Alla italienare vet att ”det lilla kuvertet” kan göra stor skillnad. Det kan skaffa fram förmåner och vinster, köpa lojalitet och tid. Medan de stora bossarna hanterar gigantiska summor med tillhörande maktanspråk rör sig den småskaliga korruptionen i blygsammare banor. Den som mutar till sig ett fett kontrakt har föga gemensamt med den som ser sig tvingad att betala för en enkel tjänst i byråkratin. I ena fallet en omättlig girighet, i det andra en trängd människas utväg.

De här problemen har behandlats olika genom tiderna. Silvio Berlusconi tyckte att landets korruption var kraftigt missklädsam och förbjöd därför medierna att ta upp ämnet. Idag är frågan fortfarande uppe på högsta politiska nivå, men denna gång i en trevande avsikt att försöka göra något åt den.

Italiens politiker har alltså börjat reagera, och nu vill man bekämpa korruptionen. Sedan ett år tillbaka pågår arbetet, men den luttrade italienska allmänheten är inte imponerad. Är det alls lönt att försöka? frågar man sig. Vem inbillar sig att staten ska kunna komma till rätta med den utbredda korruptionskulturen? Var tänker man börja?

Först och främst behövde politikerna skärskåda fenomenet och analysera orsakerna. Lämpad att göra detta var chefen för Italiens nya myndighet mot korruption, juristen Raffaele Cantone. Han har nu publicerat en bok med den raka titeln Il male italiano. Liberarsi dalla corruzione per cambiare il Paese (Den italienska förbannelsen. Befria landet från korruption för att förändra det), Rizzoli 2015. Det är en föredömligt saklig redogörelse, upplagd som en dialog mellan Raffaele Cantone och journalisten Gianluca di Feo.

Mutorna skiljer sig från andra brott genom sin tvåsamhet, förklarar Cantone, ingen part anmäler den andre. Båda vinner ju på brottet och håller alltså ihop i tystnad. Ta till exempel röstköpen vid politiska val. Köparna står utanför vallokalerna och erbjuder väljarna till exempel en plats på hemmet, hjälp med att laga en trasig mur eller helt enkelt en t-tröja mot ”rätt” röst. Då är korruptionen i statliga och kommunala upphandlingar mera storstilad. Den ökar dessutom i volym när det är bråttom, det har man till exempel sett i kaoset efter jordbävningar, vid prekära flyktingsituationer, eller när extra stora evenemang ska föras i hamn.

Författarna ger ett par exempel ur den italienska verkligheten. En statlig uppdragsgivare gör en upphandling. Ett företag begär 900 000 euro, mutar sig till uppdraget, och anlitar sedan en underleverantör som gör jobbet för 600 000 euro. Vinsten är stor, mutorna avräknade. En annan metod är att entreprenören dumpar priset kraftigt i offerten, och försäkrar sig om uppdraget genom att muta rätt person. Under arbetets gång föreslår sedan företagaren dyrbara ändringar i det oändliga, medan tjänstemännen och politikerna mutas tills de ger upp och godkänner fördyringarna. Det är förhandlingar och mutor som når ”bibliska dimensioner”, enligt Di Feo. Särskilt förödande blir korruptionen i de allra största nationella projekten. Motorvägsbygget mellan Verona och Brescia kostade till slut 70 miljoner euro per kilometer. Planeringen av en tunnelbanesträcka i Rom tog sju år.

”Företagsbeskydd” är en vanlig handelsvara, och att företag kan bli ställda mot väggen inför korrupta hot finns det många exempel på. Cantone beskriver ett som har svensk anknytning. År 1994 då Ikea skulle öppna sitt första komplex i Italien krävde enligt Cantone en grupp finanspoliser mutor. Ikea nekade först ihärdigt, men då hoten blev allt starkare beslöt Ikea att till sist lösa situationen. Man beslutade behandla ett antal möbler som skadade och sålde dem för nära nog ingenting till finanspolisen. Ikea anmälde uppenbarligen inte fallet, skriver Cantone. Han menar att Italiens korrupta affärsklimat jagar bort många utländska företag; de måste helt enkelt måna om sitt rykte. Istället kommer alltfler ryska, kinesiska och arabiska företag som redan är inskolade hemifrån.

En blick bakåt visar hur korruptionen växt fram och förändrat stil. Våld och mord har länge förstärkt klanernas krav i södra Italien. Det var synliga brott som ofta kunde lagföras. I Rom och norrut såg det annorlunda ut. Där bytte representanterna skepnad och blev fina i kanten, bar kostym och manschetter och är nu svåra att upptäcka. Därför trodde man länge att Rom och Lombardiet skonats. Med tiden syntes också en annan geografisk skillnad. I Milano kunde mafiosi länge avstå från större ingrepp av respekt för det norditalienska affärsklimatet, medan man i Rom gick direkt in på Kapitoleum och försåg sig med kommunala storprojekt.

