Eller när bakgrunden består av rika miljö-, person- och kulturbeskrivningar, det som Clifford Geertz kallat thick description. Eller när det finns en kritisk hållning kombinerad med etiska ställningstaganden. Men framförallt – när analysen får läsaren att tänka till och tänka om.

Imagining Transgender av David Valentine och Humanitarian Reason av Didier Fassin har allt detta. Böckerna demonstrerar också vikten av en detaljerad etnografi för att synliggöra samhällsförändringar som har börjat tas för givna.

Valentine tecknar transgenderbegreppets historik. Hur det i snabb takt utvecklades och anammades av aktivister, medier, akademiker, liksom av sociala och politiska institutioner i USA under 1990-talet. Det kunde i mångt och mycket överföras till Sverige, men med den obligatoriska tioåriga förskjutningen. Här var jag själv med och introducerade ”paraplybegreppet”, för att karaktärisera transgender. Det omfattar såväl transsexuella och transvestiter som dragqueens och dragkings, intersexuella och lesbiska butchar – alla som på något sätt uppfattas som ”könsöverskridande”.

Med hjälp av hänvisning till den gemensamma historien, betoningen av transpersoners roll i avgörande händelser som Stonewallrevolten 1969 (som anses vara en vändpunkt för gayrörelsen), liksom synliggörandet av utsattheten för våld, sattes tryck på den välstädade gayrörelsen. Rörelsen, som tidigare hade slängt ut de oattraktiva transpersonerna – tillsammans med BDSM:arna och sexarbetarna – skulle förmås att inkorporera dem igen. Att det gick vägen, menar Valentine, berodde på en ny kategorisering. Det slogs fast att homosexualitet handlar om sex, medan transgender handlar om kön. Detta till skillnad från den tidigare förståelsen av homosexualitet som ett slags genusinversion. På så sätt hotades inte den nya homonormativiteten, där män var män och kvinnor var kvinnor – som bara råkade älska varandra och därför skulle ha samma rättigheter och privilegier som heterosexuella. (Förvisso utvecklades under samma tid feministiska teorier om hur åtrå och kön förhåller sig till varandra, men de teorierna och den kampen skedde utanför gayrörelsen.)

Så långt så gott.”T:et” lades till ”H:et” och ”B:et”. Transpersoners hälsa och rättigheter kom i fokus, ”säkrare sex”-program utarbetades och hatbrotten hamnade inom diskrimineringslagstiftningen. Men när David Valentine påbörjade sitt 18 månader långa fältarbete i New York, upptäckte han att personerna som antogs tillhöra transgenderkategorin inte själva ansåg att de gjorde det. Många relaterade överhuvudtaget inte till begreppet. Inte heller delade man förståelsen av sex och kön som separata enheter.

I Valentines bok ges många exempel. Jane, en female-bodied person, kunde under loppet av ett samtal kalla sig gay, butch, woman, guy och hard daddy (i sexuellt hänseende) – och dessutom se sig som en bra mor åt sin tonåriga son. För henne var det inget problem. Som så många andra som Valentine talade med sa hon bara ”jag vet vad jag är” när han påtalade inkongruenser. Det var Valentine som fick problem.

Som ett sätt att bedriva sin forskning besökte Valentine barer, baler och möten och delade ut ”säkrare sex”-material till transpersoner. Första gången han kom till Clubhouse in Hell’s Kitchen, en vougebal för unga gayidentifierade afroamerikaner och latinos (tänk Jennie Livingstones kultdokumentär Paris is Burning) fick han bryderier. Vem skulle han ge kondomerna till? En kollega pekade först ut en mansperson i kort kjol och högklackat, men ändrade sig sedan. Vid närmare eftertanke var personen en butch queen in drags – och tillhörde därför kategorin maskulin bög utklädd till tjej för en kväll. Hade det däremot varit en fem queen – alltså en feminin bög i tjejkläder – skulle kondomerna ha kunnat delas ut.

Vougebalerna med deras köns- och tävlingskategorier är en vetenskap i sig, men exemplet visar att transgenderbegreppet i mångt och mycket är ett sätt för externa aktörer att bringa ordning i vad som anses vara en sammanblandning av genusidentiteter och sexuella dito. Konflikten är inte heller bara en fråga om skillnader i ras och socio-ekonomiska förhållanden, även om det bakom hjälp-programmen, uppdelningen kön/sexualitet och transgenderbegreppet ofta står en vit amerikansk medelklass. För när Valentine träffar vita medelålders män, ofta med fru och barn hemma, som samlas för att klä sig som kvinnor, så vill inte heller de kännas vid transgender-begreppet. Kläderna är kopplade till en erotisk upplevelse, inte en könsidentitet. För ytterligare andra, som de välbärgade bögar som samlas på extravaganta baler där alla klär ut sig utifrån rojalistiskt tema, så handlar det om skoj och performativitet, en påkostad utklädningslek som deltagarna inte anser har ett dugg med varken sex eller trans att göra.

Det finns en fara med diskrepansen mellan användandet av transbegreppet och transpersonernas avvisande inställning, menar Valentine. Hjälpprogram riskerar att utesluta de mest marginaliserade grupperna och individerna. Inte bara begränsades hans ”säkrare sex”-arbete, utan han blev också snart varse vad socialarbetare och de politiskt medvetna aktivisterna ansåg om dem som inte anammade transkategorin utan vidhöll att de var gay, ”flickor” och/eller något annat: de led av falskt medvetande och var i behov av upplysning. Ett annat problem ligger på analytisk nivå.

