De är en passande sammanfattning av Vallquists livshållning och yrkesliv, som kom att präglas av vad John Keats en gång kal­lade ”negative capability”: förmågan att dröja kvar i mysteriet, det obekväma, utan att söka definitiva svar, utan att bli fundamentalist.

Vallquist var en av de kanske mest kända svenska konvertiterna till katolicismen under 1900-talet. Men hon arbetade ivrigt för ekumenik och kyrkans enhet och var nära vän med och influerad av den svenskkyrklige prästen och tillika direktorn för Sigtunastiftelsen Olov Hartman. Hon drogs till skönlitteraturen men ville också syssla med de djupaste intellektuella frågorna inom troslivet. Hon skrev för Credo och Vår Lösen, men även för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Hon var utpräglat analytisk, men övermannades av skönheten i den katolska mässan. Hon övervägde klostertillvaron och levde emellanåt eremitliv, men var också firad Proustöversättare och ledamot i Svenska Akademien. Det vill säga – hon valde ”både och” istället för ”antingen eller”. Och det gör henne naturligtvis till ett synnerligen intressant föremål för en biografi.

Vallquists biograf Alva Dahl, själv översättare, utkom senast med den lyriska prosaboken Längtans flöde. Det är berättelsen om en kvinna som efter en uppslitande skilsmässa börjar undersöka en möjlig klosterkallelse, och som slits mellan viljan att dra sig tillbaka och att verka i världen. Inte helt olikt Gunnel Vallquists livsöde, med andra ord – hon gifte sig ung, skilde sig snabbt och gifte aldrig om sig. Sitt privatliv teg hon stilla om, på ett rent envist sätt. Och om Vallquist var en människa med stor integritet är Dahl den typ av biograf som respekterar en sådan hållning. Om hon någonsin längtar efter att få komma närmare privatpersonen Gunnel så döljer hon det väl. I efterordet medger hon en viss irritation gentemot sitt studieobjekt, som ju själv närde ett brinnande intresse för andra människors biografier och brev, men brände egna brev och anteckningar för att slippa bli studerad efter sin död. Ändå luskar Dahl inte, och aktar sig för det mesta för att spekulera. Om somliga levnadstecknare drivs av lusten att på något vis bemästra den de skriver om, eller vill komma dem nära, skriver Dahl snarare en intellektuell biografi.

”Slå rot i förvandlingen är nästan oupphörligt njutbar läsning”

Och märkligt nog blir det aldrig tråkigt, trots den relativa bristen på anekdoter och den typ av skvallerstoff som brukar finnas med i livsteckningen. Det beror på att Vallquist verkade i en så högintressant tid: hon reste som ung i efterkrigstidens Frankrike; hon bevakade Andra Vatikankonciliet på plats; hon erfor intensivt den katolska kyrkans förändringsarbete under 1960-talet och gjorde det till sin uppgift att förmedla sina insikter till en svensk, ofta sekulär publik. Under läsningen om katolska kyrkans inre strider påminns jag ofta om Svenska kyrkans kamp av idag – bråken om den nya kyrkohandboken, kyrkovalets illa fungerande demokratiexperiment, splittringen som uppstår mellan de troende och som hotar att slita sönder gemenskapen.

Gunnel Vallquist lärde sig tidigt att göra skillnad mellan vad hon kallade absoluta och relativa värden i troslivet. Därmed kunde hon inta en försonande och generös hållning mot trossyskon i andra traditioner; vad som ibland slarvigt benämns som ”tolerans” men som egentligen handlar om att, som Vallquist själv uttryckte det, ”[förfölja] oärligheten i sin egen tankelättja med samma fanatism som oärligheten utanför sig själv”. I detta rannsakningsarbete ingick att inte uppfatta sin motpart ”som en idé, en ståndpunkt, en dogm, kort sagt en abstraktion, utan som en broder, en människa som vill och strävar efter detsamma som man själv, och som man är förenad med i kärleken till Kristus och hans kyrka”.

