när günter schabowski den 9 november 1989 läser upp sitt pressmeddelande om att DDR tillåter privatresor till utlandet ”med omedelbar verkan” öppnas den inomtyska gränsen, vilket mer populärt går under beteckningen ”Murens fall”. Tio månader senare upphör Östtyskland att existera och förvandlas till ett historiskt fenomen. Fortfarande, 25 år efter gränsöppningen, fascinerar det ”andra” Tyskland. I Berlin kan man både besöka museer som visar östtysk vardag och bo på hotell med DDR-interiör. Författare som är uppvuxna på andra sidan järnridån konfronteras i medierna med frågor som rör livet i den kommunistiska diktaturen medan deras kollegor från väst knappast väcker intresse på grund av sina ”västtyska biografier”. Forskare och journalister, ja även turister, dras alla till samma fråga – hur var det egentligen i DDR? Också inom den tyska filmen har DDR-skildringarna varit ett populärt motiv som till och med blivit en framgångsrik exportvara.

Under 1990-talet producerades ett antal tyska filmer som innebar existentiella uppgörelser med den östtyska dikturen. De väckte dock inget större intresse: den tyska befolkningen var upptagen med sin andra Stunde null, nu skulle ett återförenat Tyskland byggas upp. Den första DDR-filmen som nådde framgång i Tyskland var därför symptomatiskt nog komedin Sonnenallee (1999) i regi av Leander Haußmann. Här beskrivs livet på andra sidan muren som ganska drägligt, trots vissa absurda inskränkningar. För filmens unga protagonister är det sex, drugs & rock n’roll som gäller, precis som på västsidan. Diktaturen blir en karikatyr, och lagens väktare gör snarast ett enfaldigt och harmlöst intryck. I gengäld framstår västtyskarna som aningslösa och arroganta, och filmen är uppenbart en reaktion på tio år i ett återförenat Tyskland som inte riktigt blivit som man tänkt sig. En skruvad och lite nostalgisk blick på DDR får därmed en terapeutisk funktion. Å andra sidan är filmens starkaste scen mötet mellan de två vännerna på Stasis högkvarter: ett kort moment fladdrar det obarmhärtiga system förbi som kallhamrat utnyttjade människans svaghet. Sevärd är Sonnenallee också för sina inblickar i DDR-vardagen med partimöten, illegal langning av LP-skivor och familjens kontakt med den första telefonapparaten.

internationell uppmärksamhet fick livet i det ”andra” Tyskland genom Wolfgang Beckers succéfilm Good Bye Lenin (2003). Filmen leker med motivet DDR som fake, men är också en skildring av die Wende, den turbulenta tiden för DDR:s sammanbrott. ”Den här sommaren var Berlin den bästa platsen på jorden”, sammanfattar filmens huvudperson Alex händelserna innan DDR blir Tyskland. Filmens geniala idé bygger på att Alex mor, som är trogen partikamrat och lärare, hamnar i koma strax före murens fall. När hon vaknar upp har hennes älskade fädernesland för länge sedan gått i graven. För att inte äventyra hennes hälsa rekonstruerar sonen med hjälp av familj och vänner den reella socialismen hemma i lägenheten, medan de försöker hålla modern borta från den allt mer västfärgade världen utanför. När verkligheten blir alltför påträngande klipper sonen tillsammans med sin kollega ihop egna nyhetssändningar som relaterar de ikoniska mediebilderna av murens fall till en mäktig flyktingström från väst som forcerar den antifascistiska skyddsvallen i förhoppningen om att få uppleva arbetarnas paradis på jorden. Den intermediala flirten med samtida, realitetsmanipulerande filmer som Truman Show och Matrix är uppenbar. Men de manipulerade nyhetsprogrammen påminner också om en totalitär orwellsk praktik, där makten att skildra verkligheten ligger helt i händerna på regimen.

Liksom Sonnenallee förmedlar Good Bye Lenin humoristiskt en del av den paramilitärt präglade DDR-vardagen med pionjärer och parader. Dessutom blev filmen en katalysator för den Ostalgie-våg som sköljde över Tyskland under 2000-talet. Det handlar om en nostalgisk vurm för produkter och fenomen från det forna DDR, i Good Bye Lenin prototypiskt representerade av de inlagda gurkor av märket Spreewald som huvudpersonen med fanatisk nit försöker uppbåda. Han löser till sist problemet med att fylla gamla Spreewaldburkar med gurkor från Holland – ännu en manipulation av verkligheten.

