När Barack Obama hösten 2008 valdes till USA:s näste president stod det klart att en era av amerikansk hegemoni i världspolitiken var på väg att avslutas. Obama hade valts på ett fredsprogram, men det var lätt att se att världen med honom i Vita huset skulle bli en farligare plats och att krigsriskerna skulle öka.

Ett mer eller mindre oundvikligt mönster avtecknade sig. I amerikansk politik liksom i västvärldens politik i stort finns en böljegång som den historiskt intresserade kan avläsa. När första världskriget 1918 avslutades med västmakternas seger och kulminerade i fredsslutet 1919 vidtog en stund av eufori. Woodrow Wilson och många med honom trodde att världen efter kriget ”gjorts säker för demokratin”. Freden mellan staterna skulle i fortsättningen garanteras genom Nationernas förbund, kollektiv säkerhet och folkrättens bjudande majestät.

Optimismen visade sig förhastad. I stället inleddes den utveckling som Herbert Tingsten i en boktitel från 1933 karaktäriserade som ”demokratins seger och kris”. Demokratins fiender – Lenin, Stalin, Mussolini, Hitler – vann seger efter seger medan demokratins vänner stod handfallna. Tron på nedrustning och fredspolitik hade hos USA:s och Västeuropas ledare ersatt den realpolitiska analysen. Enstaka varnande röster höjdes. Men när Winston Churchill varnade för vad en tysk upprustning skulle kunna innebära blev han av fredsopinionen betraktad som den mesta farlige av alla politiker, den med de mest enfaldiga och antikverade åsikter. Churchill hade inte förstått, om det var man ense, att de politiska frågorna i det tjugonde seklet inte längre avgjordes genom militär styrka utan genom förhandlingar och fredliga överenskommelser. 1920-talet och det tidiga 1930-talet blev nedrustningens gyllene tidsålder. I Sverige blev det regementsnedläggelsernas tid.

Förklaringen till den starka fredsvilja som sedan resulterade i eftergiftspolitiken gentemot Hitler är lätt att ta till sig. En mycket naturlig reaktion mot första världskrigets blodsutgjutelse hade satt in. Ropet ”Aldrig mera krig!” tycktes bara uttrycka det självklara. Inte minst i USA blev den isolationistiska reaktionen kraftig.

Den stämning som bredde ut sig i västvärlden efter 1989 påminde om den som varit förhärskande 1919. Det handlade om en euforisk optimism. Demokratin hade segrat i global skala. Diktaturerna hade fallit i Europa. Världsfreden var garanterad. Historien var slut. Västvärlden ställde in sig på en period av långtgående nedrustning.

Ändå fanns utmaningar. Terrordåden mot World Trade Center 2001 framtvingade det visserligen mycket framgångsrika kriget mot terrorismen. Men andra, potentiellt farligare, utmaningar tillkom. Kina hade gjort sig av med Mao-erans förlamande socialism, men upprätthöll en järnhård kommunistisk diktatur. Föreningen av världens mest dynamiska ekonomi med ett slutet politiskt system utgjorde en riskabel blandning. Än farligare var det nya Ryssland som utvecklades under Vladimir Putins ledarskap. Boris Jeltsin hade på sin tid velat ansluta Ryssland till demokratin, västvärlden och den moderna civilisationen. Han hade insett att detta bara kunde ske under uppgivande av geopolitiska maktanspråk.

Men Sovjetunionens sönderfall kunde inte annat än skapa en revanschistisk reaktion. Putin utnyttjade förödmjukelsen från 1991 för sin egen politik. Ryssland skulle åter bli stort, starkt och fruktat. Om möjligt skulle landområden återerövras. Ryska minoriteter i randstaterna skulle utnyttjas för expansionsprogrammet på ett sätt som onekligen gav en obehaglig påminnelse om Adolf Hitlers taktik. Till och med möjligheten av ett nytt Krimkrig avtecknade sig mot horisonten.

Det som ideologiskt förenade Ryssland, Kina och Mellanösterns teokratier var helt enkelt motvilja mot demokratin – och mot hela den västligt-liberala samhällsformen. Demokratins anspråk på att vara den enda legitima styrelseformen stack i ögonen och utmanade till motstånd.

