Den nya nationen
Egentligen är det märkvärdigt: ingenting har som en riven tysk mur kommit att symbolisera det viktigaste som hänt Europa sedan 1945, paradoxalt nog ett rivningsarbete tyskarna själva bidrog mycket litet till. Ronald Reagan, Michail Gorbatjov, Johannes Paulus II, polska, tjeckiska eller ungerska dissidenter – men knappast politikerna i Bonn eller demonstranterna i Leipzig, denna eftertrupp av statister i sista akten av kommunismens sammanbrott.
Länge ville vi uppfatta sammanbrottet i form av ett enkelt nollsummespel där den ena sidans vinst var den andra sidans förlust. Förlorare var framför allt Sovjetunionen, en stat som snart bekräftade detta genom att upplösa sig själv. Vinnare de östeuropeiska stater och nationer som återvunnit sin frihet och suveränitet.
Men utan att vi då lade märke till det började den stora europeiska omställningen i samma ögonblick som Tyskland återförenades. Sedan kunde Europa inte längre vara sig likt. Murens fall innebar att hela den europeiska efterkrigsordningen hade raserats – och inget hade symboliserat den mer än just Tysklands delning. Tyskarna berördes därför genast av vad som hänt, direkt och utan att vara förberedda. Förbundsrepubliken måste plötsligt stöpas om: den fick fler förbundsländer, nya medborgare utan erfarenhet av demokrati och marknadsekonomi tvingades till historiens förmodligen största, ännu pågående kapitalöverföring (läs: subventionering) när det visade sig att allt tal om DDR som världens tionde industristat varit fräck propaganda och Helmut Kohls vision om blühende Landschaften ren önskedröm.
Samtidigt hade Tyskland obestridligen blivit till Europas största och mäktigaste stat. Och både Tyskland och Europa hade förskjutits mot öster. Men det handlade inte längre om das ewige Deutschland utan om ett radikalt förändrat, som – trots murens fall och att det snart är sjuttio år sedan kriget tog slut – fortfarande är okänt eller rentav misskänt av resten av Europa.
På detta finns många tecken som bättre än en redogörelse för politiska program och avsikter visar vad som hänt.
Vem hade när muren föll 1989 kunnat tro att det återförenade Tysklands högsta ämbeten, tjugofem år senare, skulle utövas av två östtyskar? Angela Merkel, pastorsdotter och kansler, är som Joachim Gauck, pastor och president, uppvuxen i DDR. Båda har på sin hud erfarenhet av en diktatur, en erfarenhet som dagens västtyska politiker helt saknar. I stället för att ha skolats i ett demokratiskt, traditionellt partilandskap har de vuxit upp med ett slags ”antipolitik” (György Konrád), en mycket civil, beskedlig och förhållandevis verkningslös protest mot diktaturen.
Av de två är Gauck den med minst makt, begränsad till statsöverhuvudets representativa uppgifter och till att fungera som nationens samvete. Likväl ett jättelikt steg från då han ännu som utövande själasörjare övervakades av den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Ändå vore det svårt att föreställa sig en mer passande förvaltare av presidentämbetet i Tyskland än denne före detta pastor och – moderate – medborgarrättskämpe.
Merkel och Gauck är dessutom starkt präglade av den protestantiska kultur och tradition som är långt mer hemma i det östra än i det västra Tyskland. Ingen av dem har någon större erfarenhet av väst, minst av allt Merkel: hennes bästa främmande språk är ryska (den är prisbelönad och lär vara flytande). Angela Merkel är så den första tyska förbundskansler som är mer förtrogen med Sovjetunionen/Ryssland än med Frankrike, Storbritannien eller USA, mer förtrogen med Pusjkin och Dostojevskij än med Shakespeare och Molière.
Merkels ämbete rymmer inte bara mer makt än Gaucks utan förmodligen också mer än något annat i hela Europa. Men redan hennes fysionomi och kroppsspråk har en framtoning som radikalt avviker från det resoluta nordtyskt-preussiska idealet när det gäller ledarskap. Hennes konturer är mjuka och runda, nästan vaga, konturer som verkar harmoniskt avpassade till en ”otysk” ledarstil där makt utövas främst genom att förlita sig på just Tiden som politikens viktigaste dimension. Vad som skjuts upp, läggs åt sidan eller helt enkelt ignoreras är själva kärnan i denna maktutövning, metoder som för Merkel ibland kan verka viktigare än vad som faktiskt beslutas.
I mer än åtta år nu har den varit framgångsrik. Under den pågående europeiska krisen har Merkel utomlands från och till kritiserats för bristande ledarskap, just för att inte ta beslut och göra det raskt nog, men Merkels Tyskland har lyckats med vad som kanske varit ännu viktigare, nämligen att inte provocera resten av Europa; kanslern har varken givit order eller förolämpat andra européer, en prestation i en situation där skillnaden mellan dem som har (makt och pengar) och dem som nästan ingenting har, visat sig vara så stor att den inte längre kan döljas med hjälp av fraser och retoriska gester.
