”Vad är civilisation? Jag vet inte. Jag kan inte definiera det i abstrakta termer. Men jag tror att jag känner igen det när jag ser det …”. Så introducerar konsthistorikern Kenneth Clark BBC-serien Civilisation från slutet av 1960-talet. Det ligger nog en hel del i Clarks tanke, att civilisation bäst låter sig ringas in på omvägar – via de kulturella uttryck som tycks fånga civilisationens kärna.

På ett liknande sätt låter sig civilisationen närmas via sin motsats. Vilket sker i en passus, som jag citerade i en debatt för några år sedan, hos den spanske barockförfattaren Baltasar Gracián: ”Människan är född barbar; hon räddas från att vara ett monster genom att tillägna sig kultur. Kulturen är således det som skapar människan, och ju större hennes kultur är, desto större individ är hon.”

För Gracián tycks människans två sidor framstå som en realitet. Å ena sidan är vi varelser av kött och blod, som i sina värsta och mest primitiva stunder inte skiljer sig nämnvärt från djuren. Å andra sidan individer med andliga ambitioner, med längtan efter godhet, sanning och skönhet, med insikt om vikten av värdighet, ödmjukhet, rättvisa och kärlek. För människor i 1600-talets Spanien var det kanske inte något svårt val att ta ställning för det som utgör den civiliserade människans adelsmärken. På så nära håll hade man det barbariska beteendet, att inget utrymme lämnades åt romantisering och idealisering av primitivism och ädla vildar. Det var, kort sagt, långt till den moderna människans vantrivsel i kulturen.

Att så många kulturskribenter reagerade med ilska på min användning av Garcián-citatet berodde nog på att vi i dagens Sverige erfar ett begränsat hot från det barbari som var en realitet under 1600-talet. När man tar parti för det civiliserade beteendet framför det ociviliserade tolkas detta idag gärna i kulturchauvinistiska termer. Vilket är missvisande. Åtminstone såtillvida, att det barbari som Garcián åberopade kan uppfattas som en sida hos honom själv.

Ändå kan man inte bortse från att civilisationstanken är kopplad till människans dubbla natur. Kultivering av individen innebär att vissa universella kvaliteter av andligt slag underblåses. Kvaliteter som inte minst låter sig gestaltas genom konstnärliga uttrycksformer, där den mänskliga anden demonstreras i dess högsta potential: ideal av koncentration, materiell försakelse och aktning inför livet och skapelsen. Tidlösa ideal alltså, vilket innebär att de konstnärliga uttrycksformer som härbärgerar dessa ideal av naturliga skäl måste förbli befriade från ekonomiska, utilitaristiska eller ideologiska nyttoaspekter.

Den kultiverade människan rör sig därför i riktning mot det som Kant benämner ”den intresselösa njutningen” – i riktning mot den sorts kultur som överbrygger kulturella sedvänjor och etniska skillnader, som talar till oss över tid och rum. Rob Riemen, som bidragit med en av tematexterna i detta nummer av Axess Magasin, citerar i sin fina lilla bok The Nobility of Spirit inte bara Gracián utan också Goethe: ”Civilisation är en konstant övning i respekt. Respekt för det gudomliga, för jorden, för vår medmänniska och därför för vår egen värdighet.” För att civilisationen skall överleva har de intellektuella, menar Riemen, en skyldighet att skydda, vårda och till de kommande generationerna överföra det mest värdefulla, vilket i sin tur kräver en förmåga – och en tro på möjligheten – att skilja mellan gott och ont, bra och dåligt, rätt och fel, vackert och fult.

I dagsläget befinner vi oss dock långt ifrån den här sortens återupprättelse av fasta värdekategorier. Tvärtom anses det fint att bejaka det banala och triviala. Ett av de senaste decenniernas mest omtalade och högst värderade konstverk i den engelskspråkiga världen är karakteristiskt nog Tracey Emins installation av en obäddad säng. Ett verk som kan tyckas signalera intimitet, som visar upp konstnären som en människa som vem som helst, lika osäker och ofullkomlig som resten av världen. Men som också underförstår att det finns anledning att i konstnärliga sammanhang hylla denna sorts trivialitet och banalitet.

Det kan naturligtvis uppfattas som ett tecken på respekt för det enkla och för den obildade människan, när man som Emin sänker den konstnärliga garden och bejakar det allra mest vardagliga. Men den respekten är skenbar. Ty den signal som sänds ut är i lika hög grad att de människor som inte har haft möjlighet att bilda sig och förverkliga sig konstnärligt eller yrkesmässigt på det sätt som Tracey Emin har kunnat, inte har vare sig någon kapacitet eller anledning att sig höja över det triviala. Den obäddade sängen underförstås inte ha lägre estetiskt värde än Michelangelos Pietà.

Världen sådan den gestaltas i sängen anses inte mindre eftersträvansvärd än den värld vi möter på de stora museer där vi kan njuta av Michelangelos konst eller de akademiska seminarier där vi kan diskutera hans konst. Vilket ter sig lögnaktigt. Den som befi nner sig på det akademiska seminariet kan nämligen när som helst gå hem till sin säng, medan den som under hela sitt liv stannat i sin säng inte har den omvända valmöjligheten.