De långa linjerna

Efter att historikern Georges Duby beskrivit den franska medeltiden blev den aldrig mer sig lik. Nu har hans verk kommit i nyutgåva.
Under den senare halvan av 1900-talet var franska historiker och fransk historieskrivning en vogue. Det var här man hittade nya ämnen och sätt att hantera det förflutna. Det började redan på 1930-talet med den så kallade Annalesskolan, vars första stora namn var Lucien Febvre och Marc Bloch. En ledande gestalt var Fernand Braudel vars mäktiga verk om Medelhavsvärlden under tiden för Filip II gjorde fransk historieskrivning internationellt ryktbar. Ett utmärkande drag var att man betonade la longue durée, de långsamma förloppen, ofta på bekostnad av aldrig så spektakulära händelser.
Dessa historiker sysslade också gärna med det som kallas mentalitetshistoria, alltså hur människor subjektivt upplevde sin värld och sin tid. Philippe Ariès skrev två klassiska studier, en om synen på barn och en annan om inställningen till döden. Många av dessa böcker blev bästsäljare och ibland till och med internationella sådana. Mest känd är väl Emmanuel Le Roy Laduries bok om den lilla byn Montaillou och de – ur ett strikt katolskt perspektiv – irrläror som florerade där.
Georges Duby är en i denna konstellation av betydande historiker. Han har nu, som den första moderna historikern, inkluderats i Bibliothèque de la Pléiade med sina Œuvres (Gallimard). Felipe Brandi har skrivit en inledning och förklarande noter. Det har blivit en volym på över 2 000 sidor, som inkluderar hans viktigaste verk.
Att Duby fått denna ära är signifikativt på flera sätt. Det bekräftar hans höga status bland kollegerna i facket. Men det säger också något om vår tids intellektuella klimat. De flesta volymer i Pléiadebiblioteket ägnas åt romanförfattare och poeter men i takt med att skönlitteraturen får alltmera marginell status har man börjat kommit att inkludera också andra typer av författare.
För inte så länge sedan kunde en ny roman bli något av en internationell angelägenhet. Idag kan jag bara komma på en romanförfattare som har förmågan att väcka ett sådant internationellt intresse och det är Michel Houellebecq. Tv-serier har i mångt och mycket tagit över. När den bildade medelklassen förr i tiden satt hemma och läste Vilhelm Moberg eller Albert Camus tittar den idag på det Succession eller Stranger Things eller vad nu HBO och Netflix har att erbjuda. Och modern poesi ska vi bara inte tala om …
I denna intellektuella konjunktur är det inte så konstigt att tomrummet har fyllts av andra typer av texter, av andra genrer. Inte minst av historia och biografier. Se bara på förra höstens svenska bokutgivning med substantiella verk om Linné, Bellman, Nobel och Selma Lagerlöf. Kanske är det dags också för Svenska Akademien att vidga synen på vad som är litteratur och börja titta på historiker och filosofer. Det är inget radikalt förslag, utan knyter an till en gammal tradition. Bland tidigare Nobelpristagare märks historiker som Theodore Mommsen och Winston Churchill, och filosofer som Henri Bergson och Bertrand Russell.
Hade akademien valt den vägen för några decennier sedan hade den inte kunnat undgå att upptäcka Duby, som då stod på det franska intellektuella etablissemangets topp: professor vid Collège de France och medlem av Franska akademien. Inte bara det: hans böcker sålde som aldrig förr, och han var en ofta sedd gäst i fransk tv.
Vägen dit hade varit lång, om än inte särskilt krokig. Han föddes i Paris 1919 och doktorerade 1952 på en avhandling om franskt samhällsliv under 1000- och 1100-talen. Till mångas förvåning och indignation tackade han nej till en professur i Paris, han föredrog ett sydligare klimat och den provencalska solen i Aix-en-Provence. Han dog 1996. Hela hans verk sysslar med medeltiden, hans värld börjar ungefär år 900 och slutar vid mitten av 1400-talet.
”Samhället strukturerades eller kanske segregerades enligt schemat: de som ber, de som krigar, de som arbetar – präster, adel och bönder.”
