På många redaktioner, tidskrifter och tankesmedjor verkar man vara ense om det mesta: huruvida EU-projektet är något i grunden bra, om Lars Vilks eller Anna Odell förtjänar klander eller respekt, om föräldraförsäkringen borde kvoteras, om Foucault är ett geni eller mest bara dunkel, i vilken utsträckning kön är konstruerat, huruvida Gellert Tamas är spekulativ eller omistlig, om det är Israel eller Hamas som främst borde klandras, vilken riktning svensk skolpolitik borde ta, huruvida Socialdemokraterna borde förnyas – och vad det i så fall betyder. Ja, till och med vilken sorts konst man föredrar verkar kopplat till redaktionstillhörighet.

En sådan homogenitet får även konsekvenser för vilka läger som driver vilka frågor och varför vissa frågor helt saknas. Hur ska vi annars förklara varför inte fler liberaler driver frågor om dödshjälp eller legalisering av droger? Varför inte fler konservativa kritiserar avregleringarna inom skola och omsorg och varför vänstern är stum i frågan hedersrelaterat våld? Hur ska vi annars förklara varför så få liberaler vill avskaffa Las och varför det framstår som en motsägelse att vara vänster och förespråka katederundervisning?

Detta blir konsekvensen när kritikern, debattören och den intellektuelle väljer att antingen uppgå i ett allmänborgerligt paradigm (men utan att applicera Rawls, Mill eller Nozick) eller en vänster där du snart nog inser vilka idéer som är comme-il-faut. Alliansbyggandet ödelägger det som rättfärdigar kritikern och ska gör henne unik: förmågan till idémässig autonomi. Få uppvisar idag förmågan att kritisera vem som helst givet att ett illa underbyggt resonemang framförs. Få förmår leta efter svar bortanför föreställningen om var dessa svar finns för respektive läger.

Istället uppvisas en enorm sensibilitet för vilka personer som tillhör vilka grupperingar. Även om alla ibland tänker rejält fel – eftersom det är just människor vi pratar om – så sitter man lugn tills det att rätt person tänker fel sak för att då gå all in. Det behövs inte bara fler popperianer i kritikerkåren utan även fler som anser att allianser kan vara ett hot mot tankeredan.

john stuart mill hävdade att alla teorier och föreställningar behöver testas för att inte bli tomma dogmer. Även föreställningar som verkar intuitivt rimliga behöver utsättas för analys och kritik för att på så vis antingen bli än mer livskraftiga eller gå under till förmån för en teori med större förklaringsvärde. När våra idéer utsätts för kritik ska vi inte se detta som en lömsk attack från illasinnade motståndare utan betrakta kritiken som en del ett samtal om hur vi ska ha det. Att bilda allianser och dela redaktion med dem som tycker likadant förhindrar exponering för de bästa motargumenten.

Men tar vi inte del av den mest initierade kritiken så kommer vi inte utveckla de allra bästa argumenten för att tycka precis som vi gör. Synd på så rara ärtor.

En ytterligare orsak till detta tillstånd är, tror jag, att den politiska tankesmedjan eller tidskriften oftast bildas med syftet att lyfta fram ett visst perspektiv. Den är ett verktyg för att besegra någon och vinna något. Fler tidskrifter, tankesmedjor och redaktioner behöver istället genomsyras av förhållningssättet att vad som är rätt och önskvärt inte sällan är en öppen fråga. Istället för att agera plattform åt redan befästa dogmer borde en tidskrift eller tankesmedja oftare startas av dem som vill utreda någonting, till exempel begreppet rättvisa, ytterligare.

politik är svårt. Att vi hamnar i olika slutsatser är inget att hetsa upp sig över. Det märkliga är snarast att det finns så få positioner att ansluta sig till (som även Horace Engdahl påpekat). Goda argument och intressanta perspektiv kan givetvis produceras av såväl marxister som konservativa, av poststrukturalister såväl som libertarianer. Olikheterna borde vara startpunkten på en spännande diskussion långt inpå småtimmarna – inte grogrunden för en infekterad konflikt på kultursidorna. Hur kommer det sig att vi hamnat i så olika positioner? Vilka är vattendelarna, de bärande argumenten och den relevanta empirin? Att prata politik med sådana som tycker likadant är ju det tråkigaste som finns. Good people should disagree. Det är ju nu det roliga börjar.

Dan Munter är doktorand i filosofi på KTH