University of Notre Dame Press 2007

DANTE
THE POET, THE POLITICAL THINKER, THE MAN
Barbara Reynolds
Tauris 2006

DANTE
Nick Havely

Blackwell 2007

THROUGH HUMAN LOVE TO GOD
ESSAYS ON DANTE AND PETRARCH
Pamela Williams
Troubador 2007

PARADISO
DANTE
A VERSE TRANSLATION

Robert and Jean Hollander
Doubleday 2007

Den medeltida florentinaren Dante Alighieri har genererat ett imponerande antal hyllmeter kommentarer. Ingen kan räkna dem alla. Dantes klassikerstatus är säkrad, även om han länge fick stå tillbaka för sin efterträdare och medtävlare på den italienska parnassen, Francesco Petrarca. Den yngre landsmannens speciella kombination av gråtmild subjektivitet, humanistisk historiekänsla och höviskt patos gjorde honom till renässanskulturens portalfigur. Först på 1700-talet, i den förromantiska kulturen, kom Dante att detronisera honom. Kanoniseringen nådde sin kulmen i T.S. Eliots berömda Dante-essä från 1929: ”Shakespeare och Dante delar den moderna världen mellan sig. Någon tredje finns inte.”

Av Giambattista Vico och hans efterföljare fram till Erich Auerbach lästes Dante som genial bildmakare snarare än ortodox teolog. Också Eliot står mitt uppe i den tolkningstradition som utgick från Vico och den romantiskt inspirerade hermeneutiken. Den sätter parentes kring skolastiken och lärdomsapparaten i Komedin för att koncentrera sig på ”poesin”. Tron är inte nödvändig för att uppskatta poesin i Skärselden, inskärper Eliot; tvärtom efterlyser han ”en suspendering av tron”.

Å andra sidan har en mäktig skolbildning inom den nordamerikanska Danteforskningen betonat Komedins allegoriska struktur. Den här så kallade teologiska tolkningsskolan, med Charles S. Singleton och hans efterföljare Robert Hollander i spetsen, är över huvud tveksamma till klassificeringen av Dantes huvudverk som fiktion. De läser det hellre som ett dokument över den omvändes predikament, gärna med hänvisningar till författarens enda kända externa självkommentar (vars autenticitet fortfarande är föremål för diskussion), det brev till fursten av Verona, Can Grande della Scala, som möjligen åtföljde ett exemplar av Komedins sista del, Paradiset.

Under de senaste årtiondena har det här litteraturvetenskapliga panoramat normaliserats i den meningen att ämnets vanliga skolbildningar infiltrerat Danteforskningen. Dekonstruktionens Dante fick ett genombrott 1986 med Jeremy Tamblings Dante and Difference, Rachel Jacoff och andra har velat sätta fokus på en ”gendered Dante”, och nu börjar också medieteoretikerna hitta fram till florentinaren. I det grannskapet gör jag gärna det första av några nedslag i förra årets anglosaxiska bidrag till Danteforskningen, eftersom det rör sig om ett synnerligen habilt och uppslagsrikt arbete, Justin Steinbergs Accounting for Dante. Urban Readers and Writers in Late Medieval Italy.

Steinberg utgår från en enkel men nyttig sats: don’t take his word for it! Med andra ord: forskningen har haft en tendens att acceptera Dantes auktorisering av sitt eget författarskap ur evighetens synvinkel. Steinberg vill tvärtom sänka ned Dante mitt i den ”manuskriptkultur” han levde i, i den cirkulation av pergament- eller papperskopior som spridningen av hans verk faktiskt var beroende av. Hans Dante framträder därmed som raka motsatsen till Eliots universella elitskald. Under sin exil blev florentinaren i hög grad avskuren från sin samtids litterära kultur, med all sannolikhet bekymrad över det öde hans texter kunde få i händerna på kopister runtom i Norditalien, utan nämnvärda möjligheter att kontrollera vare sig avskrifternas kvalitet eller reception.