Alla människor i alla tider har sysslat med kategoriseringar. Distinktioner används för att skapa kulturell mening. Men just denna, menar Valentine, ignorerar komplexiteten i verkliga liv, den historiska konstruktionen av kategorierna, hur ras och klass påverkar upplevelser, feministiska förståelser av genus och sex som maktbärare transformerar dessutom en analytisk distinktion till ett naturligt, transhistoriskt och transkulturellt faktum. Om en kategori mest är en pappersprodukt, verkar Valentine mena, och den inte är förankrad i hur människor faktiskt förstår sin verklighet – vad är den då bra för?

Fransmannen Didier Fassins bok om samtidens moraliska historia är inte alls lika lättillgänglig som Valentines. Här cyklas det inte omkring på storstadsgator mellan barer och baler. Istället gör han etnografiska djupdykningar i händelser som berör styrningen (the governing) av fattiga, marginaliserade och immigrerade personer i Frankrike, föräldralösa barn med aids i Sydafrika, katastrofoffer i Venezuela, traumatiserade ungdomar i Palestina och NGO:er i Irak.

De till synes disparata fälten visar sig ha något gemensamt, faktiskt även med Valentines etnografi. Även Fassin granskar en politisk utveckling under 1990-talet och får läsaren att upptäcka något som har börjat tas för givet. I det här fallet hur en rättvisediskurs har ersatts av en lidandets politiska diskurs. Moraliska sentiment har blivit en viktig drivkraft i nutida politik, skriver Fassin och exemplifierar: om medierna tidigare visade bilder på sargade kroppar, visas nu bilder på moderns lidande ansikte när hon sörjer de dödade barnen. När vi i väst gör gigantiska insamlingar för krigs- och katastrofoffer så är det i medkänslans namn –inte rättvisans. Och precis som immigranter ges uppehållstillstånd om deras sjukdomar inte kan behandlas i hemlandet med hänvisning till ”humanitära skäl”, berättigar västerländska statsöverhuvuden militära aktioner i Kosovo på exakt samma sätt.

Fassin värderar inte denna diskursförändring, utan påtalar att en del applåderar förändringen (”äntligen har man börjat uppmärksamma det allt större världsliga lidandet”), medan andra har en mer cynisk inställning (”alla människor lider och känner sig kränkta nuförtiden”). Han vill istället uppmärksamma hur det som han kallar humanitarian reason har utvecklats och börjat användas som styrningsinstrument. För han är noga med att påpeka att trots att nutida filosofer gärna framhåller altruistiska anledningar till detta nya, globala och moraliska beteende, så är givandet/tagandet alltid en icke-egalitär relation. Det är ett socialt fenomen, inte psykologiskt.

I en av studierna undersöker Fassin och hans medarbetare bidragsansökningar till en social nödfond (Fonds d’urgence sociale) som tillsattes 1998, till följd av protester mot minskade anslag till en arbetslöshetsförsäkring. En miljard franc skulle delas ut och till ansökan skulle läggas ett personligt brev. Forskarna upptäckte att de ansökandes ekonomiska förhållanden inte var vad som styrde utdelningen. Människor i likartade ekonomiska situationer fick inte samma hjälp. En del nödställda blev dessutom helt utan pengar. Det avgörande var om det bifogade brevet berörde handläggaren på ett särskilt sätt.

De som sökte bidrag rättfärdigade sina förfrågningar utifrån teman som behov, rättvisa, merit och medkänsla, men de som fick mest pengar var de som skrev om starka personliga prövningar och lidanden i form av sjukdomar, olyckor, skilsmässor eller en avliden partner eller förälder. Varken arbetslöshet eller fattigdom var avgörande. Fassins slutsats är att om denna typ av hjälp tidigare gavs villkorslöst (till exempel genom mer neutrala försäkringssystem), så måste de ansökande nu exponera sitt lidande för att få hjälp.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Fassins slutsats kan även användas för att fördjupa förståelsen av varför transgenderpolitiken har fått fäste så snabbt.

Det mest drabbande kapitlet i Valentines bok handlar om våld mot transpersoner, vilket är ett stort och allvarligt problem. Men när jag läser Fassin påminns jag om den artikel som Kristdemokraterna skrev när de till slut bestämde sig för att backa från kravet att transsexuella måste steriliseras för att få genomgå juridiskt könsbyte. Baserades inte argumentationskedjan på ett lidandets retorik? Jo, så här skriver KD:

”Transsexuella personer lever ofta i en mycket utsatt situation. Den psykiska ohälsan är hög i gruppen och självmordsfrekvensen ligger högt över genomsnittet. De utsätts ofta för samhällets fördomar och de lever under stor risk att utsättas för kränkningar och våld. För många leder det till isolering och ensamhet. Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.” (DN 18/2 2012)

Alltså, inte rätt och slätt: Transsexuella har samma värde som andra medborgare och ska därför behandlas lika.

Likt Valentine betonar dock Fassin att bara för att forskaren förhåller sig kritisk till en viss utveckling, innebär det inte att den ska förkastas. Detta är de små nyansernas forskning. En antropolog bör ta ställning, men utan att förlora skärpan eller ryckas med i vad som verkar vara en god sak. Denna ständiga vaksamhet: inom varje god saks praktik kan det finnas frön av förtryck, eller åtminstone en fortsättning av orättvisor. Djävulen finns i detaljerna, skriver Fassin, detaljer som kan vara svåra att upptäcka bakom skrivbord eller rättrogna teorier.