Det illegala samarbetet mellan politiker och företag är mycket kreativt. Före kommunalvalet i Rom 2013 mutade maffian ett antal höjdare tillhörande olika partier och försäkrade sig om deras bestående lojalitet. Det var som om de spelat på hästar. Man helgarderade. Någon eller några av de köpta politikerna skulle ju komma till makten. Idén kunde inte gå fel. Själva politiken betraktades som ointressant.

Allmänheten misstror rättsväsendet, och det är dessvärre befogat, skriver författarna. Att utreda större mutbrott är utomordentligt komplicerat, och går det till åtal har den åtalade flera knep att ta till. Han vet, till exempel, att hans brott snart kan preskriberas, så det gäller att med alla medel förhala processen i det längsta. Italiens preskriptionstider är nämligen extremt korta i internationell jämförelse. På så sätt kan de tunga brottslingarna lätt komma undan, medan en person som snattat en småsak får ta sitt straff, suckar Di Feo. I de mutskandaler där straff ändå utdöms blir det ofta en provocerande kort tid i samhällstjänst. Sedan kan höjdarna åka hem till sina palats som de skaffat på svarta pengar och, om vederbörande är politiker, gladeligen återta sin plats i någon beslutande instans.

Cantone vill skapa bättre krut i utredningarna; bland annat vill han se ett bättre skydd för visselblåsare. Idag erkänns deras funktion enbart inom den offentliga sektorn, och deras identitet kan inte skyddas om fallet går upp i rätten. Han kan också tänka sig att utredarna kunde använda infiltratörer, men ”där är vi inte ännu”.

Raffaele Cantone är född mitt i ett maffiadistrikt utanför Neapel, så han vet vad ”malaffare” handlar om. Ovärderliga erfarenheter nu i det nya uppdraget, säger han. När han tidigare tjänstgjorde som domare i Neapel deltog han bland annat i rättegångarna mot den maffia som Roberto Saviano beskrev i sin berömda bok Gomorra. Hans sätt att beskriva sitt hemlands fel och brister säger att här har vi inte att göra med en sminkör. Nu har han och hans myndighet i uppdrag att kontrollera offentliga upphandlingar, bjuda på sin kompetens i affärsjuridiska frågor och verka för ett korrekt affärsklimat med förslag och råd. De är påhejade av press och opinionsbildare, men får också höra ironiska kommentarer om politisk kosmetika. Cantone verkar hursomhelst inte förvänta sig några snabba förändringar. ”Vi behöver tid”, betonar han. ”Vi måste byta kultur, det är vad det handlar om. Korruptionen förstör vår livskvalitet och skadar demokratin.”

Italien fick nyligen en offentlighetsprincip, och enligt den ska offentliga utgifter, inklusive höga chefers och tjänstemäns löner och tillgångar redovisas för allmänheten. Lagen har precis börjat tillämpas. ”Nu börjar ett verkligt mognadstest” skriver Cantone. Man kan avläsa en viss bävan mellan raderna. Erfarenheterna är än så länge spridda. Några borgmästare har vägrat uppge sina tillgångar och det har visat sig svårt att få fram data över konsultarvoden. Cantone är ändå förvånad över hur pass positivt myndigheter och företag har reagerat.

Chefsposterna i administrationen ådrar sig allt större intresse. Alltför många sitter kvar alltför länge, anser Cantone. Inrotade maktförhållanden gör att nepotism och penningkorruption lätt växer och biter sig fast. Här känner man igen premiärminister Matteo Renzis tongångar, att ”skrota det gamla tröga och ta in frisk luft”. Framför allt vill Cantone höja kompetenskraven för cheferna. Som det nu är tillåts rekommendationer väga tyngre än meriter. Den ordningen förstör också för våra ungdomar, skriver Cantone, och han är upprörd. ”Vår unga generation börjar fly till utlandet för att de inte tillerkänns sitt värde här hemma. Så kan vi inte fortsätta.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Bokens författare intar den desillusionerade medborgarens perspektiv. De känner den italienska vardagens villkor. Nu startar ett sisyfosarbete. Ska Cantone och hans team komma någon vart måste de få hela samhällsmaskineriet med sig. Förtroendeklyftan mellan politiken och den italienska allmänheten är djup; många är skeptiska till samhällets förmåga till service och legal kontroll. ”Makten får öva upp sina talanger för självkritik och se över sin digra byråkrati och sin rättskänsla. Ursäkternas tid är sedan länge förbi”, säger Cantone.

Italienska medier har kontinuerlig anledning att ta upp korruptionsfrågan. När morgontidningen La Repubblica nyligen höll en av sina offentliga idékonferenser i Pescara, var temat ”Korruptionens pris”. Medverkande var representanter för bland annat rättsväsendet, polisen, kommunerna och medierna, och debatterna drog som vanligt stor publik. Hans skarpa uttalanden gillades av publiken.

– En fighter, kommenterade man.

Och slåss, det är vad han kommer att få göra, i många ronder. Han har dessbättre livvakt, på samma sätt som journalisten Roberto Saviano och påven Franciskus, två personer vilkas civilkurage han valde att lyfta fram och hylla i Pescara.