Till denna kategori hörde för inte så länge sedan Erich Auerbachs Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen (1946) och Harold Blooms Den västerländska kanon (1994). Det kunde jag konstatera under otaliga resor på den tid då tågluffarkorten fortfarande var billiga och pappersböckerna ännu inte hade ersatts av läsplattor och mobiltelefoner.

Men det har också funnits svenska exempel. Går man på loppmarknader eller gamla antikvariat kan man alltjämt hitta tummade exemplar av folkkära böcker som Elin Wägners Selma Lagerlöf (1942–43), Sven Stolpes Drottning Kristina (1960–61) och Olof Lagercrantz August Strindberg (1979).

Till detta exklusiva sällskap borde man också kunna räkna en alldeles nykommen bok. Den heter Dante. Den förs­te författaren och är skriven av den eminente kritikern och litteraturvetaren Anders Cullhed.

I likhet med Wägners, Stolpes och Lagercrantz böcker är Cullheds Dantebok en biografi. Det är en genre som brukar uppskattas av den läsande allmänheten. Men bland professionella litteraturvetare har den sedan nykritikens och ännu mer postmodernismens glans­dagar som regel varit en aning missaktad. Det finns naturligtvis skäl till detta. Likväl är det nog ingen tillfällighet att flera av de postmodernister som velat förringa livets relevans för litteraturen – till exempel Roland Barthes, Michel Foucault eller Paul de Man – i efterhand visat sig ha haft ett högst problematiskt leverne med många ”skelett i garderoben”.

Men Cullheds bok skiljer sig också på flera andra sätt från den postmodernistiska traditionen. Mest slående är att han tagit fasta på Dantes anspråk på att berätta ”sanningen” om sitt liv och sin tid. Detta blir särskilt tydligt i Cullheds initierade läsning av den mest kända av Dantes fem böcker, den episka versberättelse med namnet Den gudomliga komedin som han skrev i landsflykt under de två första decennierna av 1300-talet.

Den gudomliga komedin brukar läsas som en vision av vad som väntar männi­skan i livet efter detta. I hundra sånger får vi följa berättaren på en vandring som först för honom ner i Helvetet (Inferno), därefter uppför Skärseldsberget (Purgatorio) och slutligen till Paradiset. I slutet av den långa resan får resenären möta Gud. Men dessförinnan har han i dödsriket sammanträffat med hundratals syndare och helgon som plågas i helvetet, renas i skärselden eller njuter den eviga saligheten i paradiset.

Denna visionära reseskildring från de tre dödsrikena brukar ges en central plats i litteraturen om Den gudomliga komedin, men hos Cullhed har den fått en relativt undanskymd roll. Vad som står i fokus är istället de ofta mycket verklighetstrogna skildringarna av den jordiska tillvaron som osökt smälts in i Dantes resereportage från livet efter detta. Om det skriver Cullhed i bokens början:

”Tvärs igenom sin i grunden fiktiva framställning i Komedin reser nämligen Dante tydliga sanningsanspråk. Han förutsätter att läsarna uppfattar verkets händelser som autentiska, också när de gestaltas i stor stil eller i allegorisk dräkt. Följaktligen kommer min levnadsteckning inte att ignorera Dantes berättarkonst i flera genrer. Även om denna från första stund är riggad i en rad apologetiska, polemiska, retoriska och verstekniska syften rymmer den så många figurer och episoder ur levande livet, så många hänvisningar till den italienska samtidshistorien, att den också i sina mest utbroderade partier reflekterar den värld poeten hörde hemma och verkade i.”

Detta sätt att läsa Den gudomliga kome­din är naturligtvis inte helt nytt. Ett annat exempel är det lysande kapitlet om Dante i Erich Auerbachs ovan nämnda bok Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen. Här betonas att Komedins författare är ”det jordiska livets diktare”. Men hos Cullhed har renodlingen av det jordiska perspektivet gått ännu längre. Liksom den italienske filosofen Benedetto Croce har han tonat ner det teologiska tänkandet hos Dante. Desto mer utrymme ger han alltså åt den konkreta verklighet som speglas i Den gudomliga komedin.

