”Nyckeln satt i.” Det var en tid då detta skenbart enkla konstaterande framsuggererade en hel värld och ett förhållningssätt till litteratur som blev livsavgörande.

Jag ser mig själv, Ulf Eriksson och Jan Henrik Swahn – ännu opublicerade – i Stockholms allra tidigaste 1980-tal: ivriga, oslipade och inbegripna i ständiga samtal om idéer och teorier om ordens konst. Jan Henrik: lundensiskt skeptisk. Ulf: förödande verbal. Jag: påstridig och krävande. Vi speglar oss i varandra, prövar oss fram, förkunnar, förkastar och accepterar. Referenser till Kris, Cavefors, Coeckelberg, Lyrikvännen är legio. Vi är mycket unga, mycket självcentrerade och därför övertygade om att leva i ett brytningsskede.

Kanske gör vi också det. 1970-talets politisering av kulturen håller på att nå vägs ände. I Svenska Dagbladet publiceras våren och sommaren 1980 en serie understreckare där bland andra Lars Gustafsson och Sven Fagerberg till vårt stora gillande gör rent hus med vänsterns litteratursyn. Det finns uppenbarligen ett annat sätt att tänka, läsa och vara till på. Läsningen blir nu – i alla fall för min del – en alldeles påtaglig motreaktion.

Som man läser mellan 15 och 25 läser man aldrig sedan. Jag hade den stora lyckan att ingå i en kamratkrets där skönlitteraturen bildade utgångspunkt för samhälls- och människosyn. Ingenting var mer begärligt och eggande än att finna författarskap som förstärkte och knöt an till en stämning och personlig hållning. Under flera månader levde till exempel jag och Ulf i symbios med Eyvind Johnsons Krilonromaner. Klart vinterväder med knallblå himmel, strålande sol och isar som bar inspirerade till promenader på Mälaren och ivriga men lätt världsfrånvända resonemang om motståndets estetik; hur håller man stånd, hur samtalar man fritt, under en repressiv regim?

Men det hörde också till att lätta upp stämningen med citat och egenartade minnesbilder. Till exempel erinrade jag gärna om Eyvind Johnsons beskrivning av Johannes Krilons klädsel under hans funderingar över samtalsämnen: ”ledig men vårdad”. Det gav självfallet upphov till en kedjereaktion av associationer, nya citat och förhållningssätt.

För mig är det fortfarande omöjligt att röra mig, särskilt under sommarmånaderna, i området runt södra Hornstull, Bergsundsgatan, Folkskolegatan, Tobaksspinnargatan, utan att småleende tyst säga för mig själv säga: ”Nyckeln satt i.”

Det gjorde jag, Ulf och Jan Henrik gärna för snart trettio år sedan. Det var en lägesbeskrivning och ett mentalt tillstånd: ”Han gick över den sommargrå asfalten och vek in på Högalidsgatan. Den bruna kiosken på vänstra trottoaren var stängd. Det var synd. Där skulle han annars ha kunnat stanna och köpa något gott och samtala med någon. Utanför kiosken stannade han och tittade uppför den krokiga gatbacken som låg morgontyst. En bit längre upp stod en bil parkerad och blänkte, sandfärgad. Bilen stod utanför den andra kiosken, den gröna. När han kom närmare såg han att också den var stängd, som man kunde vänta. Bilen var en Ford av årets modell. Han gick långsamt förbi den och kikade in. Nyckeln satt i.”

Valdemar Blom har just släppts ut från Långholmen, men kan inte bärga sig. Snart sitter han bakom ratten och snart är hans tid i frihet över. ”Mälaren runt” är en av tio noveller i Fly till vatten och morgon. Den kom ut 1941 och blev Thorsten Jonssons definitiva litterära genombrott. Kritiker och läsare fäste sig särskilt vid två förhållanden. Samtliga noveller beskrev brott. Och de skildrades sakligt, närmast objektivt. Avsaknaden av upprördhet och moraliserande framstod som utstuderat och provocerande. Den knapphändiga och återhållsamma prosan och det kontroversiella ämnesvalet gjorde att kritiker ledigt och lätt kunde placera författaren i en genre – den hårdkokta – där Ernest Hemingway utgjorde föredöme. Jonssons första novellsamling, Som det brukar vara (1939), var tydligt Hemingwaypåverkad, och 1942 utgavs essäsamlingen Sex amerikaner där Hemingway, Faulkner, Steinbeck, Caldwell, Farrell och Saroyan introduceras.

