År 1859? Det är naturligtvis vilket årtal som helst. Det pågick krig i världen, som vanligt. Detta var kolonialismens och det Brittiska imperiets tid. Det andra opiumkriget skulle pågå ytterligare ett år, Timor delades upp mellan Portugal och Nederländerna och franska styrkor intog Saigon och gjorde Vietnam till koloni. Reaktionära vindar hade svept över Europa ända sedan ”revolutionsåret” 1848. Det var Charles Dickens tid och Gustave Flauberts Madame Bovary hade bara två år på nacken. 1859 är året då Tidskrift för hemmet grundades och kvinnofrågan synliggjordes även i Sverige och ”Land skall med lag byggas” blev den nye svenske kungen Karl XV:s valspråk.

Men i år är det något annat som gör 1859 till ett märkesår. Mycket kommer att handla om Charles Darwin och den moderna biologin. Det är 150 år sedan publiceringen av Charles Darwins On the Origin of Species by Means of Natural Selection or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life (Först med den 6:e upplagan 1872 kortades titeln till The Origin of Species). Darwin hade inte haft någon brådska med att skriva boken, förutom mot slutet när Alfred Russel Wallace flåsade honom i nacken med sin version av det naturliga urvalet. Darwin hade pengarna, fritiden och friheten att observera, tänka och läsa hur mycket som helst. Han hade legat risigt till i dessa tider av ”strategisk forskning” och ”starka forskningsmiljöer”.

Intresset för Darwin förstärks när det i år också är 200 år sedan den inflytelserike naturforskaren föddes. Det var i alla fall den 22 november 1859 som förläggaren John Murray erbjöd sina återförsäljare att köpa boken med den rätt klumpiga titeln. Det kunde ha varit värre. Murray hade lyckats avråda Darwin från att kalla den An Abstract of an Essay on the Origin of Species and Varieties through Natural Selection. Murray ville naturligtvis tjäna pengar, men en boktitel som börjar med ”An Abstract of an Essay” trodde han skulle bli svår att kränga. Ändå trodde han på Darwin som bästsäljande författare. Hans reseberättelse från världsomseglingen med forskningsfartyget Beagle hade 1845 blivit en stor framgång, även om den också hade en omständlig titel: Journal of Researches into the Natural History and Geology of the countries visited during the voyage round the world of H.M.S. Beagle under the command of Captain Fitz Roy, R.N.

Ytterligare en bok som skulle tryckas i otaliga upplagor gavs ut detta år. Skriften var tunn, drygt hundra sidor. Titeln var kraftfullt enkel: On Liberty. Skriften har blivit något av liberalismens urkund. Man kan kanske se dess tillkomst som en medveten utmaning mot den reaktionära våg som svepte över Europa efter 1848 års avbrutna revolution. Det politiska Europa 1858 tycktes lika fientligt inställd till den liberala andan som Europa 1938, skrev Robert C. Binkley i Foreign Affairs samma år. När Mill dog 1873 var detta totalt förändrat och liberalismen gick segrande fram i land efter land Om friheten handlade naturligtvis om frihet, men också, i likhet med Darwins bok, om utveckling. Hos Mill var det individualiteten, människans idéer och idérikedom, kulturens och samhällets utveckling som stod i centrum. Boken, till formen en lång essä, var skriven av John Stuart Mill i nära samarbete med hustrun Harriet Taylor, som hade avlidit bara några månader före utgivningen.

Både Darwins magum opus och Mills ”pamflett” är levande litteratur. De har under 150 år varit centrala referenspunkter i den vetenskapliga, filosofiska och politiska kulturen. Böckerna ges ut i ständigt nya upplagor och antalet uttolkare är oräkneliga.

Men den som kommer att firas pampigast är Darwin, han fyller ju faktiskt jämna år. Vi vet också att Darwins stora arbete idag ses som den självklara utgångspunkten för all modern biologi och Om arternas uppkomst tycks bara har stärkt sin ställning ju mer vi vet om livets kod, om celler, gener och proteiner. Även om han fortfarande är kontroversiell bland fundamentalister i alla bokreligioner erövrade han en ställning i vetenskapen och vår kultur som bara kan jämföras med Kopernikus, Galilei, Newton eller Einstein. Evolutionsteorin har också setts som den självklara utgångspunkten för att kunna förstå även hur människan och samhället fungerar. Det kommer vi att få höra många gånger under detta ”Darwinår”. Om vi antar att moral, skapande och tänkande är förankrade i hjärnans och den övriga kroppens processer, då bör också Darwins perspektiv påverka vår kunskap om krig, poesi och fotboll.

