För att överleva och blomstra måste militanta jihadistiska grupper kunna förskansa sig bland lokalbefolkningen i delar av Mellanöstern. Fysiskt våld räcker inte alltid, särskilt inte när målbefolkningen själv är välbeväpnad och van vid att strida. Det är här kampen om lokalbefolkningens själ och hjärta blir viktig, inte nödvändigtvis för att vinna direkt stöd och rekryter utan helt enkelt för att vinnlägga sig om tillräcklig tolerans för att jihadistgrupperna skall kunna fungera.

I den här kampen är poesi en strategi som till stora delar förbisetts av både experter och forskare. Både al-Qaida och den så kallade Islamiska staten framställer inte obetydliga mängder poesi. Denna vana genomsyrar jihadistiska rörelser, från gräsrötterna till den högsta ledningen. Både den förre och den nuvarande ledaren för al-Qaida globalt, Usama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri, var själva produktiva poeter. För många i väst är poesi förknippat med de intellektuella eliterna, och versens skönhet verkar oförenlig med ett barbariskt program att sprida död och förstörelse. Men synen på poesi som både ett populärt medium och ett kraftfullt psykologiskt vapen överensstämmer väl med arabiska stamtraditioner, särskilt på Arabiska halvön.

Det är alltså ingen slump att det finns strofer med arabisk poesi på var femte sida i den tidskrift, Sada al-Malahim (”Ekot från episka slag”), som ges ut av al-Qaida på Arabiska halvön. Trots att de för det mesta förbisetts av experter är dessa poesistrofer inte bara med för skojs skull eller som utfyllnad. De har djupa och viktiga funktioner i den militanta jihadismens tjänst. Dessutom överlever poesin i det kollektiva minnet och kan vidarebefordras muntligt gratis och utan teknologi, i motsats till det övriga innehållet i jihadisternas tidskrifter och på deras webbsidor som kan förstöras eller tas ner. Anwar al-Awlaqi (som dödades av en robot från ett förarlöst flygplan år 2011), en amerikanskfödd medlem av al-Qaida i Jemen, erkände poesins kraft då han tog med den i sitt inflytelserika häfte ”44 sätt att stödja jihad”. Den här artikeln undersöker den jihadistiska poesins fem huvudfunktioner och bygger på forskning på plats i Jemen, där al-Qaidas kanske mest aktiva och farligaste gren finns.

Innan vi ser på dessa funktioner måste vi dock förstå vilken roll poesin spelar i de arabiska stamsamhällena, både förr och nu. Dagens jihadisters användning av arabisk poesi utgör fortsättningen på en lång tradition där poesin används för att vinna socialt och politiskt kapital. I det förislamiska Arabien användes poesin för att främja och lovsjunga politiska dagordningar såsom ett avgörande i en blodsfejd eller bildandet av en allians. Denna poetiska tradition fortsatte att frodas in i den islamiska tidsåldern. Bevisen stöder inte uppfattningen – som fortfarande framhålls i vissa kretsar – att profeten Muhammed avskydde poeter och såg dem som lögnare och trollkarlar. Tvärtom finns det gott om bevis som pekar på att Muhammed var väl medveten om poesins makt och använde den aktivt för att sprida den nya religionen islam. De historiska källorna nämner en grupp med tre poeter som mobiliserades av Muhammed för propagandasyften. En historiker på 1000-talet, Ibn Rashiq, skriver uttryckligen att profeten sade: ”Den här gruppen [av poeter] orsakar i själva verket mer skada på folket i Mecka än en skur av pilar skulle kunna göra!”

Men utövar poesin fortfarande lika stort inflytande idag? Om svaret är ja så skulle detta kunna vara en förklaring till hur al-Qaida sprider sin at­traktionskraft, särskilt i avlägsna regioner bland befolkningsgrupper med låg läs- och skrivkunnighet, få tryckta alster och knappt något internet. När allt kommer omkring är ju poesin, med sina rytmer och rim, till för att främst spridas genom att höras. För att ta reda på poesins inflytande över samtiden beslöt jag mig för att resa till Jemen och fråga tvåtusen stammedlemmar vad de ansåg. Frågorna ställdes till ett slumpmässigt urval av män och kvinnor i varenda provins i den avlägsna östligaste regionen al-Mahra. Lokalinvånare hjälpte mig att utforma en brett upplagd kartläggning som skulle underlätta att skapa en trovärdig bild av regionens framtidsutsikter. En fråga om poesins betydelse i vardagslivet fördes diskret in bland de andra mer praktiska frågorna i syfte att undvika att just den betonades på ett sätt som skulle ha kunnat uppmuntra till ett positivt gensvar. Kartläggningen, som utfördes från slutet av 2012 till början av 2013, skedde genom personliga intervjuer i syfte att få med analfabeter.

