Varje år tar 1 500 personer sina liv i Sverige, fem gånger fler än de som dödas i trafiken. Globalt är siffran över en miljon, fler än offren för krig, terrorism och mord sammanlagt.

Betänk vad som speglas i medierna. Suicid är i stort sett tabu, en icke-fråga, trots att problemet är stort och smittorisken begränsad. Med våld och terror förhåller det sig tvärtom: vår kultur vältrar sig i detta, från underhållning till nyheter och politik, trots att uppmärksamheten inspirerar nya dåd i en evig cirkel. Knappast någon skulle komma på tanken att spränga slumpvis valda kafégäster om inte medier entusiastiskt förmedlade de blodiga scenerna efteråt. Terrorism utan uppmärksamhet är som teater utan publik – poänglös.

Hur ska man förstå detta glapp mellan synen på mord och självmord?

Varför intresserar man sig för det utåtriktade och barbariska medan det inåtvända lidandet förtigs? Varför skäms vi för det ena men frossar i det andra?

Svaret är inte smickrande för människan.

Nobelpristagaren Albert Camus ger en ledtråd i Myten om Sisyfos: ”Il n’y a qu’un problème philosophique vraiment sérieux: c’est le suicide.”

Det finns bara ett allvarligt filosofiskt problem: självmordet.

När det gäller den egna existensen är vi suveräna makthavare. Suicid ställer förhållandet mellan individ och kollektiv på sin spets.

Camus kommer fram till att livet alltid är värt att leva, till och med för en slav. Men i en annan av hans romaner, Främlingen, begår huvudpersonen ett mord bara för att hitta på något autentiskt. Självmordet verkar mer motbjudande för existentialisten än mordet.

Den olycklige poeten Rainer Maria Rilke hade rötterna i gentlemännens 1800-tal snarare än det absurda 1900-talet, men har också lämnat ett tidlöst bidrag. Dikten ”Självmördarens sång” presenterar en talesman för alla som ger upp:

Ich weiss, das Leben ist gar und gut,und die Welt ist ein voller Topf,aber mir geht es nicht ins Blut,mir steigt es nur zu Kopf.

Poeten vet att världen är en full bägare, men vinet går honom inte i blodet utan slår sig på huvudet. Det liv man kan se men inte nå blir en plåga.

Liksom Camus angriper Rilke självmordet som ett individuellt val men kommer till motsatt slutsats. En fråga om disposition och dagsform kanske. Men på djupet handlar allt ändå om gemenskap, eller bristen därpå. Suicid är en social handling.

Litteraturens mest kända självspilling finns i Goethes Den unge Werthers lidanden från 1774. Werther skjuter sig på grund av olycklig kärlek, ett offer för tidens överspända känslosträngar.

Äldre generationer rasade mot romantiseringen av livsledan. Men Wertherfebern hade kommit för att stanna. Två hundra år senare flörtar en blek David Bowie med samma tema i ”Rock’n’roll suicide”: ”Time takes a cigarette, puts it in your mouth …”

Fantasifiguren Ziggy Stardust var arvtagare till sångaren Jacques Brel, som i sin tur var lärjunge till poeten Charles Baudelaire. Av alla plågade narcissister i kulturhistorien tar han priset.

I Baudelaires Paris föds bohemen, den vilsna avkomman av individualismen och industrialismen, en ny sorts människa. Staden är en djungel av synd och extas. Inombords är man om möjligt ännu snårigare.

Sista delen av Les fleurs du mal (Det ondas blommor) från 1857 heter kort och gott ”La mort”. För poeten är livets slutstation granne med njutningen: ”Ett älskligt skökopar är Orgie och Död, av hälsa blomstrande.”

Utan Baudelaire är det svårt att tänka sig Brel, den moderna chansonens gudfader. Tiden tog en cigarett och Brel dog mycket riktigt i lungcancer innan han fyllt femtio, en annan sorts självmord. Rökaren Bowie blev 69. I sitt avsked till cancern 2016 slöt han cirkeln från Det ondas blommor. Att uttråkad söka döden som något nytt: ”I don’t know where I’m going from here, but I promise it won’t be boring.”

Året då Dawid Bowie tonsatte myten om självförbränningen, 1972, kom en bok på samma tema: The Savage God. A Study of Suicide av Al Alvarez. Här fanns inga rockstjärnor, de hade ännu inte kvalat in i finkulturen, men ett klassiskt grepp på suicid. Alvarez spårar den själviska memen genom litteraturhistorien och finner ett mönster. Rotlöshet och exil har varit grundackord sedan Moses och Odysseus.