I Hemingwayfacket har han sedan dess befunnit sig. För 10–15 år sedan gjordes visserligen tappra försök att återupprätta honom genom hänvisningar Raymond Carver och den slafsigt benämnda ”dirty realism”-skolan. Det är tyvärr nästan lika illa som de tidigare välvilliga men lätt överseende analyserna där han framstår som begåvad, men likväl en epigon. Mer rättvist och fruktbart är att ta ställning till Thorsten Jonsson på hans egna meriter. Vad som då står utom allt tvivel är att det rör sig om ett särpräglat författarskap som skyr etiketteringar.

Men kan det kallas stort, eller ens betydelsefullt, 60 år efter hans död och 100 år efter hans födelse (25 april 1910)? Thorsten Jonsson hann med tre diktsamlingar, tre novellsamlingar (Dimman från havet utgavs postumt), en roman och en hel del essäer. Och i den relativt begränsade produktionen är det egentligen bara Fly till vatten och morgon som riktigt håller måttet än idag. Å andra sidan är det ett mästerverk, skrivet under några veckor men med en stil och ett stämningsläge som var resultatet av årslånga strävanden: en syntes av vad han sett, läst, skrivit och lärt.

De fåtal bilder på Thorsten Jonsson som existerar visar en man som läser, skriver och arbetar. Ansiktet kan inte med den bästa vilja kallas skönt: buttert och strävt bakom de tjocka glasögonen. Men man anar även envishet, självständighet och integritet. Västerbottningen saknade varken påbrå eller läggning att vara till lags. Han föddes i Hörnsjö, Nordmalings socken och växte upp i Umeå. Fadern var missionsförbundare och förestod en missionsbokhandel. Uppväxten var fri från ekonomiska och sociala bekymmer. Han tog studenten och läste sedan på Stockholms högskola.

I Per Olov Enquists opublicerade licavhandling Studier i Thorsten Jonssons kriminalnoveller (1966) framträder en moralist, en bibelbältets son med utpräglad känsla för sociala orättvisor och med stark personlig aversion mot förställning och hyckleri. Han hade en god relation till sin frikyrklige far (modern dog när TJ var 17 år) men saknade helt hans gudstro. Redan under gymnasietiden började han läsa avancerad skönlitteratur – Dagens Nyheters litteraturkritiker Ingemar Wizelius, nära vän till Thorsten Jonsson, berättade för mig att Jonsson började läsa Ernest Hemingway redan i slutet av 1920-talet – och efter studenten inriktade han sig på att bli författare.

I dessa tidiga, valhänta och osjälvständiga skrivförsök, konstaterar Enquist, är det lätt att ”se spår i hans litterära bildningsväg, iaktta hur först Söderberg och Hjalmar Bergman sätter spår, sedan Proust och Gide, sist Lawrence och … Joyce”.

Men de litterära ambitionerna kompletterades och förstärktes av åren på Umebladet där han var tidningens kriminalreporter och tingsreferent. Den direkta kontakten med hembrännare, dråpare, mordbrännare, tjuvar och andra lokala förmågor gav inblickar och ovärderliga lärpengar. I undersökningsprotokoll, förhandlingar och pläderingar framträdde en tröstlös, oromantisk och sjaskig värld av småhandlare och utstötta. Thorsten Jonsson läste kriminalromaner och deckare gärna och flitigt. Nu fick brotten en verklighetsanknytning som kunde sättas in i ett socialt sammanhang. För Jonsson var väl förtrogen med naturalismens upptagenhet med kriminologi och förbrytarskildringar: Flaubert, Zola, Concourt och Maupassant men också Strindberg, Gustaf af Geijerstam och Ola Hansson. Han läste även facklitteratur.