Det var genom Darwins bok som evolutionsteorin så småningom erövrade sinnena; inte omedelbart, men så småningom. Boken verkar spänna över nästan allt och språket är njutbart och levande. Den flödar över av iakttagelser och fakta. Darwin formulerade idén om en ständigt pågående evolution; han fastslog att alla organismer hade ett gemensamt ursprung; att evolutionen hade ett gradvist förlopp och han upptäckte den mekanism som förklarade evolutionen. Det var det så kallade naturliga urvalet. Idén hade han fått från T.R. Malthus ekonomiska teori om relationen mellan befolkningsutveckling och födoämnestillgång. Individerna inom en art skiljde sig åt och dessa skillnader ärvs också till en del av avkomman. De individer som avviker mest i den riktning som gynnas av miljön har större chans att överleva och fortplanta sig.

Om friheten har framförallt kommit att ses som startpunkten för den moderna liberalismens betoning av individens frihet, rätt till självbestämmande och intresse för statens och samhällets gränser. Här pläderas för ”samvetsfrihet”. Den friheten inrymde sådant som yttrande- och tryckfrihet, rätten att tycka fritt i alla frågor och på alla områden. Här försvaras handlingsfriheten, rätten att utforma sitt liv och sin livsstil utan hinder. Här förespråkas mötesfrihet, rätten att samlas och organisera sig för vilket syfte som helst som inte till skada för någon annan. Dessa friheter är nödvändiga för att samhället ska kunna utvecklas. Individen råder suveränt över sin egen kropp och själ och de enda ingrepp som kan legitimeras är när individen hotar att skada andra. Friheten kan däremot inte gälla för andra än ”mogna” och självstyrande individer. För omyndiga – sinnessvaga, barn och ”barbarer”- skulle andra principer råda, eftersom de inte kan styra sig själva. Mänsklig frihet, ”one very simple principle”, var det som också kunde utgöra en mätare på framsteget. Men den var hotad och nya hot väntade i framtiden.

Mills bok om friheten har inte samma självklara ställning inom samhällsvetenskap och politik som Om arternas uppkomst inom vetenskapen. Visst är Om friheten en ständig referens i den intellektuella debatten kring individen, staten och friheternas gränser. Men någon publicistisk Millindustri jämförbar med Darwinindustrin existerar knappast. Ändå upprepas många gånger att Mill är upphovsmannen till de flesta av den moderna liberalismens idéer. Han stod för utilitarism, marknadsekonomi, kvinnofrigörelse, social trygghet, representativ demokrati och allmän rösträtt. Om friheten blev, som Mill själv förutsåg, han mest lästa skrift. Men det har inte varit lätt att koppla författaren till någon färdig politisk doktrin. Några menar att han blev socialist. Hans samtida läsare tycktes ha haft samma problem som sentida uttolkare. Var Mill en farlig jakobin som ville störta kyrkan? Predikade han pyrrhonism eller var han i själva verket rädd för frihet?

Vid mitten av 1800-talet hade några grundläggande förutsättningar för evolutionsteorin etablerats. En rad tänkare, filosofer, geologer, naturalhistoriker och andra, var då övertygade om att livet på jorden hade förändrats över tiden. Arterna var inte konstanta. Genom nya geologiska teorier får jorden en historia som var oändligt mycket längre än de 6000 år som man tidigare räknat fram utifrån Bibelns berättelser. Vad som saknades var den mekanism som kunde förklara arternas uppkomst och förändring, att arter utvecklas ur andra arter. Det var det ”naturliga urvalet”, ”survival of the fittest”, som var mekanismen och som formulerades av såväl Alfred Russell Wallace som Charles Darwin vid ungefär samma tidpunkt. ”Survival of the fittest” blev på svenska lite blidare: de bäst anpassades överlevnad. Med det menade Darwin, att under förändrade levnadsförhållanden är vissa organismer bättre anpassade än andra på grund av slumpmässiga variationer och de lämnar efter sig mer avkomma i nästa generation. ”Det naturliga urvalet är den process som lett till de levande varelsernas anpassning och mångfald, vilket var Charles Darwins viktigaste insikt och utgör kärnan i darwinismen”, slår Nationalencyclopedin fast.