Med ett fint utvecklat sinne för takt och ton har Merkel hållit sin politiska kurs. Inte heller är hon särskilt snarstucken. Här har vi avlägsnat oss långt från Vilhelm Ekelunds iakttagelse för mer än hundra år sedan att en tysk känner sig förolämpad om man inte ryter åt honom. Men Merkels Tyskland verkar ha mycket litet gemensamt med det Tyskland Europa fortfarande förknippar med Preussen, kejsar Vilhelm eller Hitler. Schablonen – den arrogante tysken i stövlar och med hitlermustasch – lever visserligen kvar som europeisk skråpuk, men har visat sig förvånansvärt verkningslös när man här och där förser Merkel med dessa historiska attribut.
Det är som om Europa anade att man har med ett nytt och annorlunda Tyskland att göra. Denna lätt överviktiga, medelålders kvinna, mer hemmafru än valkyria, som varken ryter eller hotar, passar helt enkelt inte till våra traditionella föreställningar om Tyskland. I stället är hennes ”mjuka” ledarskap något för Europa nytt, intressant nog i skarp kontrast också till den tyska boulevardpressens reflexer, som i likhet med radikala grupper utomlands fortsatt att odla schablonerna ur det förflutna.
Merkel utövar sin makt från Berlin alltsedan november 2005. Ty med återföreningen övergavs Bonn: Berlin har ändå varit den tyska huvudstaden alltsedan Bismarck, Bonn däremot en ”huvudstad” som just genom sin så uppenbart provinsiella karaktär medvetet skulle understryka att det rörde sig om ett tillfälligt provisorium. Ändå var återkomsten till Berlin inte en självklarhet och beslutet fattades av den tyska Förbundsdagen med bara arton (18) rösters övervikt.
Men till vad återvände man egentligen? Jag vill hävda till en geografisk och framför allt symbolisk ort; knappast till något annat. Det Berlin som historiskt tjänat som tysk huvudstad existerade inte längre, grundligt förstört och nästan utplånat av kriget. Vad som återstod var knappast mer än rester, patetiska citat av vad som en gång funnits. Det Berlin som vuxit fram efter 1945 – egentligen två olika städer beroende på vilken sida av muren – var en ny stad byggd på vad som på en och samma gång var slagfält och jättelik kyrkogård, en skapelse vars just eklektiska, improviserade karaktär understrukits ännu mer sedan muren rivits och de två stadshälfterna åtminstone till namnet förenats med varandra.
En stad som dagens Berlin är unik i Europa. Bara Warszawa är kanske jämförbart, en europeisk metropol som efter andra världskrigets nära nog fullständiga förstörelse byggdes upp igen. Men där upphör likheterna. Warszawa – åtminstone stadens historiska centrum – återskapades i minsta detalj (med hjälp bland annat av italienaren Canalettos oljemålningar från 1700-talet): här handlade det om att mycket konkret och fysiskt exakt återknyta till en tradition i syfte att skapa – illusorisk – kontinuitet.
Men i Berlins fall är det själva diskontinuiteten som både faktiskt och symboliskt råder. Dagens Berlin har mycket liten likhet med gårdagens, något som inte nödvändigtvis tycks störa stadens invånare eller tyskarnas självbild. Deras huvudstad är visserligen tillbaka på plats igen, men utan att man försökt återskapa den gamla stadsbilden eller retuschera den fysiska förödelse som kriget innebar. Förlust och fragment har bejakats i stället för att heroisk-sentimentalt röjas undan.
Och ändå väcker inte Berlin samma beklämning som så många andra tyska städer vars samtida utformning långt mer bestämts av det allierade bombflyget än av stadsplanerare och arkitekter: några alltför hårt restaurerade historiska byggnader i ett centrum med ständigt samma gågator och stormarknader, alltsammans inbäddat i 1950- och 60-talens billiga och tröstlöst fula betongarkitektur. Inte heller Berlin är någon vacker stad, men alstrar paradoxalt nog ingen melankoli. Kanske har Berlin räddats av att helt enkelt vara för stort; inte ens ett riktigt centrum finns. I stället för organiskt framvuxet verkar här allt vara stundens improvisation – märkvärdigt folktomma stadsdelar och stora områden som bäst låter sig beskrivas som ödemark existerar sida vid sida med storstadskvarter och bidrar till att skapa en urban miljö som tycks motsvara en ”ungdomlig”, postmodernistisk livshållning.