Litteraturens olyckligaste flykting är Stefan Zweig som tar livet av sig 1942. Han har då färdats från Europas centrum, där han var mellankrigstidens populäraste författare, till världens ände i form av en brasiliansk håla.

Zweigs judiska härkomst var lika omöjlig i det tyska riket som hans frisinnade prosa. När han passerar New York 1941 återstår bara elva fria länder på jorden. Zweig lämnar – som så många förlorade själar – livet just när det ser mörkast ut, med gryningen nästan inom synhåll.

En annan exil representeras av poeten Sylvia Plath. Bara 30 år gammal tejpar hon 1963 igen rummet där hennes barn sover. Sedan lägger hon huvudet i ugnen och drar på gasen. Något år tidigare har hon skrivit testamentet ”Lady Lazarus”:

DyingIs an art, like everything else. I do it exceptionally well.Herr God, Herr Lucifer Beware.Out of the ashI rise with my red hair And I eat men like air.

Diktaren beskriver sina självmord som återfödelser. Likt Fågel Fenix eller Lazarus vaknar hon på nytt i vackrare skepnad. Återuppståndelsen är en förvandling som hotar männen, doktorerna.

Feminister har upphöjt Plath till USA:s svar på Egyptens gudinna. I myten intygar Isis att ”Mig lyder ödet”. Sylvia Plaths ambitioner var inte mindre. Men kreativiteten hade som så ofta en mörk sida av psykiska problem. En vanlig människa, olyckligt kär, samtidigt ett besatt orakel. Eller en desperat konstnär med självmordet som marknadsföringstrick?

En annan förnyare, Virginia Woolf, avslutade sitt liv 1941 genom att stoppa fickorna fulla med stenar och gå ut i vattnet. Man hör depressionen i Woolfs avskedbrev. Skuldkänslorna avgör saken. Att vara en börda, eller tro att man är det.

Sveriges motsvarighet Karin Boye begick också självmord under det mörka 1941. En motor i Boyes skrivande var hennes lesbiska läggning i en tid när homosexualitet var kriminellt. Av sådana konflikter kan det bli konst, som romanerna Kris och Kallocain, men också outhärdligt.

Victoria Benedictsson, litterär stjärna på 1800-talet, tog sitt liv med en rakkniv i samma ålder som Boye, knappt fyrtio. Romanerna Pengar och Fru Marianne skildrar dåtidens kvinnoroll. Analyserna av självmordet har blivit en egen genre. Var Benedictsson olyckligt kär och utbränd? Schizofren? En ledtråd finns i hennes dagbok: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Det har ett pris att lämna sitt sammanhang för att satsa på sig själv. Non Serviam. Den ryske poeten Vladimir Majakovskij tog utbrytningen längst. Han och futuristerna ville kasta sig rakt in i framtiden.

Deras bullriga poesi satt bra under ryska revolutionen. Mot slutet av 1920-talet ville inte bolsjevikerna veta av Majakovskijs formlösa Ett moln i byxor längre. Under den första femårsplanen tog poeten livet av sig. En politisk protest – eller det logiska slutet för en manodepressiv spelmissbrukare med bacillskräck? Liksom revolutionen äter sina barn äter gränslös poesi sina poeter.

I ingenmanslandet mellan självmord och massmord smyger vår tids obehagligaste ikon: terroristen. Till vilken av de två kategorierna ska man räkna dessa hålögda figurer? Är det suicidala individer som väljer att ta andra med sig när de ändå ska dö? Eller är det stabila personer som offrar sig för gruppen?

De första självmordsterroristerna lär ha varit judiska seloter som bekämpade den romerska ockupationen. I det förflutnas dimma tassar även assassinerna, en shiamuslimsk sekt. Efter mordet på sultanens visir år 1092 skrek förövaren: ”Dödandet av den här djävulen är början på frälsningen!” Sedan tog han sitt liv.

De japanska kamikazepiloterna visade att metoden ingalunda är begränsad till muslimer. Åren 1944–45 skickade Japan 3 843 frivilliga mot fiendens fartyg. Någon strategisk betydelse hade de inte men tog 12 000 amerikaner med sig i döden.

Mellan 1945 och 1980 gjorde självmordsterrorismen ett mystiskt uppehåll. Många fortsatte dock att dö för egen hand som politisk markering: Gandhis frihetskämpar i Indien, buddistiska munkar i Vietnam, tjeckiska studenter som protesterade mot Sovjetunionen, IRA-män i Nordirland.

Sedan händer något i assassinernas hemland. Under kriget mellan Irak och Iran uppmuntrar mullorna självmordsattacker. Via Syrien exporteras konceptet till Libanon, där shiamilisen Hizbollah slår till mot amerikaner och fransmän 1983. Dödsoffer: 299. Västerlänningarna evakuerar.