Om arternas uppkomst vitaliserade det vetenskapliga och intellektuella livet på många plan. Vetenskapsmän och privatlärda som ägnat sig åt samlande och taxonomiska detaljer börjar oftare tala om filosofi, religion, människans natur och kosmos öde. Alla, tycktes det, fick lov att förhålla sig till evolutionsteorin. Den berörde inte bara naturforskarna utan var något som historiker, teologer, samhällstänkare, konstnärer, filosofer och politiker kände sig manade att uttala sig om. Vare sig man anslöt sig till darwinismen eller ej kunde man inte undgå dess inverkan. Vissa ville expandera det naturliga urvalets giltighet till samhälle och kultur; andra satte en gräns vid människan eller moralen. Evolutionsteorin drogs in i frågan om naturvetenskapen skulle vara fackvetenskap och därmed experternas ensak eller utgöra basen för nya system, kanske världsåskådningar som utmanade de etablerade.

Vad var det i samtiden som fick John Stuart Mill att skriva Om friheten? Mill var övertygad om att de totalitära staterna skulle ersättas av demokratiska styrelseskick som i Amerika. Då uppstod ett nytt hot mot individen och friheten: mediokratin. Och ordet står inte för ett styrelseskick som styrs av medier, utan av medelmåttan. Idag tycker vi kanske att det är samma sak. Det var den allmänna opinionen, konformiteten och räddhågsenheten Mill nu såg som de stora hoten mot mänsklig samhälls- och kulturutveckling. Individualiteten och en mångfald av karaktärer och livsstilar kan bara bevaras och utvecklas om varje person tilldelas ett område av frihet i tanke och handling. Smak och livsstil får inte inskränkas om den inte skadar någon annan. Ja, kanske kan man säga att Mill såg mångfald på det här området som en förutsättning för att mänskligheten skulle utvecklas. I en recension i Dagens Nyheter den 10/1 2009 läser jag ”att ett samhälle förlorar mer än individen när en avvikande dör”. Det skulle Mill ha skrivit under på.

Det största hotet mot individen, demokratin och friheten är inte anarki eller ständiga förändringar, det är ”Chinese stagnation and immobility”, skrev Mill i ett brev till Alexis de Tocqueville. Historikern Alan S. Kahan menar att Mill och Tocqueville, tillsammans med bland annat den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt, representerar en ”aristokratisk liberalism”. Det är deras gemensamma avsky för massor och medelklass, rädslan och föraktet för medelmåttighet och värnandet om individualitet och mångfald som motiverar etiketten aristokratisk liberalism. Dessa tänkare delade en gemensam syn på historien och samtidens samhälle och politik.

Medelklassen och kommersialismens hegemoni hotade att leda 1800-talets Europa till kulturell och samhällelig entropi. Homogeniseringen av samhälle och kultur innebar stagnation, ansåg man. I elegiska tonfall skrev Mill om den tid då det inte fanns någon litteraturindustri och då den exklusiva publiken gav författare tid och uppmärksamhet som var nödvändig för att kunna producera högstående kultur. Den forna upplysta klassen har ersatts av klasser som inte läser något annat än dagstidningar, skrev Mill i en recencion av Toecquevilles On Democracy in America. Medelklassen tycktes representera ”genomsnittsmänniskan”, ”slätstrukna massopinioner” och bilda en ”kollektiv medelmåtta”.

Framsteg har dåligt rykte inom evolutionsbiologin, skrev John Maynard Smith, den kände genetikern och evolutionsbiologen. Den stridbare paleontologen och författaren Stephen Jay Gould skulle ha instämt. Men i vår tid går åsikterna isär. Andra framstående biologer, så som E.O. Wilson och Ernst Mayr, deklarerade att framsteget i livets evolution var lika självklart som framsteget i datorernas utveckling. På Darwins tid kom populära författare som Herbert Spencer och Ernst Haeckel att koppla samman evolution med framstegstro. Hos Goethe, romantikerna, historiska språkforskare, historiefilosofer och utvecklingstänkare fanns redan tanken om tiden som förbättrare, förädlare, fullkomnare. Inte heller Darwin själv var helt främmande för idén att det fanns en förbindelse mellan begreppen framsteg och evolution. I avslutningen på Om arternas uppkomst kan man läsa:
”Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklas vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.”

Livets evolution på jorden skapade en makalös mångfald av levande organismer och äldre livsformer ersattes av nya och ”förbättrade” former som i de flesta fall tycks fantastiskt anpassade till sina livsomständigheter. I allmänhet har mer komplexa organismer utvecklats ur mindre och enklare. Livet på jorden har en historia och den vittnar om framsteg.

