Hur kommer det sig att kontinenten med de praktfullaste, äldsta och mest mångskiftande arkitektoniska traditionerna så pass snabbt har förfallit till ett sådant tillstånd av estetisk inkompetens, blindhet och destruktivitet?

På den frågan kan utan tvivel mer än ett svar ges. Så har vi till exempel den förfärande ödeläggelsen under andra världskriget, som på många platser krävde en så snabb återuppbyggnad att ingen större hänsyn kunde tas till de estetiska aspekterna av det som byggdes.

Ett annat svar, från en arkitekturhistoriker som jag frågade om saken, är att moderna byggnadsmaterial och metoder bestämmer stilen på det som byggs.

Det lät i mina öron mer träffande, eller åtminstone mer trovärdigt. Så kan man till exempel inte bygga ett Akropolis i lera, även om lerbyggnader under speciella förhållanden, som i Mali, kan bestå i tusen år och dessutom vara vackra. Men om man använder stål, betong och glas lär resultatet inte bli Taj Mahal.

Detta är emellertid inte hela sanningen. För det första har vi länge fått höra av arkitekterna att valet av dessa material inte bara är obligatoriskt, utan också ett bra val, det vill säga bra estetiskt. Arkitekterna bygger inte som de gör i brist på bättre, utan för att de gillar vad de bygger.

I London hade vi nyligen också exemplet med ett elegant torg vars ena sida hade förstörts och som återskapades i exakt samma yttre stil. Det blev utan tvivel dyrt, men någon måste ha ansett det värt besväret att lägga ut pengarna. För det andra finns det många precis lika dyrbara byggen vars främsta syfte var – och det menar jag helt bokstavligt – att inte alls passa in i de arkitektoniska omgivningarna. Den visuella konflikten ansågs vara fruktbar på ett sätt som visuell harmoni inte skulle ha varit.

Jag tror att den djupare anledningen till ödeläggandet av så många europeiska stadslandskap (en enda någorlunda stor byggnad i modernistisk stil räcker för att för alltid ödelägga bilden av en liten stad) är ett förakt för eller rentav hat mot det förflutna. Är vi inte både de rikaste och de mest förnuftiga människor som någonsin existerat? Är det inte vi som lever längst, vet mest och har den bästa sjukvård som mänskligheten någonsin haft? Av detta borde väl följa att vi bör bygga i en ny stil, vår stil, som kommer att bli den bästa, precis som kirurger bör operera enligt den senaste tekniken och inte enligt Ambroise Parés principer från 1500-talet.

Jag bevittnade en gång ett komiskt exempel på denna dyrkan av moderniteten, det vill säga av oss själva. Jag befann mig på en buss i Colombia med obligatorisk teve för passagerarna (obligatorisk eftersom den inte gick att undkomma). Den visade ett program kallat ”Hemligheter i Nhoras kök”.

Nhoras kök var en hybrid mellan en operationssal och ett kärnfysiskt laboratorium. Nhora använde ingenting så förlegat som färska råvaror. Resultaten, som man lätt kan föreställa sig, varierade mellan oaptitligt och äckelframkallande. Men Nhoras kök var utan tvivel mycket modernt.