Jihad!

Under 1990-talet sprider sig metoden till Kaukasus, Kurdistan, Sri Lanka. Rekordet tas över av Tamilska tigrarna, en antireligiös befrielserörelse som utfört fler självmordsdåd än någon annan.

Militant islamism har färgat hälften av fallen sedan 1980. Många pekar på fattigdom och hopplöshet men det stämmer inte. De drabbade områdena ligger klart över världens ekonomiska bottenskikt.

Den som spränger sig för att skada andra drivs av mer osjälviska motiv än den deprimerade som hoppar framför tåget. Det låter paradoxalt och perverst, men för att stoppa någondera kategorin måste vi se drivkrafterna. Självmördare är egoister, självmordsbombare är altruister. Dock ska man ju inte förväxla altruism med empati eller godhet i sammanhanget.

Självmordsterrorism är vanligast där ordinära självmord är ovanliga. Snarare än sektmentalitet handlar det om patriotism. Detta gör fenomenet både mer skrämmande och mer hanterbart. Att motverka terrorism med västerländska arméer i Mellanöstern framstår som en dålig idé.

Hizbollahs logik var enkel: Martyrskap befriar shiamuslimers länder; Martyrskap behövs eftersom kampen är ojämn; Martyrskap fungerar eftersom demokratierna är så mesiga.

al-Qaida gick steget längre när man slog till mot ”korsfararstaternas” hemmafront. IS har utvecklat dödskulten ytterligare.

Så glider det individuella självmordet och det kollektiva martyrskapet ihop trots olikheterna. Bägge är markeringar mot en likgiltig omvärld. Bägge blir aspekter av en suicidal civilisation där många är ensamma och ledsna eller alienerade och arga.

Ett av vår tids nyckelord är normkritik. På det här området liksom många andra behövs starkare normer och tabun. Det är aldrig oundvikligt att ta det egna livet. Det är aldrig acceptabelt att ta oskyldiga människor med sig i döden.

Vi måste retuschera historien. Det har funnits ett romantiskt skimmer kring självspillingar: antikens hjälte Ajax, härföraren Hannibal, älskande par som Antonius och Kleopatra eller Romeo och Julia, moderna ikoner som Ernest Hemingway, Marilyn Monroe, Kurt Cobain.

Det finns också ett sug i suicidal kamp. Ingen har illustrerat frestelsen att satsa allt – istället för att traggla i det osexiga konsumtionssamhället – som Adolf Hitler. I Mein Kampf konstaterade han:

Inget grämde mig i min vilda ungdom som att jag fötts i denna tid, när äreminnen bara restes över affärsidkare och tjänstemän. Historiens vågor rullade så smidigt att framtiden bara lovade en fredlig tävlan mellan nationer – en gemytlig match i svindleri utan våldsamt motstånd.

Führerns fantasier om ariskt livsrum och judiska konspirationer är främmande för normala människor. Hans vilsenhet i en tid av globalisering var däremot hur banal som helst.

Allt för autenticiteten. Likt Hitler har Usama bin Ladin och IS ledande våldtäktsman Abu Bakr al-Baghdadi varit beredda att gå till vilka ytterligheter som helst för sin självbilds och paranoias skull. Antisemitismen har de gemensamt, liksom den apokalyptiska visionen.

Hitler dyrkade Wagner, vars hjältinna Brünnhilde är konstens mest berömda kvinnliga självmördare. I finalen av Niebelungens ring kastar hon sig på bålet och Valhalls gudar går under med henne.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När Adolf Hitler skjuter sig och får sitt eget likbål i Berlin 1945 tror han antagligen att världen upphör, som den gör för Brünnhilde. Tvärtom är det en början. Men hotfulla manifestationer av individuell och universell dödsdrift finns kvar, i form av jihadism och ett globalt överdåd av massförstörelsevapen.

Självmord är en permanent lösning på tillfälliga problem. Tusen och åter tusen människor som försökt ta sitt liv och blivit räddade säger samma sak. I en annan sinnesstämning förbannar man sin impuls.

Ett tjugotal individer som hoppat från Golden Gate-bron och överlevt vittnar om känslan. När man faller 67 meter har man fem sekunder på sig att tänka. Alla ångrade sig och insåg att deras problem var överkomliga.

Den som har varit vid Golden Gate en solig dag glömmer det aldrig. Till vänster Angel Island, i fjärran Treasure Island, rakt fram Alcatraz och San Francisco som ett glittrande vågskvalp över kullarna. Där är husen dyrast på jorden. Där finns guldet vid regnbågens slut. Längre västerut går inte att komma i den fria världen.

