De slåss för att dö – hur kan de förlora?
På dagarna tittade jag på deras kamelkapplöpningar och vandrade i sanddynerna. När mörkret föll njöt jag av levande världsmusik och kosmopolitiskt umgänge.
En dag strövade jag lite längre än jag brukade och upptäckte då ett militärläger ute i öknen. De maliska regeringssoldaterna vinkade avvärjande och uppmanade mig att gå tillbaka. De ville inte synas men var uppenbarligen där för att skydda oss. Det kändes överdrivet. Allt där ute i oasen handlade ju om kärlek och förbrödring. Eller?
Efter att ha läst Robert R Fowlers nagelbitare A Season in Hell inser jag hur blind jag var för de politiska realiteter som styr tuaregernas liv. Jag anade inte hur levande deras dröm om ett eget land var, det efterlängtade Azawad. Och de anade inte att militanta jihadister snart skulle manövrera ut dem. Azawad var en hägring i öknen, och strävan efter detta land skulle inom några få år bli tuaregernas stora olycka.
2008 kidnappades FN-tjänstemannen Fowler tillsammans med en kollega av Al- Qaeda in the Islamic Maghreb (AQIM). Till skillnad från många andra överlevde han och kunde berätta sin historia. Under de senaste fem åren har minst 30 västerlänningar kidnappats av AQIM eller snarlika grupper i Västafrika. Några har förhandlats loss, andra har frigivits sedan stora lösesummor har betalats. Och ett antal har mördats av sina kidnappare.
Den 37-årige svensken Johan Gustafsson sitter sedan november 2011 fången i öknen efter att ha rövats bort i Timbuktu. Inget är officiellt känt om hans tillstånd.
Robert R Fowler var 64 år gammal när hans liv fullständigt oväntat tog en dramatisk och livshotande vändning. Det skedde på bara några minuter. Han befann sig i Niger i Västafrika i egenskap av särskilt sändebud för FN:s generalsekreterare. Hans ärende var att försöka få landets regering och upproriska tuareger att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Söndagen den 14 december 2008 satt Fowler bekvämt tillbakalutad i en Landcruiser tillsammans med kollegan Louis Guay. De var på väg mot huvudstaden Niamey och diskuterade vilken restaurang de skulle besöka på kvällen. De höll på att avsluta sitt uppdrag. Julledigheten närmade sig. De skulle träffa sina familjer. Livet var skönt.
Plötsligt prejades de av ett fordon, de nödgades köra av vägen och stanna. Beväpnade män kom rusande. Under förvirrat tumult tvingades Fowler och Guay iväg på en vansinnesfärd norrut, genom öknen. De färdades i bil i flera dagar utan att förstå vad som väntade.
Framför dem låg 130 dagars fångenskap under ständigt dödshot.
De fördes till ett enkelt läger i fullständigt öde vildmark nära gränsen till Algeriet. Att försöka rymma var det aldrig tal om. Det skulle innebära en säker död. Antingen skjutna av sina islamistiska kidnappare eller omkomna i öknen. De tvingades acceptera sin fångenskap i oviss väntan på vad som skulle ske.
Det enda som höll deras mod uppe var hoppet om att de var värdefullt byte. De begrep att det handlade om en lösesumma, eller att islamisterna ville få fängslade terrorister frigivna. Men de visste också att västvärlden hade en icke uttalad men likafullt antagen policy om att inte gå kidnappare till mötes. Att Fowler och Guay skulle kunna köpas eller bytas loss var därför inte på något sätt självklart.
Fowler berättar om hur han och Louis Guay inrättade sig i fångenskapen under de ytterligt påfrestande förhållanden som gällde. Extrem hetta på dagarna och ofta bitande kyla på nätterna. Dålig och snålt tilltagen mat. Smutsigt vatten att dricka. Ormar och skorpioner i kläder och sovtäcken. Praktiskt taget inga tvättmöjligheter. Deras fångvaktare hotade dem till livet vid flera tillfällen och inpräntade i dem vilka värdelösa varelser de var. Fowler anmärker att han aldrig var i närheten av att drabbas av något Stockholmssyndrom. Han kände bara avsky för de brutala män som hade krossat hans liv.
Och deras gudstro begrep han över huvud taget inte. Han berättar om Omar, befälhavare i lägret, vars kunskap om korantexterna var inövad utan att denne tycktes ha någon som helst kännedom eller nyfikenhet rörande det teologiska eller historiska sammanhanget. De ord i vilka Omar hade investerat hela sitt liv hade dikterats av profeten Muhammed på 600-talet. Allt det som hade ägt rum under historiens gång sedan dess var totalt irrelevant för Omars verklighetsuppfattning. Det var han och hans kolleger som höll de båda kanadensarnas liv i sina händer.
Fowler beskriver hur han på olika sätt kämpade för att behålla hoppet, trots de enorma påfrestningarna. Och det var till stor del Omars fundamentalistiska tro som fick FN-mannen att uthärda. Han insåg nämligen att han befann sig i en unik position för att kunna detaljstudera praktisk utövning av islamistisk fundamentalism, som han kallar det största hotet mot internationell stabilitet. Det var när jag slogs av den möjligheten som jag bestämde mig för att skriva den här boken om jag klarade mig helskinnad, skriver han.
Hans plågoandar hånade honom och västvärldens alla förmenta fiender till islam. ”Vi slåss för att dö, medan ni slåss för att kunna åka hem till era familjer. Hur kan vi förlora?” sade de segervisst. Fowlers bistra konklusion av detta var att de antagligen hade rätt.
Överdrev han, förblindad av sitt personliga öde? I dag har vi facit för att bedöma hans utsaga. Under 2012 invaderades norra Mali av islamister som har upprättat en egen stat där. En av de framträdande personligheterna under den militära offensiven var algeriern Mokhtar Belmokhtar, en jihadist med långt och blodigt cv. Han var också ledare för den grupp som kidnappade Fowler och Guay.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Fram till det franska ingripandet nyligen rådde sharialagar. Drömmen om ett fritt Azawad hade förvandlats till ett islamistiskt skräckvälde.
Upplösningen av det 130 dagar långa kidnappningsdramat är delvis höljt i dunkel. Fowler och Guay släpptes, men enligt alla kända uppgifter betalades inga pengar. Inga andra uppgörelser med AQIM gjordes heller. Det var Burkina Fasos president Blaise Compaoré som med hjälp av sina avancerade kontakter bland såväl fredliga tuareger som fientliga islamister lyckades utverka ett frisläppande.
Fowler skriver att det pågick ett rävspel på högsta nivå och att han starkt misstänker att det var Nigers dåvarande president Mamadou Tandja som möjliggjorde bortrövandet. Fowlers uppdrag hade ju varit att mäkla fred mellan Nigers regering och tuaregerna, och en sådan fred låg inte i president Tandjas intresse. Genom att få Fowler kidnappad av al-Qaida kunde också Tandja påräkna militärt stöd från USA.
Fowler filosoferar över det budskap hans kidnappare hade inpräntat i honom. ”Jihad är vår väg, och att dö för Allah är vår högsta önskan”, hade de sagt.
Han skriver: ”Många muslimer hävdar att inte fler än en procent av dem bär på en radikal, fundamentalistisk tro och bekänner sig till jihad. Men en procent av 1,4 miljarder är fortfarande 14 miljoner.” Fowlers kidnappare Mokhtar Belmokhtar är en av dessa. Han blev känd över hela världen då han ledde attacken mot gasanläggningen In Amenas i Algeriet i mitten av januari.