Intressant och betecknande nog var det en arbetarförfattare som gjorde det starkaste intrycket och främst inspirerade till Fly till vatten och morgon. I Martin Kochs förbrytarroman Guds vackra värld från 1916 ingår samtliga beståndsdelar som Thorsten Jonsson tjugofem år senare skulle laborera med: social kontext, dialekt, intolerans och hyckleri. Men framför allt är det stilen som förenar dem och deras projekt: pregnant, autentisk och registrerande. I vardagen, i de lakoniska och sakligt återgivna iakttagelserna, ligger spänningen och ryms motsättningarna mellan anspråk och verklighet. När P O Enquist citerar Jonssons lätt Strindbergsinfluerade bedömning av essensen i Martin Kochs roman skulle den lika gärna kunna gälla hans egna förbrytarnoveller: ”Man ska inte ha för hög tanke om människorna.”

Två moralister som tog sin utgångspunkt i det självupplevda hade också i naturalistisk anda vetenskapen på sin sida. Koch utnyttjade kriminalpsykologen Andreas Bjerre, författare till pionjärverket Bidrag till mordets psykologi (1925), som läste igenom manuskriptet till Guds vackra värld innan det trycktes. På samma sätt drog Thorsten Jonsson nytta av sin vänskap med Gunnar Inghe, chef för den rättspsykiatriska avdelningen på Långholmen, när han skrev Fly till vatten och morgon. Inghe lånade ut journaler så att Jonsson kunde ta del av fallen och förstå kriminalitetens principiella och praktiska problem. De flesta av novellerna är direkt hämtade från verkliga kriminalfall och Gunnar Inghes råd och bedömningar var därför centrala. På ett plan hade alltså Jonssons renodlat dokumentära avsikter.

Men de utomlitterära realiteterna i Fly till vatten och morgon utgör inte bara fond för handling och skönlitterär utformning, de omfattar en bred litterär tradition med både svenska och utländska förebilder. Till den ska fogas Thorsten Jonssons stora beläsenhet, hans exceptionella internationella utblickar och formmedvetenhet. Oviljan att tillhöra ett kotteri bidrar också till särställningen och svårigheten, eller snarare det meningslösa i, att hänföra honom till en skola eller genre. Han hamnar liksom mellan gliporna. Jonsson misstrodde de stora förklaringsmodellerna och ideologierna så typiska för 1930-talet, men värjde sig även emot och kände sig främmande inför 40-talets pessimism och nihilism.

Delvis var det en personlig läggning – Enquist talar om hans ”enhetliga grundvärderingar”, att han ”överallt sökte efter det sakliga, det faktiska, ’det sanna’”. Thorsten Jonsson var oförmögen att göra våld på sig själv. Delvis var det nog också ett utslag av självbevarelsedrift. Han ville stå fri, konstnärligt fri. Under sina sista år gled han, vid ungefär samma tid som vännen och förebilden Eyvind Johnson, över i en mer liberal hållning. En viktig förklaring till perspektivskiftet är säkert tiden som Dagens Nyheters korrespondent i New York, 1943–1946. Att på plats följa USA:s kamp mot diktaturer kan knappast ha lämnat honom oberörd. Glädjen över att äntligen befinna sig i det land han så länge studerat ger dessutom upphov till briljanta texter: reportage, essäer och fiktion. Rubriken över Herbert Tingstens nekrolog 1950 lyder också ”Den idealiske journalisten”. Då hade han varit tidningens kulturredaktör, i praktiken kulturchef, sedan 1948.

Karaktärsdrag och konstnärlig hållning – sanningslidelsen, strävan efter exakthet, illusionslösheten och misstron mot stora gester – sammanföll otvunget. Att mottagligheten för Ernest Hemingway, översatt helt kongenialt av Jonsson, skulle bli stor och inta en central position i hans författarskap var därför alldeles självfallet.

I Sex amerikaner citeras givetvis Hemingways berömda isbergsmetafor från Döden på eftermiddagen: En författare som vet tillräckligt om det han skildrar kan ”utesluta saker som han känner till, och skriver författaren med tillräckligt mått av sanning får läsaren lika stark känsla av dessa saker som om författaren skrivit ned dem. Värdigheten hos ett isbergs rörelse beror på att endast en åttondel av det befinner sig ovan vattnet.”