I en lång rad böcker beskriver han dessa sekler ur alla upptänkliga synvinklar. Ibland i stora svepande perspektiv som det lysande panorama som inleder Le temps des cathédrals, där 900-talets Europa beskrivs som glest befolkat, fattigt, hemsökt av sjukdomar och lidande: ”Att äta sig mätt under hela året tycktes då som ett enormt privilegium för några adelsmän, präster och munkar. Resten var slavar under hungern. De kände det som människans typiska villkor. Människans naturliga tillstånd är lidande. Hon känner sig naken, berövad allt, utlämnad åt döden, åt ondskan, åt fasor.” En långsam renässans – som snart blev urban – och som inleddes av kyrkans män uppmuntrade konstruktionen av mäktiga katedraler och storartad konst.
Boken om katedralernas tid kännetecknas av la longue durée – nästan ett halvt millennium. Det kom som något av en överraskning att han skrev den bok som blev hans publika genombrott – Le Dimanche de Bouvines – om en speciell händelse, som inträffade söndagen den 27 juli 1214 vid Bouvines i Flandern. Där besegrade den franske kungen Filip II August en internationell armé under ledning av den tysk-romerske kejsaren Otto IV. Men Dubys bok innehåller mycket mer än bara en bataljmålning.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Han beskriver krigets mekanismer, hur det kunde komma sig att slaget utkämpades på en söndag – en dag då man vanligen inte slogs – hur de båda härarna formerades och inte minst om hur slaget kom att bli legendomspunnet i senare fransk historieskrivning. Slaget var blodigt, men det var mest fotfolket som blödde och dog. I själva verket försökte man undgå att döda de höga herrarna. Bättre var att ta dem till fånga och sedan kräva lösesummor som kunde finansiera nästa krig: ”År 1214 hade penningen invaderat krigets alla mekanismer.” De så populära tornerspelen tycks ha varit mera riskabla för samhällets spetsar än krig. På slagfältet skyddades kungar, kejsare och furstar av sina väpnare.
Boken Les trois ordres ou l’imaginaire du féodalisme (1978) kan betraktas som Dubys mest typiska. Där analyserar han skarpsinnigt den medeltida politiska föreställningsvärlden och dess tre ordningar eller klasser. Samhället strukturerades eller kanske segregerades enligt schemat: de som ber, de som krigar, de som arbetar – präster, adel och bönder. Det är, har det sagts, ”en ohyggligt pessimistisk bok om den reaktionära ideologin”, som skulle komma att strukturera det franska samhället under l’ancien régime ända fram till franska revolutionen. Det var också en bok som väckte debatt långt utanför en snäv krets av medeltidshistorier och som kom att engagera många av tidens ledande namn inom samhällsvetenskaperna.
Som alla andra av Dubys böcker utmärks den genom sitt vackra språk; Duby menade att historia inte bara var en vetenskap utan också en konstform. Han skrev på sätt som bjöd in de allmänt intresserade läsarna istället för att som så ofta är fallet – inte minst inom fransk humaniora vid denna tid – stänga dem ute genom ett abstrust språk som gör det enkla svårbegripligt istället för att göra det svåra lättbegripligt. Det innebär bland annat att hans böcker har färre noter än vad som är brukligt i böcker av denna typ. I det färdiga resultatet smusslade han undan sina arkivstudier istället för att stoltsera med dem.
Dubys böcker har funnits tillgängliga i olika upplagor och flera finns i svensk översättning. Vad finns det för skäl att läsa honom i denna upplaga? Felipe Brandi har inte bara skrivit en förträfflig sammanfattning av verket utan också kompletterat med noter, där han ger oss en antydan om all forskning som ligger bakom. Han har letat fram de dokument som Duby har konsulterat. Allt är samlat i slutet av denna volym; det stör inte originaltexten utan ger den en djupare dimension eller klangbotten. Men vilken upplaga man än väljer så framstår Georges Duby som en av de stora inom 1900-talets historieskrivning. När han hade avslutat sitt värv var den franska medeltiden inte längre sig riktig lik.
Fil dr i litteraturvetenskap.