Den luftkonditionerade mardrömmen

Det följande skulle kunna vara inledningen till en deckare av Elmore Leonard eller Carl Hiaasen: ”Klockan var fem på eftermiddagen när jag vaknade, svettig och myggbiten, i gästhuset till en villa på Miamis Star Island.” Men det är i själva verket inledningen till en gedigen sociologisk – eller om så vill socialantropologisk – studie, skriven av en professor vid Bostonuniversitetet som har arbetat som fotomodell innan hon blev akademiker.

Förr i tiden åkte antropologer och etnografer till avlägsna trakter för att studera konstiga, eller primitiva som det då fortfarande kunde heta, seder och bruk. Claude Lévi-Strauss begav sig till Amazonas för att studera indianers invecklade system av myter. Bronislaw Malinowski reste till Trobriandöarna vid Nya Guinea. Väl hemkommen skrev han sin berömda bok med en titel som idag antagligen skulle få honom släpad inför rätta för hets mot folkgrupp: Sex and Repression in Savage Society. Som någon uttryckte det: antropologer är vanligen bara intresserade av två saker – tits and temples, sex och religion.

Ashley Mears hade kunnat låna Malinowskis titel för sin Very Important People, även om kapitlet om repression nog hade blivit ganska kort. Och hos henne har helgedomarna blivit nattklubbar. Professor Mears bestämde sig för att använda erfarenheter från sitt tidigare liv för att komma i kontakt med aktörer på nattklubbsscenen. Det skulle göra det möjligt för henne att beskriva sociala och ekonomiska mekanismer och funktioner på några av världens mest exklusiva nattklubbar.

Hennes fältarbete har alltså inte tvingat henne till ett strapatsrikt liv i en urskog eller djungel, utan till platser som New York, Miami och Saint-Tropez. Ytligt sett låter det som rena drömjobbet. Men när man har läst hennes bok framstår det mera som en mardröm.

Mears blir snabbt vän eller åtminstone förtrolig med en grupp av så kallade promotorer, med få undantag män, vars uppgift är att se till att de rika gästerna vid de strategiskt placerade och väl synliga borden på klubbarna hela tiden omges av många vackra unga flickor.

”När flickorna väl var installerade vid sitt bord blev deras främsta uppgift att se till att männen hade så kul att de hela tiden beställde nya och stora flaskor av dyr champagne”

Bland dessa skönheter finns en hierarki där fotomodellerna står högst, under dem kommer så kallade goda civilister, och därefter civilister som inte kan hoppas på en plats vid bordet. I dessa sammanhang är civilisterna värdelösa; de är alla kvinnor äldre än 30 år, kortare än 170 centimeter och större än 36 i klädstorlek. Den som inte är åtminstone en god civilist är inte tillräckligt dekorativ och får alltså vända i dörren.

När fotomodellerna är inne på klubben är deras uppgift att ha roligt eller i alla fall ge sken av att ha roligt. De får ju gratis det som andra måste betala ohemula priser för. För många av modellerna är det, åtminstone till en början, en ofta lycklig förening av nytta och nöja. Modellerna, och Mears grupp består inte främst av välbetalda supermodeller utan till största delen av unga flickor, i många fall i de sena tonåren, som hoppas på framtida glamorösa och lönande karriärer; i de flesta fall förblir det en from förhoppning.

Modellerna är alltså redan från början en utsatt grupp som har ont om pengar och svårt att få ihop till hyra och mat; det är inte billigt att bo i New York. Visserligen behöver de inte särskilt mycket mat – att gå upp ett par kilo kan innebära slutet på karriären innan den ens har hunnit börja. Deras osäkra status blir ännu osäkrare av att många kom från främmande länder: Brasilien, Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater.

En framgångsrik promotor måste se till att dessa unga skönheter finns på plats varje kväll och då i så stora mängder som möjligt. Det visar sig vara ett heltidsjobb som innebar att promotorn är tvungen att spela flera roller: ibland vän, ibland något som liknar förälder och, det erkänner Mears, ibland hallick, även om alla inblandade är väldigt måna om att dra en linje mellan flickorna på klubben och prostituerade. Men den linjen kan lätt bli suddig. Regeln var dock att det flickorna vanligen bara sålde var sitt utseende, inte sin kropp.

När flickorna väl var installerade vid sitt bord blev deras främsta uppgift att se till att männen hade så kul att de hela tiden beställde nya och stora flaskor av dyr champagne, som till exempel årgångschampagne av märket Dom Perignon. Ju större flaska, desto bättre, för det var här förtjänsten låg både för klubbägarna och för promotorn som fick en viss procent på notan. Efter en lyckad kväll kunde notan gå upp till inte bara tusentals utan i sällsynta fall hundratusentals dollar, speciellt då om värden vid bordet kom från Ryssland eller Asien. När en gäst hade beställt en särskilt dyr flaska bars den in av så kallade bottle girls (ett lågstatus jobb) under dånade musik och massans jubel, ungefär som när en boxare träder in på arenan inför en titelmatch.

Det gav status och prestige att beställa sådana dyra flaskor och man kunde förhöja statusen ytterligare genom att inte dricka vinet utan att istället skaka om flaskan och sedan spruta innehållet över tacksamma gäster – ett slags dop som visar att man tillhör innefolket. Som Mears sakkunnigt påpekar är denna vätska utmärkt lämpad att spruta över sina medmänniskor då den till skillnad från också det finaste rödvin sprutar bra och gör det utan att lämna fläckar på kläder.

