Mot ebola finns ingen bot, behandling går framförallt ut på att ersätta vätskeförluster. Därför blev det en världsnyhet när ett litet amerikanskt läkemedelsföretag tidigare i år annonserade en oprövad blandning av antikroppar specifikt utformad för att bekämpa viruset. Lika kända blev de amerikanska hjälparbetarna Kent Brantly och Nancy Writebol: sjuka i ebola till följd av sin mission, men tillfrisknade efter att ha fått den nya medicinen – ”ZMapp” – och allmän god vård i USA.

Huruvida ”zmapp” spelat roll i tillfrisknandet är omöjligt att veta. Blott en handfull personer har fått behandlingen, somliga har överlevt och andra inte. Behandlingen har inte heller getts enligt något vetenskapligt protokoll. Förrådet av ”ZMapp” är i vilket fall uttömt, det kommer att ta lång tid att framställa mer.

Ett vaccin mot ebola vore oavsett på många vis bättre. Prevention är i allmänhet mer kostnadseffektivt än behandling, och vaccin är oftast enklare att distribuera. Världshälsoorganisationen har också annonserat att två ebolavacciner är på gång. Inledande säkerhetsprövningar har emellertid ännu inte genomförts, men planen är att läkemedlen ska tas ut på marknaden ”oöverträffat” snabbt, enligt biträdande generaldirektör Marie-Paule Kieny.

Både ”ZMapp” och potentiella vaccinationer skapar dock debatt. Varför har företrädesvis västerlänningar fått behandling? Nancy Kass, bioetiker vid Johns Hopkins, argumenterar i tidskriften Annals of Internal Medicine att det – både säkerhetsmässigt och från effektivitetssynpunkt – vore oetiskt att testa ”ZMapp” på ebolasmittade afrikaner. ”Amerikanska forskare har flera gånger anklagats för exploatering”, skriver Kass, och erinrar om ett långdraget efterspel till en 20 år gammal läkemedelsprövning i Nigeria på barn sjuka i svår bakteriell hjärnhinneinflammation.

Med vacciner, hur lockande tanken än är, bjuds därtill ett särskilt problem. Eftersom det är friska individer som utsätts för vaccinationen är acceptansen för biverkningar lägre. Den som är dödligt sjuk har helt enkelt mindre att förlora.

Samtidigt påminner den pågående epidemin om ett negligerat område: behovet av läkemedelsstudier mot sjukdomar som inte i första hand drabbar västerländsk medelklass. Utbrottet utgör, makabert uttryckt, också en möjlighet. Är det etiskt att avstå från stora kliniska prövningar, om nya läkemedel potentiellt kan rädda tusentals liv?

Mest alarmerande nu är emellertid inte bristen på bot. Idag finns varken utrustning, personal, lokaler eller resurser för smittspårning. Det saknas till och med handskar. ”Det finns idag inte en enda ledig sjukhussäng för ebolasmittade i hela Liberia”, meddelade i september Världshälsoorganisationens ordförande Margaret Chan på Twitter. Utan vårdinfrastruktur, utan tillgång till droppställningar och sjuksköterskor, står sig aldrig så banbrytande antikroppar slätt. Epidemier som ebola dödar i fattig mans land, på grund av armod och misstro. I sin konkretion: en vägspärr, ett: ”Vi vill inte att ni kommer hit.”