Medan europeiska metropoler som London och Paris kan verka både hierarkiska och museala, tillgängliga bara för penningstarka och redan etablerade invånare, är dagens Berlin en ”öppen”, flexibel storstad med postnationalismens diskreta charm och dragningskraft på just ungdom, intellektuella och konstnärer, en huvudstad med få tvättäkta berlinare, ideligen på randen av konkurs, men billig att leva i och regerad av en borgmästare som öppet bekänner sig till sin homosexualitet.
Kanske skulle en författare som Christopher Isherwood känna igen ett sådant Berlin. Men varken kejsar Vilhelm eller rikskansler Hitler. Och viktigare än så: de skulle inte känna sig hemma där.
Ett sådant Berlin symboliserar ett nytt Tyskland också genom att i nationens själva hjärtpunkt påminna om egna förbrytelser, inte om segrar och hjältedåd. Om detta lär dagens tyskar vara ensamma inte bara i samtiden utan sannolikt också i världshistorien. Med riksdagen, Hotel Adlon, den gamla paradgatan Unter den Linden och Brandenburger Tor i omedelbar närhet finns här sedan maj 2005 amerikanen Peter Eisenmans Holocaust-Mahnmal, tillägnat ”den slutgiltiga lösningens” offer, nazisternas eufemism för mordet på Europas judar.
Det kan finnas anledning att kritisera utformningen av Eisenmans monument. Det är oroande anonymt, låter namnlös massa skymma den enskildes öde så att inte ett endaste offer kan identifieras; den som vill skulle kunna uppfatta ett sådant minnesmärke som estetisk förlängning av nazisternas egen inställning till judarna. Ändå är monumentets själva existens ett faktum – och på en plats där andra nationer inte skulle komma på tanken att tillåta annat än självförhärligande monument. Tyskarna har valt en annan väg. I sitt behov av patos och monumentalitet har Europas största och mäktigaste nation sökt sig till skoningslös självreflektion, till att minnas det mörkaste kapitlet i sin egen historia.
Ty att ta på sig ansvaret för kriget och framför allt detta folkmord, också de generationer som inte är förövare, är själva grundbulten i dagens Tyskland. Utan den skulle det tyska samhället riskera att bryta samman. Denna frivilliga och offentliga stigmatisering där nationen rannsakar sig själv har samtidigt blivit till dess högsta moraliska instans mot vilken inte bara dagspolitik utan också värderingar och övertygelser prövas, en prövning som jag vill hävda förändrat både nationens identitet och mentalitet.
Här måste frågan ställas: Är denna förändring också uppriktigt menad? Eller handlar det om politisk dressyr? Kanske om ett slags kollektiv hjärntvätt, beordrad av dem som besegrade Hitler?
Säkert kan man spåra element av både indoktrinering och hyckleri. Men efter att i mer än tjugo år deltagit i otaliga offentliga diskussioner i Tyskland om vårt gemensamma Europa är jag ändå benägen att tro att förändringen är äkta (om bestående, är en fråga som är svårare att besvara). Varje gång jag föreslår att i stället för att ännu en gång slå fast tysk skuld diskutera vad vi andra européer hade för oss under kriget, blir mitt förslag bemött med tystnad eller upprörda protester. De (tyskar) som är med och diskuterar tiger förläget medan publiken är upprörd. Några brukar alltid begära ordet för att försvara sin tyska skuld: den får inte relativiseras, det är ändå vi som har blod på våra händer, de som inte är tyskar var bara obetydliga hantlangare.
Detta skulle kunna uppfattas som masochism eller som en särskild perverterad form av tysk hybris: åtminstone när det gäller folkmord och krigsförbrytelser ska ingen tillåtas att ta ifrån oss vår unika ställning (Sonderrolle). Något måste ju ändå bevaras intakt i vad som annars bara blir förluster.
Ändå menar jag att det är långt mer sannolikt att denna indignation faktiskt är äkta, att blotta tyngden av obestridliga fakta fungerat som normerande kraft.
Exemplen är många: kriget var också för tyskarna fruktansvärt, enbart Ryssland har fler döda att beklaga. Därtill förlorade de stora delar av sitt territorium, fick som ingen annan stat hem och härd och hela städer förstörda, fördrevs eller flydde från områden där de funnits i hundratals år. Tillbaka lär de aldrig komma. Av Hitlers Drang nach Osten blev i stället denna exodus västerut som omfattade mer än 14 miljoner tyskar, en utvandring som skulle fortsätta inom vad som blev kvar av Tyskland när kanske 3 miljoner människor lämnade östzonen eller DDR fram till det att muren byggdes 1961.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Dagens Tyskland är en nation utan rötter, präglad av just denna väldiga flykt och folkvandring, en av världshistoriens största etniska rensningar avant la lettre; inget jämförbart land i Europa, varken Frankrike eller Storbritannien, har någonsin upplevt något liknande. I stället för en släktkrönika med ärvd egendom och gravar som sedan generationer knyter en familj till en ort eller ett landskap, förfogar otaliga tyska familjer inte över mer än några svartvita fotografier och muntliga, av minnet färglagda berättelser, ofta i andra hand. Att dessa konsekvenser av kriget alla är självförvållade gör dem inte mindre förödande eller tragiska.
