Inne i den förgyllda foajén på Hotel Villa Magna trängs gäster livligt inför en galamiddag. Födelsedagsbarnet, peruanen Mario Vargas Llosa lyser som en sol. I tre dagar uppvaktas denne prisade och beundrade författare av pampar från hela den ibero-amerikanska världen och inte minst, den senaste erövringen, glamourdrottningen Isabel Preysler med sin svans av fotografer och tv-kameror. Stämningen är närmast exalterad, och fotoblixtarna avfyras i ett, helt ogenerat till och med av gästerna själva. Det är en hög koncentration av kändisskap på liten yta. Före detta presidenter, ministrar, akademiker och intellektuella. Celebriteter som Orhan Pamuk sitter på hedersplats. Vad mer kan en internationellt framgångsrik man i sina bästa år önska sig på sin 80-årsdag? ”Esta chocho”, som kvinnorna på kalaset sa – han är överförtjust.

Under middagen håller Vargas Llosa ett långt tal till liberalismens lov och avlutar med att höja sitt glas för att utbringa en rungande skål för Kubas och Venezuelas frihetskämpande opposition. Han understryker att det är avgörande för varje författare att bidra med vad han kallar ”sitt sandkorn” till kampen för frihet. ”Vi har också var och en ett ansvar för att språket och ordet inte vattnas ur av populism.”

Dagen därpå äger seminariet ”Kultur, idéer och frihet” rum med samma intensiva säkerhetspådrag och pressuppbåd. ”Alla” är där: Felipe González och José María Aznar, gamla rivaler inom spansk politik, Andrés Pastrana och Álvaro Uribe, båda tidigare presidenter i Colombia, samt Chiles forna ledare, Sebastián Piñera, jämte Uruguays Luis Alberto Lacalle. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy invigningstalar och kungör att Spanien är ”ett latinamerikanskt land”. Spontana applåder utbryter när Rajoy uttrycker stöd för de av Nicolás Maduro fängslade oppositionsledarna i Venezuela – Leopoldo López och Antonio Ledezma.

Starkast intryck gjorde en samlad Uribe med sin fräna kritik mot de pågående freds-förhandlingarna på Kuba mellan Colombias regering och Farc-gerillan. Colombias sittande president, Juan Manuel Santos, ser ut att vilja låta gerillan gå straffri efter mer än fem decenniers inbördeskrig.

Den vackra kubanskan Yoani Sánchez, grundare av bloggen Generación Y, berättade om hur hon som 17-åring i Havanna lyckades få tag på Vargas Llosas förbjudna Kriget vid världens ände. Den boken skakade om hennes tankevärld så till den milda grad att hon leende bad honom – ”Querido Mario” – att varna henne för kommande böcker.

Vargas Llosa är förföriskt skicklig som författare, men han skapar samtidigt klart motstridiga känslor. Vilka andra beundrade samhällspelare och intellektuella firar sina 80 år på detta flärdfulla, nästintill frivola vis? Det är som om han vill säga: hela världen kommer för att fira mig, jag har vunnit allt; stjärnglansen, priserna, kvinnorna, makten och härligheten…

Efter festligheterna skrev den spanske författaren och journalisten Julio Llamazares i El País: ”När det vid en författares bord sitter fler politiker än författare och fler celebriteter än vanligt folk, och när hans framträdanden mer liknar en rockstjärnas eller påves världsturné, så betyder det att författaren är död och att hans plats intagits av en skådespelare som tagit över hans roll utan att vare sig skrivaren eller åskådarna märker något.” Kanske ligger det någonting i det.