För att vara en nordamerikansk dantista – han är verksam som biträdande professor vid universitetet i Chicago – plöjer Steinberg anmärkningsvärt djupt i både sociologin och filologin (som annars är italienarnas specialitet i sammanhanget), men samtidigt är han en avancerad läsare. Det är först och främst Dantes textinterna strategier för att komma till rätta med cirkulationsproblemen, som intresserar honom. Och till texterna hör då inte bara Komedin utan också Dantes övriga skrifter, främst de filosofiska diktkommentarerna i Convivio och den på latin avfattade avhandlingen om det ädla folkspråket och dess litteratur, De vulgari eloquentia.

Ungefär som Stephen Greenblatt korsläser Shakespeare med samtida dokument av helt annan kaliber – som pedagogiska traktater och kolonisters dagböcker – studerar nu Steinberg Dantes verk i intertextuella relationer med merkantila och juridiska dokument. Det handlar först och främst om de offentliga registren från Bologna, i memoriali bolognesi, och den långa rulla över slutförda eller ouppklarade ekonomiska transaktioner, förvarad i Vatikanarkivet, man känner som Vaticano 3793. Bägge dessa dokument innehåller intressant nog, mitt bland alla debet- och kreditposter, poesi – både av Dante själv och, framför allt, av konkurrenter och i genrer han hade allt intresse i världen av att avvisa.

Det är vad Steinberg avser med manuskriptkulturen, i själva verket några av de äldsta större samlingarna folkspråklig poesi i Europa. De har en tydlig social inramning. Detta är diktning som kollektiv rit, ett slags kulturellt kitt som stärkte den nya köpmannaklassens själv- och samhörighetskänsla. Den gynnade lyriska lekar såsom contrasti eller tenzoni fittizie, en sorts rolldikter där (de manliga) poeterna gav röst åt fiktiva gestalter i dialog, såväl män som kvinnor. Den kunde – såsom i fallet med den präktige borgaren Monte Andrea, rikligen företrädd i Vaticano 3793 – ta upp frågor aktualiserade av den nya turbulenta ekonomin, såsom den snabba takten på Fortunas hjul: ena dagen välbeställd, andra dagen utblottad.

Detta är nu Steinbergs huvudpoäng: för Dante gällde det till varje pris att markera avstånd till den här sortens poesi, och likaså att lansera sina egna texter som överlägsna alternativ. Att de verkligen är bättre kan tyckas oss självklart i dag, men utgången av den här litterära maktkampen var ingalunda given år 1305 eller 1310. Alltså: i De vulgari eloquentia dömer Dante ut den ”kommunala” poesin, de många gryende lokala litterära kulturerna i dåtidens Italien, i Bologna och annorstädes, till förmån för il volgare illustre, det nobla folkspråk som han strängt taget inte fann förverkligat någonstans (förutom, vill säga, hos sig själv och i sin krets av likasinnade). I Komedin applicerar han mäster Montes grova och aviga rim just i de passager som dömer ut ocker och ogemen handel, samtidigt som hans eget perspektiv – bortom tiden, legitimerat på gudomlig väg – effektivt kommer att överglänsa det gamla Fortunatänkandet.

Sist men inte minst: gentemot de fiktiva verslekarna bland bokhållarprotokollen i Vaticano 3793 och annorstädes, ställde Dante sin egen autentiska persona, en suverän författarröst med direktkanal till Försynen. På det viset kan Steinberg presentera en Dante inbegripen i konstant litterär tävlan och maktkamp, berövad närkontakten med sin publik och sin marknad i exilen men kapabel att tillförsäkra sig auktoritet genom dold polemik och retoriska procedurer i sina texter. Accounting for Dante är ingalunda invändningsfri: det förblir till exempel oklart om Dante någon gång hade tillgång till Vaticano 3793, och jag är osäker på om användningen av det egna namnet i en text nödvändigtvis signalerade autenticitetsanspråk. Men Steinbergs bok är originell, nytänkande, både analytiskt skarp och syntetiskt överblickande, säkerligen ett av förra årets bestående bidrag till Danteforskningen.

