Sverige är ett av världens mest kunskapsintensiva länder.

Den slutsatsen når en rad olika internationella kartläggningar. I Global Innovation Index får Schweiz guldmedalj medan Sverige delar silvermedaljen med Storbritannien. En djupgående kartläggning från Europeiska kommissionen indikerar att Stockholm är den region i Europa som har allra högst sammanvägd innovationskraft.

Det är heller ingen nyhet. En historisk återblick visar att Sveriges resa från fattigdom till välstånd har vilat på just kunskap. Företag som Ericsson, Electrolux, Volvo och Atlas Copco erövrade världsmarknaden genom att lansera nya innovationer och ständigt satsa på att förfina sin teknik. Idag utmärker sig framförallt Stockholm men också andra svenska högskolestäder som internationella kluster för innovativt företagande. Något förenklat kan man säga att kunskapsförsprånget kompenserar för Sveriges svagheter, som till exempel de höga skattenivåerna. Problemet är bara att vårt kunskapsförsprång inte är av Gud givet. Mycket pekar på att Sverige idag håller på att stagnera som kunskapsnation, medan resten av världen snabbt kommer ikapp. Den internationella eftersläpning som först manifesterade sig i form av fallande skolresultat tycks alltmer påverkar högskolornas kvalitet, satsningar på forskning och attraktionskraften för kunskapsintensiva verksamheter. Det är dags att svara på de frågor som ingen riktigt har vågat ställa: Hur ska Sverige klara sig om vi sjabblar bort vår ledande ställning? Hur länge kan vi förlita oss på gamla meriter? Och vilken är vägen till att åter stärka Sverige som kunskapsnation?

Ett välfungerande skolsystem där närmast alla ungdomar deltog blev ett framgångsrecept för Sverige under större delen av 1900-talet. Genom att sprida kunskaper brett lyckades skolan främja utvecklingen av ett kunskapsbaserat samhälle. Som bland annat forskarna Jesper Roine och Daniel Waldenström pekat på skedde också utvecklingen mot hög nivå av ekonomisk jämlikhet framför allt innan Sverige blev en högskattestat. Det var alltså inte i första hand omfördelningspolitiken som skapade jämlikheten. Istället spelade skolsystemet, som framgångsrikt förmedlade kunskaper till barn från olika samhällsklasser, en viktig roll i att jämna ut livschanserna.

Den traditionella pedagogiken, som utgick ifrån hög studietakt och hög kunskapsnivå hos lärarna, har dock gradvis förändrats. Idag är studiemiljön slapp både i skolorna och i själva lärarutbildningen. Läraryrkets prestige har sjunkit som en sten och därmed också de svenska skolresultaten jämfört med i omvärlden. Rapporten ”Improving Schools in Sweden. An OECD Perspective” som publicerades i mitten av 2015 är inte nådig i sin kritik. Sveriges betyg i den internationella Pisamätningen, där barns skolresultat i grundämnen jämförs mellan olika länder, gick ifrån att vara nära medeltalet för moderna samhällen vid millennieskiftet till att ligga betydligt under snittet i den senaste mätningen. Inget annat land har upplevt ett lika brant fall. Som forskaren Gabriel Heller Sahlgren har visat kan en knapp tredjedel av nedgången förklaras av flyktinginvandringen till Sverige. Den viktigaste orsaken tycks istället vara den moderna skolpedagogiken, där utgångspunkten är att erodera lärarnas makt och skapa elevinflytande.

Man kan göra en lång analys om varför den svenska skolan har fallit i Pisamätningarna. Minst lika intressant är dock att eftersläpningen i kunskap sprider sig i andra delar av samhället. När jag själv nyligen skulle föreläsa om en av mina nya böcker frågade mig en intelligent ung centerpartist varför jag skrev böcker. Vem läser egentligen böcker? frågade hon och fortsatte att förklara att hon och hennes vänner slutat göra det. Varje gång skolan gav henne en bok i uppgift läste hon själv bara den första sidan, analyserade den noga, och skrev bokrapporten utifrån den informationen. Alla bokrapporter hade hittills blivit godkända trots den minimala ansträngningen.

