De lovar för mycket
En bra livspartner, far, dotter, kamrat, medarbetare, chef, medborgare etc gör det som förväntas. Från att gå ut med soporna och göra läxorna till att möta deadlines och infria vallöften.
Men vi påverkar också förväntningarna. Om vi vet att vi inte kommer att hinna hem till middagen är det normalt bättre att tala om det i förväg. Besvikelsen uteblir inte, men den blir förhoppningsvis mindre. Framförallt är det en dålig idé att lova för mycket. I likhet med alla viktiga levnadsregler är den lika självklar i teorin som krävande i praktiken. Och den gäller inte bara fysiska personer, utan även företag.
Det finns företag som närmast satt i system att överträffa förväntningarna på sina kvartalsrapporter. En riskfylld strategi då förväntningarna riskerar att gradvis skruvas upp. Samtidigt finns det verksamheter som anser sig ha råd med – och i många fall har råd med – att systematiskt göra sina kunder besvikna. Alla som ätit middag på en flygplats vet vad jag menar.
Den som följer Donald Trump kan konstatera att hantering av förväntningar verkar helt ha upphört att ha betydelse i amerikansk politik. Det räcker att lyssna på Trump i fem minuter för att inse att det är som att äta middag på en flygplatsrestaurang som säger sig vara listad i Guide Michelin. Det ställs ut löften som aldrig kommer att infrias. På löpande band.
Ett exempel är den mur mot Mexiko som Trump lovar att bygga och som han dessutom ska tvinga mexikanerna att betala. I sig magstarkt. Trump nöjer sig dock inte med det. Argumentet för att Mexiko ska betala är ländernas handelsbalans. De mexikanska medborgarna ska betala Trump med pengar som de fått för att amerikaner helt frivilligt köpt prylar som tillverkas söder om gränsen. Möjligen blir det inget nytt Alamo, men USA skulle ställa till enorma skador i relationen med det viktigaste grannlandet. Detta kommer rimligen inte att ske. Men vem vet med Trump.
Amerikansk forskning har länge talat om ett presidentämbetets förväntansgap. Väljarna projicerar stora förväntningar på presidenten och blir besvikna. Frågan började på allvar diskuteras på 1960-talet och har under senare år empiriskt belagts i flera studier.
Förväntansgapet leder till missnöje och minskat stöd för sittande presidenter, vilket i sin tur ger minskat handlingsutrymme. Inte minst för att en impopulär president har svårare att få stöd i kongressen.
Forskningen beskriver också en sorts förväntansgapets dynamik mellan väljarna och presidenten. Väljarna förväntar sig att presidenten ska ”fixa” olika saker och presidenten (både som vald och som kandidat) låter dem förstå att han kan göra det.
Inget ekonomiskt, geopolitiskt eller annat problem är för stort för att Trump inte ska säga att han kommer att lösa det på en något utdragen kafferast. Från bekämpningen av IS till konkurrenskraften för amerikansk basindustri. Har man byggt några kasinon och en och annan golfbana är det i grunden småpotatis.
Ronald Reagan sa i sitt första installationstal 1981 att staten inte kan vara lösningen när staten är problemet. Donald Trump kommer inte att vara lösningen. Frågan är hur stort problem han blir.
Tage Erlander myntade på femtiotalet uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Erlander såg framför sig hur den ekonomiska tillväxten och utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten skulle driva fram önskemål om fler och mer omfattande reformer. Med facit i hand är det tydligt att Erlander hade rätt och att han gjorde lite för att stoppa detta missnöje. I slutet av 1980-talet kom det att ta tvärstopp.
De senaste knappa tjugo åren har kännetecknats av stigande förtroende för svenska politiker och institutioner. En period i skuggan av 1990-talskrisen och av vad som hände när bubblan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” sprack. Svenska ledande politiker – på båda sidor – har spelat ned förväntningarna. Och belönats för det. Åtminstone fram till nu.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
När 1990-talet går från nutid till historia står vi kanske i början av en ny cykel av stigande förväntningars missnöje.
När Winston Churchill – som inte var främmande för äventyrligheter – talade i underhuset som nyvald premiärminister var ”blod, möda, tårar och svett” det enda han kunde erbjuda det brittiska folket. Förbundsrepublikens första förbundskansler Konrad Adenauers främsta löfte till de tyska väljarna var ”Keine Experiment”. Inga experiment.
Winston Churchill och Konrad Adenauer kunde hantera förväntningar.
Konsult och skribent.