Det har funnits många fina svenska essäister. Några, mycket olika, mästare jag kommer att tänka på är Frans G Bengtsson, Vilhelm Ekelund, Gunnar Ekelöf, Klara Johanson, Ingemar Hedenius, Sven Fagerberg och Harry Järv.

Men kanske är essäsamlingen en utdöende genre. Många av de bästa svenska essäerna var ursprungligen tidningsartiklar, som kanske bearbetats något inför bokpubliceringen. Under det senaste årtiondet har emellertid de svenska kultursidorna trivialiserats och journalistifierats. (Förhållandet mellan den tidiga svenska essän och tidningarna diskuteras för övrigt i Göran Häggs intressanta avhandling från 1978, Övertalning och underhållning.)

Under flera decennier publicerade sig Torsten Ekbom regelbundet i Dagens Nyheter. Vid millennieskiftet slutade han emellertid att skriva för tidningen. Det var vid denna tid kultur- och nöjesavdelningarna slogs samman i Dagens Nyheter och andra tidningar. Den typ av facklitteratur som Ekbom skrev om recenseras numera sällan. Idag skulle kanske inte en ung Ekbom ha sökt sig till tidningsvärlden.

Ekbom har skrivit utmärkta böcker om bland andra Samuel Beckett och Franz Kafka. Men det är nog i det korta formatet, i artikeln eller essän, som han visar sitt verkliga mästerskap. På några få sidor lyckas han säga förbluffande mycket om ett författarskap eller en historisk epok. I essäsamlingen Europeiska konserten (1975) säger han något viktigt om Tsar-Ryssland enbart genom att jämföra Vladimir Nabokovs nostalgiska skildring av klockspelet från Peter Paul-fästningen med den fängslade anarkisten Peter Kropotkins beskrivning inifrån byggnaden.

Europeiska konserten var Ekboms första essäsamling. Den har följts av en rad lysande samlingar. Nyligen utkom den senaste, Krokodilen som bjöd på te, som framför allt innehåller texter från Dagens Nyheter från 1960- till 1990-talen. (Den nyaste texten, från 2006, publicerades i tidskriften Vagant.)

Den aktuella boken skiljer sig från de tidigare genom att vara mindre enhetlig. Europeiska konserten behandlade framförallt europeisk historia och kulturhistoria under 1800-talet och början av 1900-talet. I böckerna Bildstorm (1995) och Experimentfälten (2000) skrev Ekbom om den modernistiska litteraturen, musiken och konsten. Krokodilen som bjöd på te tar däremot upp alla möjliga ämnen, och visar Ekboms stora mångsidighet. Han skriver om författare som Celine, Borges och Kyrklund, om Mozarts och Beethovens musik, om mayaindianernas civilisation och om den franska upplysningen. Till slut får vi till och med en essä om astronomerna Edwin Hubble och Knut Lundmark. Det enda gemensamma för texterna är väl att de alltid handlar om väsentligheter. Ekbom skriver med samma entusiasm om alla ämnena, en entusiasm som också blir läsarens.

Men även om Ekboms bredd är imponerande är det utan tvivel modernismen som intresserar honom mest. Hans förkärlek för experimentella uttrycksätt får honom att känna en skepsis mot det konventionella berättandet inom litteratur och film. Han beklagar utvecklingen av den skönlitterära prosan; romankonsten är den mest konservativa av alla genrer.

Detta synsätt präglar hans essä om Ingmar Bergman, där han särskilt diskuterar Gycklarnas afton. I filmen gör ett cirkussällskap ett förnedrande besök i en småstad. De blir straffade av polisen och hånade av skådespelarna på teatern. Detta skildras på ett realistiskt sätt. I början av filmen finns emellertid en scen där Alma en varm sommardag badar naken inför en rad åskådare. Hennes make, clownen Frost, tvingas gå ned och hämta henne. Detta berättas drömlikt, i stumfilmsstil. Ekbom anser att det är en av de starkaste scenerna i Bergmans filmer. Och han menar, delvis i polemik mot Bergmanforskningen, att denna sekvens inte bara är ett avbrott i det realistiska berättandet. Den färgar av sig på hela filmen, på samma sätt som den tidiga drömscenen i Smultronstället. Jag är väl inte helt övertygad av Ekbom på denna punkt. Gycklarnas afton hade varit en storslagen film också utan scenen med Frost och Alma.

Men även om Ekbom har en förkärlek för svåra, experimentella verk innebär det inte att han själv skriver krångligt. Tvärtom är hans texter alltid enkla och medryckande, och han är skeptisk till alltför teoretiska tolkningar av litteratur och musik.

I Experimentfälten kritiserar Ekbom den moderna hyperteoretiska och blodfattiga litteraturvetenskapen. Han menar att den har ”avlägsnat sig för långt bort från det elementärt mänskliga som är litteraturens hjärtpunkt”. Istället vill han se en renässans för det etisk-existentiella perspektiv som fanns hos äldre essäister och kritiker som Vilhelm Ekelund och Knut Jaensson. Den nya boken inleds också med ett belysande Ekelundcitat: ”Är inte hela den mänskliga bildningen en brevväxling?”

Ekbom rycker också ut till försvar för Anna Dostojevskaja. Hennes bok om sin make, Mitt liv med Dostojevskij, har ofta blivit kritiserad eftersom hon inte ansetts tillräckligt intellektuell. Men Ekbom menar att hennes jordnära attityd kan kännas befriande efter alla krystade djupsinnigheter som presenterats inom Dostojevskijforskningen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Inom litteraturvetenskapen har det blivit en dogm att de litterära verken skall studeras isolerat, att man inte skall intressera sig för författarens biografi eller den historiska bakgrunden. Ekbom sätter däremot in det litterära och musikaliska verket i ett större sammanhang. Till exempel argumenterar han för att förståelsen av Beethoven ökar om man känner till de sociologiska förhållandena i hans samtid.

Ofta skriver Ekbom om personliga dokument som dagböcker, brev och självbiografier. I en essä skildrar han turerna kring Dmitrij Sjostakovitjs memoarverk Vittnesmål. Sjostakovitj hade länge betraktats som en lojal Sovjetmedborgare. Memoarerna, som utkom efter hans död, innehöll emellertid frän kritik av makthavarna. Verket gavs ut av Salomon Volkov, som hade hoppat av från Sovjetunionen. Från sovjetiskt håll stämplades utgåvan som ett falsifikat, och detta synsätt fick också stöd av västerländska kritiker. En vänsterinriktad kritiker förklarade: ”Ur antisovjetisk propagandasynpunkt är memoarerna helt enkelt för bra för att vara sanna.” Senare har emellertid verkets autenticitet och kvaliteter blivit uppenbara, och det räknas som ett oundgängligt dokument om en av 1900-talets största tonsättare.

I essän om Sjostakovitj kombinerar Ekbom sin passion för modernismen med ett annat stort intresse: rysk/sovjetisk historia. Fascinationen för Ryssland visade sig redan i Europeiska konserten, och i den nya boken finns en stor avdelning med essäer i ämnet. Bland annat skriver Ekbom om historikern Richard Pipes imponerande trebandsverk om ryska revolutionen, och om Aleksandr Solzjenitsyns skönlitterära skildring av samma skeende.

Man kan önska att Ekboms texter får många unga läsare. Förhoppningsvis har den lärda essän inte bara en stolt tradition utan också en framtid.