Djärv på sitt sätt är väl också de senaste årens mest ambitiösa försök inom Life and Letters-genren vad Dante anbelangar, nämligen Barbara Reynolds Dante. The Poet, the Political Thinker, the Man, en 460-sidig, lika välskriven som konventionellt upplagd exposé, till större delen en genomgång sång för sång av Komedin. Här är det en sann Dante-entusiast och kännare av italiensk kultur som för pennan. När hennes gudmor Dorothy Sayers vid sin bortgång 1957 lämnade sin Penguin-översättning av Komedin ofullbordad, var det Reynolds – numera nittiofyra år gammal – som fyllde på med de sista tretton sångerna.

Men det kan inte hjälpas: det här krönet på Reynolds livsgärning lider av en serie brister. Visst blir man nyfiken när hon går ut så hårt på bokens första sida och annonserar ”nya idéer och fräscha insikter” i snart sagt varje kapitel, men lika skeptisk blir man när hon kompletterar med uppgiften att hennes Dante saknar bibliografi eftersom den ”är resultatet av oberoende observation”. Det innebär att hennes teser blir svåra att pröva. Gick Dante på droger – örter av olika slag – för att få material till sin visionära gestaltning av Beatrice? Reynolds tror det, men frågan förbli öppen (och, vad undertecknad anbelangar, av begränsat intresse). Värre är att hon så obekymrat tyder Dantes ungdomsskrift Vita nuova biografiskt: författaren skulle alltså verkligen ha varit runt nio år när han mötte den ett år yngre Beatrice på en gata i Florens. Så bokstavliga läsningar medger inte denna hårt stiliserade litteratur.

Reynolds överskattar också sin egen originalitet, som när hon berömmer sig av att ha upptäckt ”källan” till den välkända Odysseusepisoden i Inferno 26, nämligen den fjortonde boken i Ovidius Metamorfoser. För det första kan man diskutera huruvida Ovidiuspassagen verkligen skulle vara Dantes ”källa” (jag betraktar den snarare som ett av flera tänkbara avstamp för detta kraftprov i Komedin), och för det andra är den välkänd sedan länge, också före Reynolds första inlaga i ärendet 1960. Det gäller också en av de andra ”upptäckter” hon menar sig ha gjort, nämligen innebörden av profetian i Inferno 1.100-11 om ’l veltro, vinthunden som ska rädda Italien och som ska födas ”tra feltro e feltro”, i Ingvar Björkesons översättning ”i hägnet / av tvenne filtar”.

De här raderna hör till de mest omtvistade bland Komedins uttolkare. Av hävd har man föredragit Boccaccios hänvisning till filttygets enkla kvalitet: Italiens kommande frälsare ska födas i blygsamma omständigheter, alternativt känna sig bunden av franciskanernas fattigdomsideal. Reynolds pläderar för den i mitt tycke intressantare teorin att Dante syftar på tekniken för dåtida papperstillverkning, där arken bokstavligen fick torka ”mellan filt och filt”. Men också den tesen är av äldre datum, mig veterligen för första gången lanserad 1991. Däremot är Reynolds möjligen den första som, med utgångspunkt i Convivio, tänker sig att arken i fråga ska ingå i den kanoniska rätten och civilrätten, i så fall det dokument som ska rädda Italien från allt politiskt split. Lika gärna skulle man, tror jag, kunna tänka sig Komedin själv mellan filtarna. Dante var ju ingalunda buskablyg av sig.

Ytterligare en pinfärsk brittisk monografi över florentinaren är både tillförlitligare och skarpare skriven, därtill teoretiskt uppdaterad: Nick Havelys lakoniskt betitlade Dante. Poetens liv, bokliga kultur, verk och läsare avhandlas i fyra större block. Tyvärr framstår denna Dante som något profillös, i synnerhet när man läser den efter att umgåtts med den ogenerat spekulativa Reynolds. Inte desto mindre delar de bägge brittiska forskarna ett särskilt intresse, nämligen den muntliga förmedlingen av litteratur under högmedeltiden. Längst går – föga överraskande – Reynolds, som föreställer sig en Dante som läste sin egen text högt för sig själv, ideligen på jakt efter ljudeffekter, tonväxlingar och akustiska imitationer.