Extrem framgång och frihet med en lika extrem baksida. Ingenstans tar fler människor livet av sig än vid Golden Gate. Sedan invigningen 1937 har ett par tusen hoppat. Flera var berömda som Roy Raymond, grundare av Victoria’s Secret.

Medan andra dödsmagneter – Empire State, Eiffeltornet, Västerbron – försetts med skyddsräcken har Golden Gate stått demokratiskt öppen. Argumenten mot att bygga bort problemet har varit estetiska men är i grunden ideologiska. Ingen kan stoppa en självmordskandidat, heter det. Succé eller fiasko är individens val precis som liv eller död, sägs det. Den tre kilometer långa bron ut i dimman är en amerikansk ikon man inte rör ostraffat.

I dokumentärfilmen The Bridge dubbelexponeras Golden Gate med Pieter Bruegels Landskap med Ikaros fall. Samma blågröna vatten. Samma horisont där himmel och jord smälter samman i en harmonisk öppning. Men så syns en vattenkaskad, Ikaros har störtat. Han kom knappt i närheten av solen med sina vingar av vax, men kanske var det värt ett försök?

Varje år begår 30 000 amerikaner självmord. Hängbron utan skyddsräcken har en parallell i rätten att bära skjutvapen. Frihet före trygghet. Individ före kollektiv.

Två tredjedelar av alla som dör av skottskador i USA har skjutit sig själva. Medier använder omskrivningar: ”dog i hemmet”, ”dog plötsligt”. Självmord tillskrivs depression, fattigdom, droger – inte det enkla faktum att offret hade en revolver.

Vart tredje självmord i världen sker i Kina. Mest drabbar det kvinnor på landsbygden. Det liknar Europa under industrialiseringen: förändringar som lämnar många på efterkälken, social upplösning. Ju mer sekulariserat ett land är, desto fler tar sitt liv.

En annan faktor är solsken. Japan, Ryssland och Skandinavien ligger illa till i statistiken. Men länder på samma breddgrad kan ha olika mönster; Ungern är deppigare än Storbritannien. De exceptionella siffrorna i gamla Sovjetrepubliker som Litauen och Kazakstan har inte bara med vintern att göra.

Fattigdom är ingen riskfaktor men däremot arbetslöshet. Än tydligare är kopplingen mellan självmord och tillgängliga metoder. Veterinärer, apotekare och lantbrukare lever farligt av det enkla skälet att de har tillgång till gift. I tredje världen är det vanligast att man dricker pesticider.

Den starkaste indikationen är psykisk sjukdom. Nio av tio som tar sitt liv sägs ha psykiska besvär men detta blir ett cirkelbevis; om man gör något sådant är man per definition inte frisk. Säkert är att suicid ofta föregås av omtumlande livshändelser. Krig har dock omvänd effekt. Forskare tror att det beror på den ”delade känslan av mening”.

Sverige ligger i mitten av den globala statstiken med 11 självmord per 100 000 invånare årligen. Kanske jämnar våra faktorer ut sig. Mörkret, spriten, ateismen, ensamheten och älgstudsarna i ena vågskålen – små sociala klyftor, hög standard och god sjukvård i den andra. Man kan notera att länder med många självmordsbombare – Irak, Syrien, Libyen – knappt rapporterar några reguljära självmord alls. Kanske beror det på religionen, kanske på tabut som gör att sanningen döljs.

I Sverige var det kriminellt att ta sitt liv till 1864. På den tiden uppfattades offren som moraliskt ”livsodugliga”. Sedan tog vetenskapen över; självmord måste bero på psykisk sjukdom, det var ju inte rationellt. Idag anses det gemensamma för suicidala personer vara plågsamma problem som man inte orkar lösa på egen hand. Självmord blir olycksfall, ofta impulshandlingar. Tolkningen understryks av att de mest riskbenägna, tjugoåriga män, också är den grupp där självmord är vanligaste dödsorsak.

Det finns starka skäl att satsa på suicidprevention, inte minst den sorg och skuld som drabbar anhöriga. Sedan 2008 har Sverige en nollvision, symboliskt formulerad av Kristdemokraterna. Tack vare psykiatrin och civilsamhället går trenden åt rätt håll. För att komma längre behöver vi normalisera självmord som samtalsämne, få bort skammen, utan att mjuka upp det urgamla, motiverade tabut mot själva handlingen.

Blanda aldrig ihop suicid och terrorism eller självmord och mord. Kom ihåg att människor är människor, sociala varelser, och att mediernas fokus i dessa sammanhang inte speglar verkligheten.