Stieg Larsson blev en särskild hjälte: inte bara genom sina historier, utan för att han representerade en typ av vänsteranhängare som är oroande svår att hitta i dag. Förutom att vara antinazist och antirasist tycktes han i mina brittiska ögon vara en försvarare av kvinnors rättigheter, som utsträckte sin feminism till att omfatta kvinnor i etniska minoriteter. Hans bibliografi rymde en bok om hedersmord. Jag antog naivt att han måste ha trott på universella mänskliga rättigheter. ”Vilken skillnad jämfört med så många europeiska och nordamerikanska vänsteranhängare”, tänkte jag. ”De fördömer västerländska regeringars och företags brott, men håller tyst om islamistisk homofobi, antisemitism och framför allt kvinnohat. Det är bra att veta att gamle Larsson var en principfast man som motsatte sig överträdandet av rättigheter utan hänsyn till färg eller tro.”

Mina illusioner kvarstod tills Johan Lundberg gjorde sig besväret att läsa Larssons föga kända bok om hedersmord. Jag borde sluta romantisera Larsson, förklarade han för mig. Han hade fyllt sin bok med slitna pseudo-radikala klichéer. Om man protesterade mot hedersmord var man en ”rasist” som ville demonisera invandrare. Om man sade att mänskliga rättigheter var att föredra framför sharia-lagar, var man en högeranhängare. Och så vidare och så vidare.

Jag drabbades av i stort sett samma besvikna reaktion inför ett briljant exempel på kulturjournalistik av Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt på dansk teve. Danska tevedraman är lika populära i Storbritannien som svenska thrillers, och det med rätta. Men jag hade inte noterat att trots sin förmenta realism och höga konstnärliga nivå, så var de lika noggranna som Larsson med att undvika kontroversiella ämnen. Borgen utger sig för att återspegla dansk politik. Men de fega författarna vill inte komma i närheten av den största händelsen i dansk politisk historia från senare tid: de islamistiska hotelser som följde på Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. Ingenstans i serien får vi se våldet, självcensuren eller författares, konstnärers och politikers beslutsamhet att hålla sig borta från farliga ämnen. Borgens Birgitte Nyborg leder en liberal fantasi om Danmark, inte ett verkligt land.

Jag kan inte påstå att jag blev förvånad när Eriksen och Stjernfelt rapporterade att skandinaviska tevebolag vägrade att sända Terrorcellen, en komedi i 12 delar som förlöjligar islamistiskt våld. Mannen bakom serien, Omar Marzouk, kan knappast anklagas för att vara något slags rasist. Han är en dansk ståuppkomiker och son till egyptiska invandrare. Danska filmrådet, som inte heller är någon grogrund för politisk inkorrekthet, sörjde för finansieringen. Men nu när programmet är klart vill ingen sända det. Den inledande förklaringen var att annonsörer ogillade programmet, men eftersom annonsörerna häftigt har förnekat detta, måste vi dra slutsatsen att skandinaviska tevebolag helt enkelt är rädda.

Europeiska liberaler och vänsteranhängare har försatt sig i den löjliga positionen att säga att det är rasistiskt att motsätta sig sexistiska, rasistiska och homofoba övertygelser om dessa sexistiska, rasistiska och homofoba övertygelser hyses av patriarkala och emellanåt våldsamma män inom etniska minoriteter eller regeringar och religiösa rörelser i tredje världen. Liksom Larsson är de beredda att fördöma, med all rätt, förtryckande regimer och reaktionära rörelser i västvärlden, men de kan inte utsträcka sina fördömanden till att omfatta förtryck och reaktionära rörelser var de än förekommer.