Med Florian Henckel von Donnersmarcks Oscarbelönade film De andras liv (2006) skedde en fokusförskjutning till DDR:s mörka sida – den repressiva övervakningsstaten. I centrum står antagonisterna ”den gode” dramatikern Georg Dreyman och ”den onde” Stasiofficeren Gerd Wiesler, lysande gestaltad av Ulrich Mühe. Wiesler leder bevakningsoperationen av Dreyman som inofficiellt mer motiveras av att kulturministern vill lägga beslag på skådespelerskan Christa-Maria Sieland, Dreymans livskamrat, och behöver röja sin konkurrent ut vägen. Politiskt är Dreyman nämligen oantastlig: precis som sina övervakare önskar han sig ett socialistiskt DDR. Men när regissören och vännen Albert Jerska tar sitt liv efter att ha förföljts av regimen lämnar Dreyman sin position som lojal DDR-författare och skriver en kritisk artikel i västmagasinet Der Spiegel. För Wiesler som skött övervakningsoperationen med klinisk professionalitet och skärpa är det bara att vittja näten och leverera fångsten. Men också Wiesler blir om inte regimkritisk så i alla fall trotsig mot den godtyckliga, byråkratiska Stasiapparaten som förlorat de socialistiska målen ur sikte. Genom att spionera på de östtyska konstnärerna kommer han i kontakt med Beethovens musik och Brechts dikter, vilket får honom att tappa fotfästet i sin roll som oklanderlig funktionär.

senare har motivet med den gode Stasi-medarbetaren varierats exempelvis i den framgångsrika tv-serien Weissensee, men 2006 förorsakade Wieslers metamorfos debatt. Om DDR-komedierna delvis hade beskyllts för en bagatellisering av diktaturen, kritiserades österrikaren von Donnersmarck för en orealistisk och ”förmänskligad” bild av Stasi. Men styrkan med De andras liv är just att systemets brutalitet kommer till uttryck samtidigt som den också berättar om individernas olika sätt att förhålla sig till diktaturen. Berättelsens tragiska ironi består i att de båda kontrahenterna egentligen är övertygade socialister och goda DDR-medborgare, men genom den konfrontation som regimen tvingar fram revolterar de och blir båda offer för ett system, där ideologin sedan länge spelat ut sin roll (filmen utspelar sig 1984) och bara blivit en cynisk maktapparat. Den differentierade bild som huvudpersonernas agerande ger upphov till komplicerar gränserna mellan offer och förövare, förföljare och förföljda.

Detta tema fördjupas i Christian Petzolds Barbara (2012), där kärlek uppstår mellan barnläkaren Barbara Wolff och hennes chef, som har rapporteringsplikt till Stasi. Barbara är tvångsförflyttad till ett provinsjukhus i norra DDR efter att ha ansökt om att få lämna landet. Hon utsätts för bevakning och övergrepp – repressalier som de som ville lämna Tyska demokratiska republiken fick räkna med. Med hjälp av sin västtyske partner ska Barbara därför lämna landet illegalt via Östersjön. Hon slits dock alltmer mellan sin längtan efter friheten på andra sidan gränsen och sitt kall som läkare. Saken kompliceras dessutom av att hennes västtyske älskare förespeglar Barbara en karriär som hemmafru. I väst behöver kvinnorna inte arbeta. Samtidigt behöver patienterna henne på sjukhuset, särskilt den unga och vilsna Stella, och chefen André visar sig ha ett bredare register än hon trott. Liksom Barbara vill André helt enkelt utöva sitt yrke, men på grund av ett ödesdigert misstag fick Stasi en hållhake på honom.

Vid sidan av de svåra frågor som filmen behandlar visar Barbara också ett stycke DDR-vardag (som för en gångs skull inte utspelas i Östberlin), men mer lågmält än i komedierna Sonnenallee och Good Bye Lenin och färggrannare än i kammarspelet De andras liv. Stasis ständiga närvaro i filmer som skildrar livet i DDR verkar ofrånkomligt, men Barbara lägger till en dimension med det stormiga Östersjölandskapet och Andrés grönsaksland. Och de bilderna är också ett svar på frågan hur det egentligen var i DDR.