Detta utifrån övertygelsen om att varje sann tysk är främmande för och upphöjd över begrepp som upplysning och demokrati, och i grunden inte villig att förvandla estetiska och metafysiska värden till en banal värld av sociala och politiska sakförhållanden. ”Kulturens frihet” skulle till varje pris försvaras mot den ”politiserade anden”. Härav det specifikt tyska kulturbegreppets centrala betydelse för förståelsen av Tysklands 1800- och 1900-talshistoria, liksom nationens glidning från att ha varit ett land av Dichter und Denker till att bli ett av Richter und Henker (domare och bödlar), för att citera den oförliknelige satirikern Karl Kraus.

”Det logiska utfallet av fascismen är en estetisering av det politiska livet”, menade Walter Benjamin och satte därmed fingret på hur nationalsocialismen grundligt och metodiskt strävade efter att kulturhistoriskt legitimera sin germanska Volksgemeinschaft. Genom att hänvisa till föregivet nationalistiska och patriotiska impulser hos den västerländska litteratur-, konst- och musikhistoriens stora verk, blev det lättare för nazistiska ideologer att förmedla bilden av Tredje riket som kulmen på den europeiska civilisationen. Här handlar det alltså inte längre om att som kulturmänniska vända politiken ryggen, utan tvärtom att estetisera den politiska makten och erövra världen med dynamiska sinnesrörelser och visionära bilder, snarare än med liberalisering och reformer.

Om nazisternas ideologiska kulturkrig har det skrivits massor, helt enkelt därför att den andliga och organiska kulturuppfattningen var ett vitalt inslag i den nazistiska ideologin. Det gällde, som Hitler själv uttryckte det, att med alla till buds stående medel få det tyska folket att ”tro på och övertygas av sin mission”. Greppet var både genomtänkt och uppblandat med en suggestiv lockelse. Skickligt utnyttjade man oron och den utbredda vantrivseln under Weimarrepublikens kaos och nöd. Man lockade med suggestioner, beständiga värden och pålitliga kulturella referenser. Därmed lyckades man också vända blickarna bort från det klassiska upplysningsidealet och fram mot ett slags rasdeterministisk syn på kultur och vetenskap.

Den amerikanske historikern och germanisten David B Dennis klarlägger i sin omfattande studie Inhumanities vilka intellektuella och estetiska argument som låg bakom nazisternas ockupation av den klassiska västerländska kulturen. Genom att lusläsa varenda sida i det nazistiska partiorganet Völkischer Beobachter mellan 1920 och 1945, visar Dennis hur tidningens utgivare, redaktörer och kader av meriterade akademiska medarbetare manipulerade det europeiska kulturarvet och i propagandasyfte uttolkade den klassiska konsten, litteraturen och musiken i enlighet med den nazistiska ideologin. ”Den första uttömmande översikten av nationalsocialistiska propagandisters uppbringande av den europeiska konstens och tankehistoriens stora namn”, lyder Dennis litet väl oblyga beskrivning av sin studie.

Med tanke på den i övrigt generösa källförteckningen, vore det klädsamt om han här också hade refererat till exempelvis Ralf Klausnitzers uppmärksammade avhandling Blaue Blume unterm Hakenkreuz (om receptionen av den tyska litterära romantiken i Tredje riket) eller Wolf Lepenies The Seduction of Culture in German History, som både tangerar och delvis föregår Dennis egen forskning. Men bortsett från detta rör det sig om en både fascinerande och forskarmässigt gedigen studie om Völkischer Beobachter som ett ideologiskt bålverk mot i synnerhet liberala och judiska tendenser i den samtida kulturkritiken.

Till det nazistiska dagbladets uppdrag hörde inte minst försöken att påvisa den stora västerländska kulturtraditionens i huvudsak ”germanska” och ”nordiska” karaktär. Hit hörde inte bara oumbärliga tyskar som Goethe, Beethoven och Nietzsche, utan också universalsnillen som Machiavelli, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Shakespeare och Lord Byron. Den sistnämndes mästerverk Don Juan utmärktes, menade man, av sitt förakt för engelsmännens ”trångsynthet, penningdyrkan och sociala orättvisor” – en kritik som uppfattades som utpräglat ”tysk”. Med snarlika instrumentaliserande resonemang tolkade man Bachs musik som ett uttryck för en ”ordningens järnvilja”, Rembrandts konst som en rastlös motståndare till ”själens stagnation” (som om detta vore något slags förnazistisk egenskap), alltmedan Beethovens revolutionära yra inte var allvarligare än att hans hjärta innerst inne klappade för sitt ”tyska Heimat”.

Vad gäller Wagner, ”den tyska återuppståndelsens vägledare”, behövde man inte tricksa så mycket med biografin eller interpretationerna, utan helt enkelt bara hänvisa till den musik som innehåller ”allt som utmärker och uppfyller den tyska folksjälen”. Med den här typen av målmedvetna förfaranden och ambitiösa idéer sovrade man i och manipulerade den europeiska kulturhistorien och ägnade sig åt retoriska tillrättalägganden i den härskande rasens oantastliga namn.

Med Völkischer Beobachters ständigt ökande upplaga nådde man snart en miljonpublik, varför en viktig del av den nazistiska propagandan var att övertyga läsarna om att den antisemitiska tanketraditionen var ett vitalt inslag i den europeiska kulturhistorien. Inte bara Thomas av Aquino och Martin Luther hade varit framstående antisemiter, framhöll man, utan även ett litterärt geni som Shakespeare visade en tydligt ”nazistisk attityd gentemot judarna”.

Ett besvärande problem för tidningens skribenter, debattörer och kritiker var emellertid det obestridliga faktum att judiska författare, konstnärer och kompositörer i hög grad utgjorde toppskiktet i den västerländska kulturtraditionen, inte minst i just Tyskland. Men efter den del tolkningsmässigt trollande och bedrägliga estetiska urvalsprinciper upptäckte man slutligen att till synes originella tonsättare som Felix Mendelssohn eller diktare som Heinrich Heine i själva verket var ”imitatörer” som led fullständig brist på det germanska ”innersta väsen” som gjorde all sann konst meningsfull. Istället framhöll man sanna romantiska diktare som Clemens Brentano och Joseph von Eichendorff, vars folkliga karaktär exponerade ”den tyska andens innerliga uttryck och den romantiska upplevelsen av livet”.

Vad gäller både de ovan nämnda utläggningarna om nazistiska interpretationer av den västerländska kulturen och de kapitel som exempelvis rör Völkischer Beobachters paradoxala hållning till den gryende modernismen (Tolstoj och Ibsen avfärdades som ”irrelevanta reliker från en svunnen tid”, medan poeter och diktarfurstar som Rimbaud och Stefan George hyllades för sin vitalitet och visionära mysticism), är Dennis studie befriande objektiv och fördomsfri. Därigenom utgör den en vederhäftig dokumentation av kulturens och de estetiska spörsmålens höga status inom den nazistiska rörelsen, men i än högre grad en påminnelse om att de sköna konsterna ständigt riskerar att utnyttjas till att sanktionera inhumana politiska idéer.