Men denna radikala hållning, att ”aldrig slå sig till tro i en övertygelse”, som Vallquist träffande beskrev som ett slags askes, gjorde henne emellanåt impopulär bland skandinaviska katoliker. Brev inkom till biskopen om den besvärliga konvertiten som startade bråk och debatter i pressen och som inte med hull och hår svalde allt som utgick från det katols­ka ämbetet. Hennes gemensamma mässfirande med lutheraner väckte också negativ uppmärksamhet. Ändå är det svårt att beskriva Vallquist som rebell; hon sökte den djupa kristna lydnaden, men tycks ha varit medveten om att sådan lydnad ytterst måste riktas mot Kristus. Den ”traditionella kyrkligheten” kunde hon kritisera för att ha dragit för långt bort från Gud: man ”satte […] sin tillit till en stark kyrklig organisation, ett system som fungerar så bra att Gud inte behövs”. Så menade vännen Olov Hartman också att Gunnel Vallquist på grund av sin uppväxt och sitt temperament egentligen var lutheran, om än katolsk sådan. Och det ligger det nog något i.

Som intellektuell kvinna på 1940-, 50-, 60- och 70-talen rörde sig Vallquist förstås ofta i mansdominerade eller nästan helt manliga miljöer. Men frågan om jämställdhet mellan könen tycks hon inte ha brytt sig överdrivet mycket om. Hon ansåg kvinnorörelsen vara ytlig och irrelevant, och vad gällde jämlikhet i kyrkan menade hon att de kvinnliga helgonen är exempel på att kristna ideal är likadana för både kvinnor och män. Ändå, påpekar Dahl, skrev hon enbart om män i sin bok Helgonens svar (1963). Kanske var det för att hon helt enkelt inte uppehöll sig särskilt mycket vid kön.

”Jag tänker aldrig på om de är män eller kvinnor. Det kan slå mig ibland, efteråt, att jag har varit ensam kvinna i ett manligt sällskap, men jag tänker aldrig på det under tiden. Jag är så van vid det och har varit det i så många sammanhang”, kommenterade Vallquist en gång sin situation. Hon tog sig helt enkelt friheten att definiera sig själv som människa snarare än kvinna; det vill säga, hon litade till att det hon hade att säga var tillräckligt intressant för att hennes kön inte skulle behöva åberopas för att försvara det. Mellan raderna förstår läsaren att det nog förbryllar Dahl en aning; att denna kvinna som på så många sätt var en föregångare inte ville låna ut sig till den feministiska kampen och rent av framstod som likgiltig inför den.

Men många, jag själv inkluderad, kan nog känna igen det där – irritationen över att könas när man bara vill delta på samma premisser som alla andra. Vallquist konstaterar: ”Relativt få är ännu idag de kvinnor som från början fått känna sig som självklart fullvärdiga individer, vilkas uppfostran har gått ut på att göra dem till fullständiga människor och inte i första hand till kvinnor.” Kvinnlig uppfostran, menar hon, syftar ofta till att få flickan att abdikera ”det självständiga omdömet och den autonoma viljan”. Och det gick förstås rakt emot hennes övertygelse, personlighet och karaktär.

Slå rot i förvandlingen spänner förstås över hela Gunnel Vallquists liv, så även det långa arbetet med att översätta Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och tiden i Svenska Akademien. Här framträder yrkespersonen Vallquist, som ivrigt engagerade sig i Akademiens uppgift att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Om hon hade varit positivt inställd till det kyrkliga förändringsarbete som följde Andra Vatikankonciliet hyste Vallquist inte samma varma känslor för språklig progressivism. Hon medverkade i den bibelkommission som var ansvarig för vad som till slut blev Bibel 2000, men avsade sig uppdraget när hon insåg att hon inte med gott samvete kunde bidra till vad hon ansåg vara avsevärda språkliga försämringar i den heliga skriften. Integriteten fick än en gång gå först.

Ja, integritet, seriositet, hängivenhet – det framstår som riktlinjerna i Gunnel Vallquists liv. Alva Dahls biografi över henne förmedlar dem väl, och på ett ytterst stimulerande vis. Slå rot i förvandlingen är nästan oupphörligt njutbar läsning om en av Sveriges mest säregna kristna intellektuella.