Exemplet förvånar tyvärr inte. Många högskolor har rapporterat om hur de sänkt kunskapskraven i sina kurser, eftersom elever som går ut gymnasiet har allt sämre förkunskaper och allt mer begränsad studiedisciplin. Sveriges gradvisa fall kan tydligast observeras på de tekniska högskolorna, eftersom tekniska ämnen inte har en stark kulturell koppling och därför är enkelt jämförbara mellan olika länder. Det är uppenbart att de mest drivna och kunniga eleverna i många kurser är de med internationell bakgrund. Hur skulle KTH, Chalmers och LTH klara sig utan elever och doktorander med bakgrund från Iran, Kina och Tyskland?

Men Sverige är fortfarande bland världens mest innovativa länder. Kanske är det så att det snabba raset i Pisaresultat inte säger särskilt mycket? Den frihet som den moderna pedagogiken bygger på kanske rentav förklarar vår innovativa ledning? Liknande resonemang är inte ovanliga. Även om det förstås kan finnas viss sanning i dem rör det sig tyvärr i hög utsträckning om önsketänkande. Den enkla anledningen är att näringslivets innovationskraft i hög utsträckning bygger på människor som kommit en bit i karriären, personer som gick på grundskolan innan kunskapsfallet inleddes. Först nu börjar följderna av de allt sämre skolresultaten sippra ned i samhället som helhet. Och mycket riktigt ser vi – tyvärr – tecken på Sveriges eftersläpning i kunskap.

Tag Bloombergs rankning över världens mest innovativa länder som exempel. När dess index kom ut år 2014 rankades Sverige, näst efter Sydkorea, som världens mest innovativa ekonomi. Året därefter hade vi halkat efter till sjunde plats – näst efter Sydkorea, Japan, Tyskland, Finland, Israel och USA. En förklaring är att indexet börjat inkludera utbildningssystemets framgångar. Ett annat är att Sverige gradvis håller på att tappa också när det kommer till kunskapsinvesteringar. Sveriges kunskapsförsprång har länge bestått i att vi spenderar en relativt stor andel av BNP, alltså den samlade ekonomiska produktionen, på forskning och utveckling. Sverige tillhör fortfarande de länder som investerar en relativt hög andel av BNP på forskning och utveckling. Men över tid har kunskapsinvesteringarna minskat. Mellan 2001 och 2013 minskade andelen av BNP som går till forskning och utveckling med 16 procent i Sverige. Det är den snabbaste minskningen i Europa. Närmast alla andra europeiska länder har istället ökat kunskapsinvesteringarna. I snitt har de ökat med 12 procent.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men visst har Sverige fortfarande en rad kunskapsintensiva företag? Ja, men dessa företag söker sig gradvis till omvärlden. Mellan 2003 och 2013 ökade antalen jobb inom forskning och utveckling med hela 25 500 i svenska internationella koncerner. Det är en omfattande tillväxt av de mest kunskapsintensiva jobben. Problemet är att färre än 3 000 av dessa nya jobb skapades i Sverige. De svenska företagen växte med ny kunskap, utomlands. I stor utsträckning valde företagen att söka sig till länder som Kina. Anledningen är enkel: denna del av världen växer med kunskap. Alltfler utbildar sig, många studenter har hög studietakt och kvaliteten på de bästa lärosätena börjar närma sig den i väst.

Medan Sverige stagnerar i kunskap börjar omvärlden hinna ifatt. Debatten om de fallande Pisaresultaten blev något av en alarmsignal förra året, men få har börjat tänka på hur det kan gå om Sverige på riktigt börjar falla efter i kunskaper. Vad händer om det går så långt som att Stockholm inte längre ses som Europas Silicon Valley?

Jag tror verkligen att vi behöver ta frågan på allvar. Sverige fortsätter att vara ett land där höga skatter minskar belöningen för hårt arbete och entreprenörskap. Hur ska vi klara den internationella konkurrensen om inte denna nackdel balanseras av en topprankning i innovationskraft? Hur ska vi, för den delen, klara jämlikheten nu när skolsystemet systematiskt har börjat svika de barn som saknar studiemotivation från hemmet? Det är dags att vi erkänner de tidiga tecknen på Sveriges globala eftersläpning, och frågar oss om vi verkligen vill betala det långsiktiga priset för att falla efter som kunskapsnation.