Resultatet antyder att al-Qaidas användning av poesi är en smart strategi för att vinna lokalbefolkningens själ och hjärta. Häpnadsväckande 74 procent av de tillfrågade ansåg att poesi antingen är ”viktigt” eller ”mycket viktigt”, av sex möjliga svar, i deras vardagsliv. Bland männen var denna siffra ännu högre – 82 procent. Poesi befanns också vara lite viktigare bland ökenstammarna än för den mer bofasta kustbefolkningen. Att varken utbildningsnivå eller tv-­innehav hade någon inverkan på resultatet antyder att den poetiska traditionen, åtminstone i östra Jemen, fortfarande är övervägande muntlig, mycket populär och djupt rotad.

Vilka är då de fem huvudfunktioner som poesin spelar? För det första skänker poesin ett ramverk av autenticitet och legitimitet åt de militanta jihadisternas agenda. 89 procent av poesin i den jihadistiska tidskriften Sada al-Malahim har klassisk odeform, med strofer som består av två och en halv rad och slutar med rim. Och nästan all poesi är skriven på klassisk arabiska, det språk som används i Koranen, snarare än på lokala dialekter. Det stöder det globala jihadistiska projektet genom att ge poesin relevans över hela den ­arabisktalande världen. Trots att det poetiska språket är svårt är det, med tanke på att det till största del är ett muntligt sätt att kommunicera, inte nödvändigt att förstå vartenda ord eftersom rytmen och rimmen nästan obemärkt för lyssnaren vidare över de svårbegripliga avsnitten. På detta sätt bäddas moderna jihadistiska teman – som maningar att slåss eller hyllandet av döden – in i en traditionell form med kulturell resonans som bär med sig århundraden av respekt. Poesins vördade status bevisas ytterligare av att Sada al-Malahim gärna placerar strofer med poesi i direkt anslutning till citat från haditherna (profeten Muhammeds uttalanden) och själva Koranen.

Även i jihadistisk poesi som antar en mer samtida form hellre än den dominerande klassiska odeformen hittar vi litterära strategier som är utformade för att imitera den poetiska traditionen. I dikten nedan, till exempel, återfinns bilder av den moderna självmordsbombaren jämte naturbildspråk som påminner om ökenpoesi från förislamisk tid. Självmordsbombarens kraft jämförs med blixt, åska, en brusande fors, en flodvåg och en vulkan.

Jag kommer att fästa mitt explosiva bälte,jag kommer att skälva som en blixtoch rusa förbi som en brusande forsoch genljuda som stormig åska.I mitt hjärta finns en vulkans hjärta.Jag kommer att svepa över landet som en flodvåg.För jag lever enligt Koranensom jag minns den barmhärtige.Min ståndaktighet vilar i tronså låt Koranens dag komma.För jag lever enligt Koranensom jag minns den barmhärtige.Min ståndaktighet vilar i tronså låt den heliga bokens dag kommaför att förstöra tyrannens troner.Min röst är den högsta röstenför jag fruktar inte falska präster.Jag kommer att leva och dö för Allah.

Denna otroligt starka bild, tecknad på ett stämningsmättat poetiskt språk som förenar det förflutna med det samtida, engagerar lyssnarnas känslor på ett mycket mer rakt sätt än torra teologiska argument. Dessutom är de korta men starka raderna i den här sortens moderna verk perfekta att tonsätta och sprida genom att sjungas som medryckande jihadistiska lovsånger (så kallade nashider). Dikten ovan var placerad i slutet av en artikel som beskrev USA:s ekonomiska svaghet och förutspådde kapitalismens omedelbart förestående kollaps. Detta visar hur jihadisterna strategiskt placerar poesi, ofta mot slutet av ett argument för att vägleda läsaren till ett emotionellt snarare är ett intellektuellt crescendo.