Darwin själv är ändå försiktig när han använder orden evolution och framsteg. Något mål för evolutionen finns inte som man kan mäta framsteget eller utvecklingen mot. Det naturliga urvalet förklarar bara hur organismer förändras med tiden genom anpassning till förändringar i lokala miljöer. Evolutionsteorin innebär därför, på sätt och vis, ett förnekande av allmänna framsteg och ett betonande av lokala förändringar. Ordet ”progress”, framsteg, förekommer bara cirka 10 gånger i Om arternas uppkomst, men då enbart som en beskrivning av rörelse över tid. Men å andra sidan var Darwin också en man i sin viktorianska samtid som uppfattade att samhället befann sig på höjden av kolonial och industriell utveckling. Darwin skriver: ”Innevånarna i varje period i livets historia har besegrat sina föregångare i livets kapplöpning, och befinner sig så till vida högre på naturens skala: och detta skulle kunna förklara den vaga känsla, som många paleontologer har, att organisationen på det hela taget gjort framsteg.”

Det tycktes obönhörligen följa av evolutionsteorin, att även människan och samhället var underkastad utvecklingens lagar. Evolutionsteorin stärkte övertygelsen hos de människor under 1800-talet, som menade att framåtskridandet krävde sina offer bland de svagare individerna, raserna och samhällena. Det var bara genom att de mindre anpassade gick under som en utveckling kunde ske; så var det bland djur och växter, så måste det också vara bland människorna. Då blev darwinismen en ideologi, blev socialdarwinism.

I år kommer vi att under pompa och ståt få höra mycket om Charles Darwins storhet och originalitet. Om hur denne gigant revolutionerade vår kunskap om livets uppkomst och utveckling. Man kan säga att detta firande står i ett rätt spänningsfyllt förhållande till den vetenskapshistoriska forskningen om Darwin under de senaste tio åren. En lång rad framstående historiker, så som Peter Bowler och James Secord, har ifrågasatt hans originalitet, stora inflytande på samtiden och 1859 som en vattendelare i idéhistorien. Ja, inte ens Bokens stora upplaga var särskilt uppseendeväckande. Den skulle hamnat klart utanför tio i topp-listan över de mest sålda naturvetenskapliga böckerna under 1800-talet. Föreställningen om en avgörande förändring inom livsvetenskapen detta år och om Darwins dominans ”uppfanns” antagligen på 1930-talet då det naturliga urvalets realitet tycktes vara verifierad. Det var neodarwinisterna, vilka kopplade samman evolutionsteori och genetik, som skapade giganten och hjälten Darwin. Tidigare hade han spelat en betydligt mer modest roll i vetenskapernas historia.

Det kanske måste vara så att under ett jubileum ska allt ljus riktas mot jubilarens originalitet och uttolkningarna vara positiva. Men man bör nog ändå uppmärksamma att Om friheten inleds med ett citat av Wilhelm von Humboldt som också klargör Mills ”grand leading principle”, nämligen ”the absolute and essential importance of human development in its richest diversity”; mångfald av åsikter och idéer och stor variation i livsstilar var den vägledande principen. Det är ingen tillfällighet, att Mill citerar Humboldt. I Om friheten finns både tankar och formuleringar som härstammar från Humboldts Ideen zu einem Versuch, die Gränzen der Wirksamkeit des Staats zu bestimmen.

Den boken hade skrivits redan 1791-92, men blev känd i England först 1854 under titeln The Sphere and Duties of Goverment eller The Limits of State Action. Tysklands störste frihetsfilosof, benämndes Humboldt senare av F.A. Hayek. Det finns också många som menar att idéerna om frihet och individens ansvar hos Humboldt är både klarare och tydligare formulerade än hos Mill. Vi kanske också, trots att det är jubileum, påminna oss om att Mill var motståndare till hemliga val och principen ”en man, en röst”. Han tyckte faktiskt att välutbildade och ansvarsfulla personer skull få avge fler röster än de outbildade.

Ja, årtal kan väcka känslor. För vissa är 1859 ett dystert år. Den fransk-amerikanske idé- och kulturhistorikern Jacques Barzun uppmärksammade i sin bok Darwin, Marx, Wagner: Critique of a Heritage (1941) att 1859 var året då tre inflytelserika verk publicerades: Darwins The Origin of Species, Marx’s Zur Kritik der Politischen Ökonomie och Wagners Tristan und Isolde. För Barzun representerade dessa naturvetenskapliga, politiska och estetiska arbeten slutet på romantikens flexibla och humana pragmatism och början på ett tidevarv av ”scientism” – vetenskapliga ”lagar” och mekanisk materialism. Maskinåldern hade inletts. Om detta må vi tvista, men visst ska vi fortsätta att läsa, tolka och kritisera det som skrevs 1859. Om arternas uppkomst och Om friheten tillhör den sällsynta litteratur som vi kan fortsätta att samtala med över tidsrymderna. Det förtjänar att firas.