De har inte alltid rätt
Många uppmuntras att lita på forskningen. Men erfarenheten visar att det är bäst att hålla sig avvaktande, skriver Lars Melin.
Forskning har prestige, med all rätt. Det är forskningen som gjort modernt liv möjligt. Forskningen gör oss kunnigare, rikare, friskare och kanske lyckligare. Men den måste hanteras med försiktighet, och tro inte att du kan det på egen hand! Forskningen har nämligen fel ibland, rejält fel. Därför finns det flera skäl att hålla sig avvaktande.
Forskningen kan i värsta fall vara en enda karismatisk persons prestigeprojekt. Hur kunde kirurgen Paulo Macchiarini genomföra flera operationer med dödlig utgång rakt emot de regler för patientsäkerhet som gäller? Och hur kunde det ske på en prestigehögskola som Karolinska institutet, både en plantskola för och utdelare av Nobelpris. Jo, det var en olycklig kombination av institutionens och forskarens äregirighet och en osedvanligt hög dos av duperingsförmåga. Kunde det hända på KI kan det hända igen, överallt.
Men det kan lika gärna vara vi själva som vill blir duperade. Om en forskare säger vad alla vill höra behövs inte så mycket väldokumenterade undersökningar för att vi ska lyssna med varje öra i hela huvudet. Sigmund Freuds studier av fantasieggande ting som sex, drömmar och döden var till exempel alldeles för bra för att granskas seriöst. Först efter ett par generationer har kritiker fått gehör för sina synpunkter. Visst kan en ung flicka känna penisavund, men det är inte speciellt vanligt.
Och visst kan det finnas unga män som hatar sina fäder och känner sig sexuellt attraherade av sina mödrar, alltså har oidipuskomplex, men särskilt vanligt är det naturligtvis inte. Freuds många skrifter var inte vetenskap. Det var anekdoter från en hjärnskrynklarpraktik. Har vi blivit lurade en gång vill vi nog gärna bli det igen, bara ämnet är det rätta.
”En nästan alltid pålitlig tumregel: Lita på vad forskningen gör, inte på vad den säger”
Forskningen kan också politiseras. Det värsta exemplet är Lysenkokatastrofen från 1940-talet. Den sovjetiske agronomen Trofim Lysenko ville skåpa ut all ”borgerlig” växtförädling som till stora delar byggde på munken Mendels ärftlighetslagar och skapa en ren marxistisk gröda som kunde lära av miljön. Detta ledde till en enorm missväxt. En engångsföreteelse?
Nej, det händer hela tiden. Hur kunde ett svenskt universitet på 1930-talet bygga upp ett rasbiologiskt institut? Svar: Det kändes helt rätt som stjärnorna stod just då på opinionshimlen. Hur kunde många svenska universitet ha kurser i marxistisk ekonomi på 1970-talet? Svar: Trycket blev för stort. Och hur kan universitetens många institutioner för genusforskning skilja mellan ideologi och rön? Svar: Vi vet inte, men vaksamhet är befogad.
Det är ännu mer förrädiskt med en smygande politisering, det vill säga en accelererad anpassning till vad man tror ska behaga makthavarna. Idag finns säkert över hundra professorer i pedagogik. En enda av dessa har trätt fram som kritiker av sådana fria, flumpedagogiska arbetsformer, ”forskning”, som redan dömts ut av både elevers och föräldrars sunda förnuft och, för säkerhets skull, även av neurologisk forskning. På samma sätt finns det en svårförklarlig enighet hos kriminologer om att socioekonomisk bakgrund är huvudförklaringen till kriminalitet, medan gammal visdom som ”tillfället gör tjuven”, ”dåligt sällskap”, ”brott får inte löna sig” och ”dåligt påbrå” betraktas som primitiv folktro och lämnas obeforskade. Naturligtvis har även ekonomer lärt sig att följa pengarna.
De flesta ekonomiska teorier, framförallt Friedrich von Hayeks, ser konjunkturväxlingar som naturnödvändiga, precis som ebb och flod och vädrets växlingar. Bara John Maynard Keynes har en teori om fine tuning, en kontrollpanel där politiker kan sitta och vrida upp och ner på konjunkturreglage, precis som en bastutermostat. Vilken politiker kan tacka ner till sådant? Och vilken ekonom kan avstå från att erbjuda denna sköna politikerterapi? Att teorin oftast slår fel i praktiken väger ganska lätt mot känslan att kunna styra mellan överhettning och kris.
Forskare är också människor, och de är synnerligen beroende av att ha några fina människor att imponera på, och inte minst några som kan betala för deras arbete. Tyvärr, detta händer hela tiden. Politiker behöver i regel inte göra mer än att låta sina preferenser märkas.
Egotrippade forskare, okritiskt mottagande, glödande tro och ynkligt medlöperi finns inbyggda i forskarvärlden, liksom i alla andra världar. Men, tyvärr, är det bara forskarvärlden själv som har kompetens att korrigera misstagen. Den som står utanför kan inte göra mycket mer än vara observant på vad som systematiskt kan gå fel.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Men även sådan kritisk observans kan gå fel. Seriös klimatforskning har haft svårt att tränga igenom i kretsar där man bedömt teorierna som mer politisk önskedröm än seriösa datasimuleringar. Men faktum är att den första politiker som förde växthusgaser och global warming på tal var kemisten Margaret Thatcher. Detta visar att till och med skepsis kan slå fel.
På andra sidan har forskningen och forskningsgenerad teknik en annan, positiv sida som vi tänker för lite på. Det var konfektionskläder som erbjöd förutsättningar för jämlikhet, långt mer än ideologier, det var hushållsapparater mer än suffragetter som gjorde jämställdhet möjlig, och det är kemisk-tekniska processer, mer än någon miljörörelse, som ger oss ren luft och rent vatten. Och det är tekniska innovationer som kommer att ta oss ur dagens energi- och klimatkriser.
En nästan alltid pålitlig tumregel: Lita på vad forskningen gör, inte på vad den säger.
Docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.