Detta för oss till den jihadistiska poesins andra huvudfunktion, som är att uppmana till stöd genom att frammana passion. Stöd från gräsrötter kommer minst lika troligt att inspireras genom passion som genom ideologi. De följande raderna visar hur al-Qaida vädjar till djupt rotade värderingar som har med heder och skam att göra, och placerar sedan dessa inom islams bredare lojalitetsram.

Var är du när Muhammeds samfund står i lågor?Var är du när värdigheten skriker åt korsets söner?Var är du när Jerusalem ligger erövrat och våldtas gång på gång?

Ställd mot det lokala missnöjet, som civila offer för robotar från USA:s förarlösa flygplan, börjar tanken på att vara en del av ett globalt apokalyptiskt slag mellan ”Muhammeds samfund” (muslimerna) och ”korsets söner” (de kristna och deras judiska allierade) kännas verklig.

En tredje huvudfunktion för jihadisternas poesi är att lugna nya och framtida rekryter genom att föreviga de senaste ”martyrerna”, precis som de gamla stamhjältarna för­evigades i poesi. Poesin lovordar martyrernas virila egenskaper, sörjer förlusten av dem och högtidlighåller deras strålande död. Denna funktion utförs genom att blanda de välkända traditionella poetiska förebilderna i madh (lovsång), ritha (klagosång) och hija (smädelse av fienden). På detta sätt kan dödsfall som rekryterna kanske skulle vara frestade att se som onödiga eller ett nederlag, såsom lönnmord av säkerhetsstyrkorna eller robotar från förarlösa flygplan, förvandlas till fantastiska segrar.

En dikt som tillägnas fem unga män som dog som martyrer i det så kallade ”episka slaget om Tarim” i östra Jemen innehåller följande strofer:

Var är dessa riddares likarSom inte accepterar förnedring och väntan?

Slagfältet har aldrig bevittnat en gärning som derasEtt sårat lejon som störtade in i striden

En sol skiner, och stjärnor som aldrig släcksAnsikten strålar som en uppgången halvmåne

Jämte det traditionella poetiska berömmet som dessa jihadister överöses med (riddare, lejon, sol, stjärnor, måne) placerar dikten dem i ett islamiskt historiskt sammanhang. De unga männen beskrivs som jämbördiga med den berömde islamiske hjälten Hamza, profetens farbror och följeslagare, och deras frånfälle liknas vid slaget vid Uhud år 625 i vilket profeten Muhammed tillsammans med en grupp från Medina kämpade tappert mot Meckas armé. Det här är ett klassiskt exempel på hur jihadistisk poesi skapar en alternativ berättelse för att lugna rekryterna och dölja den nedslående verkligheten. I själva verket bestod det här ”episka slaget om Tarim” av att den lokala polisen stormade de unga männens hus efter ett tips och kallblodigt sköt ihjäl jihadisterna. Det var inte på något sätt en ärorik död, inte ens ur ett jihadistiskt perspektiv.

Att presentera en alternativ verklighet har i sig blivit en fjärde huvudfunktion för den jihadistiska poesin. Det poetiska formatet tillhandahåller ett trovärdigt fönster genom vilket man kan få en glimt av annars osedda delar av jihadisternas handlingar. Dikterna utger sig alltså för att vara dokumentära på sätt som kan bestrida den objektiva rapporteringen om händelserna. Poesin kan, till exempel, skapa en tilltalande bild av självmordsbombaren. Istället för att dö omfamnas han av jungfrurna i paradiset; istället för att spridas runt en attentatsplats befinner han sig på gröna ängar med färskt vatten; istället för ett lemlästat svart lik är hans kropp hel och välmående; istället för att känna stanken av ruttnande kött inandas han doften av mysk; istället för att genomsvettig och livrädd göra slut på sitt liv dog han med ett leende på läpparna.

Jungfrurna i paradiset klädde upp sig och sken av strålglans

I hopp om att få möta riddarna som ingjuter fruktan.

De talade tyst och log:”Finns här ett nedstiget lejon som vill förenas i kärlek?

Finns här en älskad som är en vördsam jihadistSom vinner tillträde till paradisets och hoppets trädgårdar?”