Det är stilen som Jonsson beundrar reservationslöst. Hemingways förhållande till våld och död, däremot, fyller honom med ambivalens. Hans ”karlaktiga jag är inte alltid sympatiskt” och fixeringen vid skjutvapen ”egenartat”. I Klockan klämtar för dig, en roman som Jonsson – säkerligen påverkad av tidsandan – höjer till skyarna citerar han Hemingways beskrivning av huvudpersonen Robert Jordan: ”Han höll kroppen i ena handen och nu vilade den andra, fullt öppet, på pistolen. Han hade osäkrat den och han kände ett stöd i den rutiga, nästan blanknötta kolven och rörde vid varbygelns svala kamratskap.”

Jonsson kommentar är ljuvligt avmätt: ”Den som kan känna varbygelns svala kamratskap, han är inte som folk mest.”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Nej. Och problemet är inte bara Hemingways folk utan Hemingway själv. Isbergstekniken skapar en spänning och under ytan ”finns mycket annat”. Men vad, närmare bestämt? Thorsten Jonsson snuddar vid det, men säger inte rent ut att han också finner en beklämmande tomhet och cynism. Hemingways hjältar följer stoiskt men opersonligt och närmast likgiltigt sitt öde till ett ofta våldsamt slut. Men denna likgiltighet och brist på engagemang speglar också författarens oförmåga att förmedla medkänsla och inlevelse. Tekniken är briljant men människorna förblir konstruktioner; utöver den åttondel man tillåts se framträder inte så mycket mer.

Thorsten Jonsson, däremot, känner djup sympati med sina olycksbarn. Den knapphändiga, telegrafliknande stilen håller inte läsaren på avstånd utan suggererar fram en intensiv närvarokänsla. I ”Järnspisrum”, en av de starkaste novellerna i Fly till vatten och morgon, drivs Albert Lind till att dräpa sin plågoande till flickvän. Det är ett socialrealistiskt drama av renaste vatten, men upprepningstekniken – direkt hämtad från Hemingway – lägger lager på lager av manisk uppgivenhet och isolering som slutligen gör sammanbrottet och katastrofen oundviklig. Efter att det är över sitter Lind ensam med liket och resonerar med sig själv:

”Allting var färdigt, men här måste stökas undan så att allting blev riktigt färdigt; sockret på golvet knastrade under fotsulorna, och något var ännu kvar att göra fast allting var färdigt. Allting var lugnt och nästan färdigt, men något måste göras innan det var riktigt färdigt.”

Människorna i Jonssons kriminalnoveller är förutbestämda att gå under, att bli lurade, utnyttjade men också att själva bedra och utnyttja. De står, likt de flesta av Hemingways karaktärer, utanför ett sammanhang och en gemenskap. För Hemingway är utanförskapet oundvikligt, en del av den mänskliga existensen. För Jonsson är det resultatet av samhällets tillkortakommanden. Han är för mycket moralist, för mycket medmänniska, för att hålla dem ifrån sig.

När jag tänker tillbaka på biltjuven Valdemar Blom och hans bisarra eskapader förstår jag eggelsen i den korthuggna upplysningen ”Nyckeln satt i”. Det krävs bara en blick, en stundens ingivelse, för att lämna denna värld och inträda i en annan. Det är när mytomanen Blom lever ut sina fantasier, när han träder in i den verkliga världen, som Thorsten Jonsson låter fiktionen uppstå. Just det autentiska och de vardagliga iakttagelserna under Bloms bilfärd till Strängnäs, Eskilstuna och Kungsör, skärper intrycket av en parallellvärld, av dröm och overklighet. Bara under ögonblicken när brottet begås är han situationens herre:

”när han var mittför bildörren hukade han sig ner och tog ett snabbt steg åt höger, vred upp bildörren med vänstra handen, gled under ratten, vred om nyckeln med högra handen och satte foten på gaspedalen.” Och längre ned i texten, när anspänningen släpper: ”Han hade det bekvämt i bilen och kände sig inte orolig.” Men vi förstår att från och med nu är han ohjälpligt förlorad.

Som Bengt Holmqvist konstaterar i sin dödsruna om Thorsten Jonsson: ”Han var moralist, och han var poet.”