Axess bemöter det nya årtiondet genom att gå upp i format. Vi utökar vår recensionsavdelning med ytterligare åtta sidor, vilket gör att vi förstärker vår tyngdpunkt på bevakningen av utländsk facklitteratur. Detta gör vi inte minst därför att vi ser en brist bland övriga medier i detta avseende. Medan de rikstäckande dagstidningarna i allt högre grad går i riktning mot att integrera nöjesavdelningarna med det traditionella kulturmaterialet, vilket i praktiken innebär en tilltagande fokusering på de senaste trenderna inom svensk skönlitteratur, popmusik, mode, matlagning och fi lm, så fortsätter vi tjurigt att röra oss i motsatt riktning och satsar på klassisk bildning och på att bereda plats åt åsikter som är en del av den internationella debatten, men som har svårt att få genklang i Sverige.

Medan övriga tidningar satsar på ideliga neddragningar av den akademiskt baserade kritiken till förmån för teflonmässigt tyckande och positioneringar, försöker vi alltså bereda plats åt den sorts kritiskt djuplodande perspektiv som tidigare bar upp dagstidningarnas kulturuppslag, men som numera i allt högre grad kommit att ersättas av ett ängsligt sneglande åt vartåt opinionen är på väg för dagen.

Den utveckling som vi reagerar emot kan beskrivas som just en eliternas abdikering, vilket är temat för detta Axess-nummer. Orsakerna till uppluckringen av elitbegreppet är många, men man kan inte bortse från den tilltagande relativisering som präglat en stor del av de akademiska modeteorier som vuxit fram under de senaste decennierna. Inom Cultural Studies exempelvis så har det alltsedan 1970-talet pläderats för en utjämning av kulturbegreppet: inga kulturella uttrycksmedel anses mer relevanta än andra. Utifrån ett sådant, påstått maktkritiskt, perspektiv har man betonat den seriösa kulturen som ideologistyrd och därför bara ett av maktens många medel för att på olika sätt påverka folket till vissa föreställningar. Därmed framstår inte högkulturens uttrycksformer som väsensskilda från reklamtexter och politisk propaganda. Föreställningen om en konst som kan meddela någonting väsentligt om livet sägs vara en kulturell konstruktion utan grund i verkligheten Den högkultur som tidigare ansågs vara personlighetsdanande påstås bara vara ett av flera sätt att dupera människor till att omfatta patriarkala föreställningar, kryptorasistiska och så vidare.

Dessa idéer har samverkat med den kommersiella masskulturens fokusering på det ytliga och banala, liksom med utbildningsväsendets rörelse bort från en auktoritetsbunden undervisning, men också med den mediala utvecklingen. På internet skapas en utjämnad åsiktsstruktur som ligger helt i linje med och underblåses av de ovan nämnda tendenserna. Dagstidningarna ser en möjlighet att tjäna pengar på att bloggande studenter rapporterar från världsmetropoler som New York och Paris. Och ett skolsystem där alla är ”forskare”, och där undervisningens yttersta mål sägs vara ett kritiskt tänkande som trotsar auktoriteter, underblåser uppkomsten av nät-comunities där man intar ”kritiska” hållningar till diverse ”offi ciella sanningar”: om terrorattacker, om andra världskriget, om vaccinering, om miljön och så vidare.

Samtidigt kan man inte komma ifrån att nätets utjämnande strukturer också kan ha fördelar på sikt och kanske till och med kan motverka de destruktiva följderna av eliternas abdikering. Ty att forna tiders eliter och auktoriteter har abdikerat innebär inte nödvändigtvis att samhället blir mer pluralistiskt och mer tolerant mot olika divergerande åsiktsbildningar. Vad som har skett är snarare att en elit har ersatts av en annan, med minst lika rigida men betydligt mer otydligt formulerade regler om vilka idéer och åsikter som är comme il faut. På nätet kan det dock skapas plattformar som utgör alternativ till den åsiktshegemoni som i Sverige på senare tid har vuxit sig allt starkare. Via nätet har vi likaledes möjlighet att hålla oss konstant uppdaterade med internationella medier, vilket gör att man kan få perspektiv på den svenska medievärld där fl era av den internationella intellektuella off entlighetens fi xstjärnor, till exempel Samuel Huntington, Ayaan Hirsi Ali och Christopher Hitchens, beskrivs som idémässiga dvärgar, vilka på intet sätt klarar av jämförelser med den svenska off entlighetens proff styckande giganter som Dan Jönsson, Lena Sundström och Per Wirtén.

Den radikala omstöpning av våra medier som sannolikt kommer att ske under de närmaste tio åren behöver därför inte vara bara av ondo. Den kan tvärtom i bästa fall leda till att dagens mediechefers föreställning om att folk endast är intresserat av livsstilsfrågor och politiskt korrekt nonsenspladder visar sig inte hålla måttet. På sikt kan det tvärtom bli tydligt att det mest överlevnadsbenägna är medieplattformar som utgår från att människor är kunskapssökande och nyfi kna på föreställningar och livsmönster i tidevarv och kulturer, väsensskilda från 2010 års Stockholm.