Särskilt tydligt är detta i de partier av Cullheds bok som handlar om Dantes inblandning i den långvariga konflikten mellan påven och kejsaren. Dante hade till en början tillhört en politisk gruppering som stödde påvemakten men när Komedin skrevs hade han bytt sida. Det framgår inte minst av de sånger som gisslar den girige och maktlystne ”simoni­påven” Bonifatius VIII.

Den konkreta verklighetsbakgrunden till Komedin lyfts också fram i det långa kapitel hos Cullhed som handlar om Dantes liv i landsflykt. Här berättas utförligt om hur skalden på grund av politiska motsättningar tvingades fly från sin hemstad Florens, och hur han under de sista tjugo åren av sitt liv levde ett kringflackande liv som flykting. Natten mellan 13 och 14 september 1321 dog han i Ravenna utan att ha fått återse sin födelsestad. Dessa prövningar skildras i flera av de passager i Den gudomliga komedin som diskuteras i Cullheds bok. Ett exempel är de strofer där Dantes stamfader Cacciaguida från sin upphöjda position i paradiset förutser att hans sentida ättling på grund av sin konflikt med påven ska tvingas i landsflykt:

”Allt det du i ditt liv har hållit kärast måste du överge; det blir den första pilen din landsflykt skjuter från sin båge.

Du kommer att få erfara hur andras bröd smakar bittert och de steg är tunga som leder upp och ned för andras trappor.”

Om Dantes liv i landsflykt vittnar enligt Cullhed också den passage i Komedin, som skildrar hur bedragarna i den åttonde kretsen av helvetet straffas för sina synder genom att kokas i tjära. Här görs en fyndig jämförelse mellan den kokande tjäran i helvetet och tjärkokeriet vid det stora varvet i Venedig, en plats som flyktingen Dante förmodligen besökt under sitt kringflackande i Venetien åren 1305–1306.

Det var inslag av denna typ som gjorde att Dante under många århundraden lästes ganska lite. Under perioden 1400–1700 styrdes ju den kanoniserade litteraturen av en klassicistisk estetik som var oförenlig med den verklighetsinriktade, ofta brutala konkretionen i Den gudomliga komedin. Men det är just denna konkretion som fått skarpögda litteraturhistoriker som Erich Auerbach att hylla Dante som en föregångare till senare tiders realister. I en översikt över ”Dantebildens förvandlingar” skriver Cullhed: ”För Auerbach hör Dante till den västerländska litteraturens stora ’realister’, ett begrepp som i hans framställning ingalunda låter sig begränsas till 1800- och 1900-talens prosaister.”

Vad Cullhed här tänker på är väl realister som Honoré de Balzac, Fjodor Dostojevskij eller August Strindberg. Men självklart finns det också många senare författare som har inspirerats av Dante. Dit hör storheter som Ezra Pound, T S Eliot, Primo Levi, Peter Weiss, Aleksandr Solzjenitsyn, Joseph Brodsky, Olof Lagercrantz, Lars Gustafsson, P O Enquist, Göran Sonnevi, Lars Norén och Elena Ferrante.

Ingen av dessa nämns i Cullheds bok, men däremot lyfter han förtjänstfullt fram en annan efterföljare till Dante, som i likhet med sin florentiske föregångare uppmärksammats extra mycket detta år. Om Marcel Proust – som den 10 juli 2021 skulle ha fyllt 150 år – skriver Cullhed i kapitlet ”Dantebildens förvandlingar”: ”Marcel Proust (1871–1922) är sparsam med anspelningar på Dante. Inte desto mindre torde varje läsare av hans romanserie På spaning efter den tid som flytt (1913–1927) som fördjupat sig i Komedin förnimma släktskapet mellan den moderna prosans franske mästare, i färd med att kartlägga sitt alter ego Marcels utveckling från liten gosse i svitens upptakt till författaren som ung man i band sju, och den me­deltida författare som följer sin ’Dante’ från den moraliska förvirringen i Inferno 1 till den välsignade upplysningen i Paradiso 33.”