Havely påpekar å sin sida att Dantes verk, inbegripet Komedin, tidigt cirkulerade på muntlig väg, genom offentliga eller privata recitationer och kanske också smärre tablåer, fortfarande viktiga distributionskanaler i en epok där kopieringen av manuskript och den tysta läsningen bredde ut sig. Iakttagelsen är angelägen men ställer inte den viktiga frågan (aktualiserad av Steinberg) huruvida den här performance-kulturen blev ytterligare ett orosmoment för Dante, en grogrund för revisioner eller förvanskningar av hans auktoritativa text.

Under alla förhållanden råder det inget tvivel om Danteforskningens ökade emfas på fenomen som textens cirkulation, tradition och reception. Bland de vedertagna problemområdena har kärlekstemat alltid tilldragit sig stort intresse. Ett av förra årets nedslag på fältet är, den lovande titeln till trots, inte alls lyckat: Pamela Williams Through Human Love to God. Essays on Dante and Petrarch. Verkets huvudtanke torde kunna beskrivas så att den äldre av de bägge florentinarna restlöst lyckades transformera sin jordiska passion (för Beatrice) till en himmelsk kärlek, medan den yngre tvärtom tvekade mellan sin Laura och sin Gud (eller Jungfrun) ända in i den sena dikt 366, själva slutnumret i Il canzoniere. Iakttagelsen är allt annat än originell. Hela denna bok är i långa stycken ett kompilat av andra forskares rön, alldeles för tätt packade i slutnoterna. Den visar hur svårt det är att extrahera uppfattningar eller upplevelser av teman som ”kärlek” ur skönlitterära författares verk utan att ägna sig åt textanalys, som om dikterna i fråga kort och gott vore behållare för idéer, traktater på vers.

Till sist: år 2007 såg också den sista delen, Paradiso, av en ny översättning till engelska av Komedin. Det är kanske inte så mycket att orda om i en revy av det här slaget om det inte vore för den ene av översättarnas namn: den ovan nämnde Robert Hollander, professor emeritus vid Princeton, en av 1900-talets ledande Danteforskare över huvud. Nu fullbordar han tillsammans med sin hustru Jean, poet och lärare i litteratur, en utomordentligt ambitiös version av Dantes huvudverk, komplett med italiensk text till vänster (efter Giorgio Petrocchis standardutgåva) och engelsk till höger, förord, register och bibliografi. Som om det inte vore nog förses varje sång med en ”outline”, som beskriver dess struktur, och med grundliga noter. Komedins komplexa slutsång, exempelvis, åtföljs av sexton sidor noter, därtill av en kvalitet som fullt lever upp till sin upphovsmans rykte.

Än det centrala då, själva texten? Att döma av förordet till Inferno från 2000 har makarna gjort en arbetsordning så att Robert står för ackuratessen, hon för poesin. Resultatet har utfallit till den förras fördel. Hollanders version kommer ofta mycket nära originalet men kan låta litet tamare eller ovigare än de Comedies som på senare år ombesörjts av översättare som Mark Musa eller Robert Pinsky. Det engelska språket kan över huvud stoltsera med en imponerande uppsättning kommentarer och tolkningar av Komedin, betydligt fler än något annat jämförbart tungomål.

 

Paret Hollander visar sig sympatiskt medvetna om denna tradition och redovisar också sina tacksamhetsskulder till framför allt John Sinclair (1939) och Singleton (1970-75, i sin tur beroende av Sinclair). I bägge fallen rör det sig betecknande nog om prosaöversättningar. Hollanders orimmade terziner är ställvis påfallande prosaiska men uppdaterar Sinclairs arkaismer, och deras (Roberts) kommentarer kompletterar Singletons massivt filologiska information med välgörande hermeneutiska perspektiv. Därmed torde deras nu fullbordade arbete vara det bästa man kan sätta i händerna på de anglosaxiska läsare som både vill avnjuta och förstå den Komedi som Giovanni Boccaccio, författaren till Decamerone, med all rätt kallade gudomlig.

 

ANDERS CULLHED