Sådana tilltalande utomjordiska bilder ersätter den brutala verkligheten och hjälper till att säkra en strid ström av rekryter som längtar efter ära och sexuell tillfredsställelse.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Alla de funktioner som jag har beskrivit ovan demonstrerar poesins förmåga att polarisera världen så att den förvandlas till bilder av det goda mot det onda. Detta för oss till den femte och sista funktionen i den jihadistiska poesin: uppgiften att skapa en gemensam fiende som man kan samlas mot. Poesin blandar ihop de västerländs­ka länderna och stigmatiserar dem som sionister eller korsfarare, medan regimerna som samarbetar med dem – särskilt de arabiska – brännmärks som dessa sionistiska korsfarares allierade, kunder eller hundar. En liknande förenklad strategi kan ses i den amerikanska retoriken i syfte att skapa en lätt igenkännbar fiende, såsom ”kriget mot terrorismen” eller ”ondskans axelmakter”.

Den jihadistiska poesin lyckas på så sätt pressa ihop ett komplext politiskt landskap till en enkel apokalyptisk strid mellan det goda och det onda. Detta budskap ekar i olika diametrala motsatser som är lätta att begripa och återfinns överallt i poesin: jihadister/otrogna, lojala/förrädare, lejon/myror, regn/torka, ljus/mörker, paradiset/helveteselden, mod/rädsla, kunskap/okunnighet och så vidare. Poesin kan förstärka de militanta budskapen genom att dramatiseras, man omsätter olika sidor av den övergripande kampen mellan det goda och det onda i handling. De följande stroferna, till exempel, dramatiserar en självmordsbombares handling, återskapar offrens rädsla, okunnighet och osäkerhet i motsats till attentatsmannens mod, kunskap och den ”kick” han känner:

Jag befinner mig bland dem, ett spöke som ­förvärrar deras tortyr.De kommer inte att märka hur jag kommer och går

förrän förstörelsen breder ut sig på deras allmänna­ platseroch de faller i drivor.

De fem huvudfunktioner som jag har beskrivit här ger en uppfattning om hur jihadister kan använda poesi för att vinna över lokalbefolkningens själ och hjärta. Djupare studier antyder att kulturella värderingar och stamvärderingar spelar en mycket starkare roll i den jihadistiska rörelsen än vad som är allmänt accepterat. Detta förklarar delvis varför det än så länge gått så långsamt för den så kallade Islamiska staten att vinna mark från al-Qaida i Jemen, trots den förras starka närvaro på sociala medier och ibland mycket professionella videoproduktioner. al-Qaida har framställt jihadistiska berättelser som stämmer väl överens med den ­jemenitiska ­kulturella ­kontexten och är anpassade efter de rådande lokala förhållandena. Islamiska staten, å andra sidan, har fram till nu inte framställt mycket i form av berättelser som är kulturellt utmärkande för Jemen förutom att anfalla houthierna, de stammedlemmar från norra delen av Jemen som svepte genom södra Jemen under år 2015.

Islamiska statens första video från Jemen är från april 2015 och visar 18 män som i samklang utför noggrant koreograferade militärövningar, på ett sätt som påminner om ett dansnummer, till ljudet av en rörande nashid, svärd som möts, skottlossning och ökenvindar. När jag visade den för stammedlemmarna i östra delen av Jemen blev de förvirrade. De var förbryllade över de synkroniserade rörelserna, de rena uniformerna och matchande sandalerna; dessutom hånskrattade de åt det amatörmässiga sätt på vilket en del av männen hade knutit sina sjalar – på det sättet skulle de aldrig skydda mot ökensanden. Betecknande nog har en del av Islamiska statens senare videor från Jemen börjat ha med fler inslag av den lokala kulturen, såsom sjungna poesistunder. När detta skrivs verkar det dock inte troligt att Islamiska staten i Jemens oerhörda brutalitet och dess avlägsna kalifat kommer att få lika utbredd attraktion lokalt som al-Qaidas mer kulturellt anpassade taktik.

Jihadistisk poesi är därför inte bara en hobby eller ett tidsfördriv. Den har viktiga funktioner som verkar på känslomässig, praktisk och ideologisk nivå. Det är därför förvånande att inga ansträngningar än så länge tycks ha gjorts av terroristbekämpare att använda poesi som ett medel för motpropaganda. Det finns en lång historia av lyrisk tävlan inom den arabiska kulturen i vilken poeter slåss om att vinna publikens själ och hjärta. För närvarande verkar dock den jihadistiska poesin inte möta någon lyrisk motvikt som svarar på en gemensam kollektiv nivå. Kanske är det dags att besvara den.

Artikeln är skriven särskilt för Axess. Översättning: Martin Peterson