I det nya läget tog illusionstänkandet alltmer överhanden, i synnerhet i Västeuropa. Som bland andra den amerikanske säkerhetsanalytikern Robert Kagan påpekade trodde man sig leva i en sorts ”kantiansk” värld, där rättsliga normer upprätthöll freden utan att någon militär styrka var nödvändig. Som Kagan och andra också framhöll vilade detta på en synvilla. Det var under Reagan, Clinton och de båda Bush USA som upprätthöll västsidans försvar, som fortfarande levde i en ”hobbesiansk” värld där man vet att överenskommelser utan svärdet för att försvara dem är utan kraft.

Med Obama föreföll alla sådana hobbesianska insikter försvunna. När den nye presidenten drog in i Vita huset utbröt på nytt en allmän fredseufori, inte minst i det aningslösa Västeuropa. Långt ifrån att inse att en utrikespolitiskt svag och rådvill amerikansk administration skulle öka krigsrisken trodde man nu att den eviga fredens tidevarv var inne. Efter pax americana skulle folkrättens tidevarv inträda.

Sakta har emellertid verkligheten på nytt hunnit ifatt illusionsmakarna. En isolationistisk backlash efter USA:s kostsamma ingripande i Irak hade fört Obama till makten. Det var kanske en naturlig utveckling. Men USA:s halva abdikation kunde inte annat än utmana västvärldens rivaler till nya ansträngningar.

En första djupgående motgång kom genom Obamas Syrienpolitik. Hans hot att ingripa mot regimens kemiska vapen föll samman när kongressen vägrade sitt stöd. Putin måste träda in för att rädda sin förödmjukade kollega. Det blev uppenbart för världen och inte minst för den ryske presidenten att det nya USA var något av en papperstiger. Putin var inte sen att dra slutsatserna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett nytt tillfälle att förverkliga sitt program fick Putin genom händelseutvecklingen i Ukraina. EU-politikernas valhänta politik spelade honom i händerna. För EU-politikerna var det så självklart att de hade folkrätten på sin sida att de inte ens brydde sig om att ställa frågan vem som hade vapnen. De var nöjda med att konstatera att de politiska frågorna i det tjugoförsta seklet inte längre avgörs av militär styrka utan genom förhandlingar och fredliga överenskommelser. Putin synade deras kort, som visade sig bestå av idel hackor. Med verklig eller spelad förvåning iakttog Västeuropas politiker hur Ryssland agerade snabbt, beslutsamt och skickligt. Obama och USA behandlades som en närmast försumbar faktor. Steget från världshegemoni till maktlöshet i en avgörande europeisk fråga hade varit häpnadsväckande kort. För första gången sedan andra världskriget kunde en invasion och annektering genomföras mitt i Europa. En ny era hade inletts, en farligare era.

Amerikaner är från Venus, ryssar är från Mars (för att travestera Kagan). Därför fick också Obama Nobels fredspris medan Putin fick Krim. Fair play, kunde väl någon mena. Men det reser ändå bekymmersamma frågor.

Jimmy Carter stod i slutet av 1970-talet i en liknande situation som Obama gör nu. I kölvattnen efter Vietnamkriget var USA förlamat. Carters fredspolitik hade lett till förödmjukelse i Iran och i Afghanistan. Också då hade en rysk/sovjetisk invasion kunnat genomföras utan omedelbara effektiva motåtgärder. Men många ställde frågan om inte de ryska ledarna spänt bågen för hårt, om inte ett nytt kallt krig hade inletts. Hur det gick vet vi. USA återtog sin position och mer än så under Reagans ledarskap. Hur det kommer att gå idag kan vi inte vara lika säkra på. Vi kan veta att Ryssland också nu är en koloss på lerfötter, men konfrontationen handlar om vilja snarare än om resurser.

Vad vi kan iaktta för demokratins vidkommande är en dynamik av framstöt och rekyl, reaktion och motreaktion, seger och kris. Naturligtvis är läget för både demokratin och freden idag ojämförligt mera fördelaktig än det var på 1930-talet. USA är militärt fortfarande den enda globala supermakten. Marknadsekonomins segrar på alla kontinenter är inte bara på väg att avskaffa världsfattigdomen, den skapar också förutsättningar för ett mer humant och civiliserat samhälle inte bara i västvärlden utan globalt. Men det existerar inte något ”historiens slut” om därmed skulle menas någon sorts ”faran över”-signal. Varje världsordning vilar på en skör balans som kan kastas över ända snarare än optimisterna anar. Den amerikanske utrikesministern Frank B Kellogg erhöll Nobels fredspris efter att 1928 ha genomfört den så kallade Kelloggpakten. Den troddes ha en gång för alla ha gjort slut på alla krig. Alla vet vad som hände sedan.