Kriget i öst med dess Blut und Boden-ideologi omsatt i handling berövade inte bara miljoner tyskar deras hembygd utan solkade också ner själva begreppet Heimat, denna romantisk-sentimentala projektion av längtan som så lätt kan bli till revanschism. Men med en stoicism som sannolikt har med skuldkänslor att göra verkar tyskarna ha funnit sig i förlusten också av vad som är urtyska bosättningsområden. De ”fördrivnas” organisationer (Bund der Vertriebenen) är mer patetiska än militanta och deras ordförande, Erika Steinbach, duger knappast till mer än att hålla liv i tjeckiska eller polska nationalister. Den tyska längtan och sorgen – ibland vreden – är hänvisad till en undanskymd plats i de stora tidningarnas insändarspalter.
Skulle fortfarande någon omfattande folklig längtan existera, så är den strikt virtuell och tar ofta omedvetet omvägen över utlandet: Carl Larssons idylliska familjemåleri eller en kitschig teveserie som den om Inga Lindström kan tolkas som tyska fantomsmärtor efter vad som inte längre är politiskt korrekt eller ens önskvärt i tysk utformning. Just televisionen spelar en viktig roll i sammanhanget. Program med så kallad Volksmusik – som har mycket litet med ”musik”, allra minst med äkta folkmusik att göra – har en jättelik publik. I dem presenteras en intakt och oskuldsfull värld på bästa sändningstid; ”folket” kan för någon timme helt gå upp i denna allsångs- och klappa-takten-Heimat innan det blir dags att återvända till verkligheten igen.
I denna – europeiska – verklighet måste tyskarna leva tillsammans också med oss andra. Det moderna Europas historia kan sägas handla om just hur detta ska kunna gå till. Är Tyskland inte för stort och mäktigt? Kanske. Men förutsättningarna för framgångsrik samexistens förefaller bättre än någonsin. Dagens tysk är inte längre Heinrich Manns servile undersåte (Der Untertan) utan en närmast pacifistisk medborgare som mer än vi andra européer tagit ansvar för sitt historiska arv från igår. Den tyska militarismen förefaller slutgiltigt utplånad; världsmarknaden har fått ersätta gårdagens slagfält. Med ”kavalleriet” hotas bara i den politiska retoriken, som när socialdemokraternas kanslerkandidat Peer Steinbrück vill tvinga Schweiz att utlämna tyska skattesmitare.
Detta kan uttryckas på annat sätt: den syn på Hitlers krig i allmänhet och folkmordet på judarna i synnerhet som efter 1945 etablerades i det västra Tyskland fortsätter att gälla också efter återföreningen. Detta synsätt har förblivit moralisk-politisk grundval för den tyska staten. Alldeles självklart var det inte. DDR:s statsdoktrin var en annan: den realsocialistiska ordningen vräkte per definition det förflutna som ballast överbord, varje konfrontation med den egna historien (Vergangenheitsbewältigung) blev så onödig, inget ansvar avkrävdes nya generationer tyskar för tidigare generationers förbrytelser. Men denna officiella inställning och praxis avvecklades helt efter murens fall; i den meningen kan återföreningen med rätta beskrivas som en ensidig take over eller ockupation – dock ännu inte till fullo avslutad eftersom den tyska högerradikalismen och nynazismen inte oväntat har sina starkaste fästen just i det östra Tyskland.
Ännu viktigare är kanske att alla försök att i det västra Tyskland revidera grundvalen från 1945 resolut tillbakavisats av både den politiska klassen och samhället. Så skedde när den framstående författaren Martin Walser 1998 ville ”befria” unga tyskar från ansvar för Auschwitz; inte heller har senare års manifestationer av tyskt ”sorgearbete” – som skildringarna av de allierades bombkrig mot den tyska civilbefolkningen – ruckat på eller relativiserat tyskarnas uppfattning om orsakerna till eller skuld och ansvar för kriget. Grundvalen har förblivit intakt.
Av rädsla för ett sådant Tyskland behöver ingen europé ligga vaken om nätterna. Snarare ser det ut som om Thomas, den äldre av bröderna Mann, skulle ha fått sin önskedröm förverkligad: ett europeiskt Tyskland istället för ett tyskt Europa.
Richard Swartz är journalist och författare.
Journalist och författare.