Liam Scarletts historia kommer att låta bekant, även om du aldrig har hört talas om honom. Scarlett var en brittisk koreograf, något av en ung stjärna, den yngste som någonsin fått en beställning på en helaftonsföreställning av The Royal Ballet. För något år sedan anklagades han för att ha förgripit sig på sina balettskoleelever.

Scarlett stängdes av medan det gjordes en utredning. Den pågick i sju månader och slutade med att Royal Ballet meddelade att de inte kunde hitta några belägg för de övergrepp han anklagats för. Samtidigt meddelade de att de stoppade en planerad uppsättning, och att hans position som artist in residence skulle upphöra. Med andra ord: vi har inte hittat några bevis för din skuld, men vi tänker straffa dig i alla fall.

Sedan började dominobrickorna ramla. På grund av en utredning som friade honom hade Scarlett blivit en suspekt person. Flera institutioner, även utomlands, sade upp samarbetet med honom. Droppen kom i år, när Det Kongelige Teater i Köpenhamn ställde in en planerad uppsättning. Den 17 april meddelade hans familj att han var död, 35 år gammal.

händelser av det här slaget har blivit så vanliga att vi kan urskilja ett mönster. Det finns ingen domstol, ingen domare, ingen rättsprocess med tydliga principer, ingen försvarsadvokat, ingen att överklaga till, inget sätt att rentvå sig om du råkar vara orättvist dömd – men det finns ett straff. Någon blir av med jobbet. Om vi ibland sätter dit en skurk på det här sättet betyder det inte att allt fungerar som det ska.

Opinionen har fått en makt som inte vägs upp av något ansvar eller någon rättssäkerhet.

Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Cancel culture är inget annat än hederskultur för universitet och företag. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern kan man offra vem som helst.

Vad är en opinion? Ingen har förklarat det bättre än Søren Kierkegaard. Det finns en text av Kierkegaard från 1846 där han framstår som den mest skarpsinnige massmediekritiker jag någonsin har läst. Texten, som heter ”En literair anmeldelse” är en recension av romanen To tidsaldre av Thomasine Gyllembourg, och som recension betraktad är den fullständigt hopplös, men mitt i den finns det ett stycke lysande massmedieanalys. Den går att tillämpa på tv, Twitter och vad ni vill, även om Kierkegaard talar om sin tids dagstidningar.

när ett massmedium uppstår, säger Kierkegaard, uppstår samtidigt något som vi kan kalla den allmänna meningen. Det viktiga här, det är att den allmänna meningen inte är majoritetens åsikt. Den är vad alla tror att de andra tycker. Den allmänna meningen är i själva verket ingens åsikt, men den känns som majoritetens åsikt, en majoritet som man aldrig har träffat. Den finns i luften, som en outtalad riktlinje för vad som är normalt. Den här åsikten uppstår ovanför en stad lika naturligt som en regnbåge ovanför ett vattenfall eller en hägring ovanför en öken. Ingen identifierar sig helt och hållet med den allmänna meningen. Alla förhåller sig till den, gärna med en liten, exakt avpassad distans, så att man framstår som en självständigt tänkande människa. Om ni hör saker som ”Den där Nobelpristagaren som alla pratar om just nu, är hon inte egentligen lite överskattad?” – då hör ni den här processen i aktion.

en opinion som består av miljoner männi­skor i får en enorm kraft genom deras antal, samtidigt som den är fullständigt rättslös. Den allmänna meningen är redan mäktigare än en armé, skriver Kierkegaard. Men den uppför sig inte som en armé. Fråga efter ansvar och opinionen upplöses i individer som bara har reagerat spontant på de andras reaktioner. Ingen vill något särskilt, i alla fall inte efteråt. Opinionen liknar en oorganiserad folkmassa som kan festa ena ögonblicket, börja plundra nästa ögonblick, och sedan bli livsfarligt uttråkad, på jakt efter nästa kick och nästa upplevelse. Kierkegaard har just beskrivit vad som på Twitter kallas en svans.

Betyder det att opinioner är något dåligt? Inte nödvändigtvis. Jag tror att opinioner är ofrånkomliga. De kan ha ett stort värde när det gäller att balansera och korrigera den formella rättsskipningen som domstolar och myndigheter ägnar sig åt. Lagar kan vara föråldrade, praxis kan behöva ändras. Låt mig återvända till Scarlett ett ögonblick. Han var homosexuell. Homosexualitet avkriminaliserades i Storbritannien 1967, med vissa inskränkningar som kvarstod till 2001. Om inte en opinion hade ändrat lagen hade Royal Ballet kunnat göra sig av med honom bara för att han levde med en man.

tänk inte på det formella rättsväsendet och allmänhetens opinionsyttringar som fiender, tänk er snarare att de balanserar varandra. Rättssystemet ska vara trögt, opinionen ska vara lättrörlig. På det sättet kompletterar de varandra. Rättsväsendet ska hålla på principerna och försvara den häxa som hela byn vill bränna, opinionen ska börja bråka när domstolarna dömer efter lagens bokstav och inte efter dess anda.

Under metoo skrev Paulina Neuding ”bara var tionde våldtäktsanmälan i Sverige ledde till åtal förra året, en minskning med nära hälften sedan 2014” (GP 29/10 -17). Inget förklarar metoo lika mycket som den meningen.

Det problem som går att urskilja här är inte att vi har en opinion, det kommer vi alltid att ha, utan att balansen har förskjutits. Opinionen har fått en makt som inte vägs upp av något ansvar eller någon rättssäkerhet.

Hur nära opinion och rättsväsende står i förbindelse med varandra lärde jag mig när mangaöversättaren Simon Lundström dömdes för innehav av barnporr. Tingsrätten och hovrätten följde bara vad som stod i lagen (Högsta domstolen friade honom 2012). I förarbetena till lagen, dit domstolen ska gå när den frågar sig hur lagen ska tolkas, står det att även teckningar ska räknas som barnporr. Frågan är alltså varför vi har en lag som kriminaliserar tecknade fantasier. Svaret är: Det beror på opinionen.

i den gamla lagstiftningen, som gällde fram till 1971, var porr kriminellt eftersom det var omoraliskt. Någon större hänsyn till de avbildade personerna handlade det inte om. I slutet av 1960-talet svänger opinionen – synen på brott, straff, sex och porr förändras. Det tillsätts en utredning för att förändra lagen, så att den ska ligga i fas med tidsandan. 1971 får vi en lag som avkriminaliserar alla former av porr; Danmark gjorde samma sak något år tidigare.

Sedan går det bara ett par år, och opinio­nen upptäcker att det finns pedofiler. På kort tid svänger samhällsklimatet – nu är det straff som gäller, inte förståelse, och det görs en ny utredning. Vissa remissinstanser vill till och med kriminalisera skönlitterär text. Nio år senare, 1980, har vi en ny lag, som kriminaliserar teckningar; den lever vi fortfarande med. Så snabbt kan rättssystemet svänga när det låter sig påverkas av opinionen.

Det man behöver fråga sig när man undersöker balansen mellan formell och informell rättsskipning är om den samlade rättssäkerheten ökar eller minskar. Om den ökar är det bra, om personer som har svikits av rättssystemet får upprättelse genom en opinion som stöder dem – utmärkt! Men om den samlade rättssäkerheten minskar behöver företag, universitet och kulturinstitutioner lära sig att stå emot opinioner. Ju fler som gör det, desto snabbare kommer den institutionaliserade hederskulturen att upphöra.