Självfallet finns det också en hierarki också bland gästerna. På toppen står valarna, the whales, som kan spendera enorma summor under en enda kväll. Mears nämner Jho Low, en finansman från Malaysia, som kunde lägga ut hundratusentals dollar vid ett enda besök. Varifrån hans pengar kom är fortfarande höljt i dunkel; att han idag är på flykt undan rättvisan kommer väl inte som en så där jättestor överraskning.

Just under valarna står kändisar som Paris Hilton, som ofta får betalt för att besöka en klubb. Men både valar och kändisar är alltför få för att få klubbarna att bära sig; klientelet består till största delen av välbärgade men inte superrika män: advokater, folk som arbetar inom finans och som kan spendera mellan 1 500 och 3 000 dollar för en kväll ute på stan.

Långt ner på hackordningen står the bridge and tunnel crowd, det vill säga: förortsbor (uttrycket syftar på tillfartsvägarna till Manhattan) som kanske har pengar att slösa bort men fel utseende och fel kläder. Dessa vanlottade stackare måste hela tiden fråga sig: hur många attraktiva unga damer de måste ha som sällskap för att alls bli insläppta och hur mycket extra måste de lägga ut för att kompensera att de inte är coola.

Mears, som förser sin bok med alla nödvändiga bibliografiska referenser till sociologins och etnografins klassiker, beskriver ett inverterat – någon skulle kanske hellre säga perverterat – konsumtionssamhälle. Tidigare hade en bemedlad borgerlighet visat sin status genom att inhandla dyra ting, saker som gav status just därför att de var dyra men opraktiska eller oanvändbara – konst, juveler, bilar som inte kan användas i normal trafik – men som man kunde visa upp för beundrande och gärna avundsjuka fattiglappar.

På Mears klubbar gäller det omvända. Här visar man sin höga status genom att förstöra tillgångar och hälla ut väldiga mängder av dyra viner och exklusiv sprit. Detta är i och för sig ingen unik vana. Folklivsforskare har funnit i liknande ritualer – en så kallad potlatch – bland indianer på den amerikanska nordvästkusten där stora män med liv och lust ruinerade sig själva, men vad de förlorade i förmögenhet och materiella tillgångar vann de i status och prestige.

Mears beskriver i sin bok en för utomstående absurd kultur. Föga överraskande har hennes glittriga värld en mörkare baksida. Både promotorn och modellen tillhör prekariatet. När som helst kan jobben försvinna, och då de flesta saknar utbildning står de då på bar backe. Inte att undra på att ett genomgående tema i de intervjuer som Mears har gjort är att så många talar om vad de ska göra sen. Några få har lyckats skapa nästan globala klubb- och lyxkrogimperier, några modeller har gått vidare till framgångsrika karriärer i modebranschen, en och annan har, som uttrycket lyder, ”harpunerat en val”, det vill säga: skaffat sig en rik make och åtminstone en har som synes blivit professor i sociologi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Men det är en minoritet. De flesta tröttnar ganska snart. Att ha hysteriskt roligt varje kväll visar sig vara ansträngande, trist och vanligen inte leda någonstans. Dessutom är karriären av grym naturnödvändighet kort, eftersom fysisk skönhet är en flyktig tillgång. En 30-åring som fortfarande går ut med en promotor ses som en beklagansvärd förlorare, a loser. Många men långt ifrån alla verkar emellertid medvetna om spelets regler och vad de ger sin i: ”Naturligtvis är jag utnyttjad men alla utnyttjar varandra.” Här finns en desillusionerad grundton och en vagt artikulerad insikt om att det är besvikelser och tomhet som väntar när klubbarna stängs och de rika drar till nya platser för sina excesser.

Många av Mears promotorer inbillar sig att de ska kunna växla in sina klubbkontakter i lukrativa framtida banor inom nöjesindustrin eller inom storfinansen. De är ju, tror de, vänner med några av dessa branschers stora namn. Det är vad de inbillar sig. När Mears i några få fall lyckas få intervjuer med miljardärer vet de flesta inte vem och vad hon pratar om. Vänskapen går här i endast i en riktning. För dessa oligarker som kommer från många delar av världen – Ryssland och staterna vid Persiska viken är väl representerade – är en promotor ingen vän utan en anonym tjänare som ser till att de finns riklig tillgång till vackra flickor och aldrig någon tilltänkt affärspartner. De förser oligarkerna med mänsklig inredning som hela tiden måste förnyas.

Very Important People är resultatet av flera års fältarbete. Mears citerar utförligt från de inspelade samtal som ligger till grund för boken. Mycket av det språk som används är av den art att det sällan förekommer i akademiska sammanhang. Kvinnor omtalas ofta som bitches eller whores. Mears citerar utan pekpinnar eller moraliserande kommentarer; läsaren får själv döma eller indigneras på egen hand.

För oss som aldrig har eller kommer att sätta en fot på dessa klubbar eller på någon stor yacht i Saint-Tropez’ hamn är denna värld lika främmande exotisk som den som Malinowski en gång beskrev. Tack vare Mears pionjärbete får vi en sällsynt inblick i en subkultur där unga kvinnor exploateras av mycket rika män och deras hantlangare.

Det finns all anledning att tro att Very Important People helt rättvist kommer att främja Ashley Mears akademiska karriär. Men det finns kanske mer än så att hämta för henne. Hon borde rimligen kunna sälja den till Netflix eller HBO, för här finns material till en tv-serie som jag verkligen skulle vilja se.

Carl Rudbeck

Fil dr i litteraturvetenskap.

Mer från Carl Rudbeck

Läs vidare