I dag arbetar närmare två miljoner svenskar i kontorsmiljö. Det är svårt att hitta exakta siffror på hur många som sitter i olika former av kontorslandskap. Men det råder inte något tvivel om att många får sin arbetsdag störd av kollegors hostningar och högljudda telefonsamtal. 

Att en betydande andel av landets kontorsarbetare numera är dörrlösa är, givetvis, tyskarnas fel. Det moderna kontorslandskapet föddes i Västtyskland på 1950-talet. Ett konsultföretag vid namn Quickborner Team populariserade idén om Bürolandschaft.

Under 1800-talet och 1900-talets början satt lägre tjänstemän på rad med ansiktet vänt mot chefen, så att den överordnade hade full uppsyn över sina anställda. Det moderna kontorslandskapet skulle bli något annat, en demokratisk revolution – både i social och spatial mening. Såväl hierarkiska strukturer som kontorsväggar skulle rivas. Genom att medarbetarna delade yta skulle det bli lättare att dela tankar och idéer, oavsett ställning. 

I efterhand framstår det som tveksamt huruvida de arbetsgivare som anammade idén om det demokratiska kontorslandskapet verkligen omhuldade samma filosofi som de västtyska idealisterna. Däremot utgjorde den ett perfekt tillfälle för dem att skära ned på kostnaderna. När dörrarna togs bort blev det genast lättare att stuva in fler medarbetare på mindre yta. 

Revolutionen kom av sig, som så många gånger förr. Det moderna kontorslandskapet demokratiserade inte arbetsplatsen. Det ledde tvärtom till ett öppenhetens tyranni. Medarbetarna fråntogs stora delar av sin privata sfär. Det mycket mänskliga behovet, att ha ett utrymme som är ens eget, ignorerades i förändringsivern. Och nu när företag och myndigheter har minskat sina lokaler är det hart när omöjligt att gå tillbaka till hur det var tidigare. 

Istället har det klassiska kontorslandskapet fått en än mer radikal utmanare, nämligen flexkontoret. Den sista privata bastionen – det egna skrivbordet – har tagits bort. Det är ungefär som leken Hela havet stormar, fast utan den uppsluppna stämningen och musiken. Medarbetarna har inga fasta platser, utan förvarar, precis som man gjorde i skolan, alla sina personliga tillhörigheter i ett skåp.  

Det finns gott om forskning som påvisar problemen med kontorslandskap. Det ständiga sorlet gör att medarbetarna får svårare att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter. Flera studier visar att de som arbetar i kontorslandskap sjukanmäler sig oftare jämfört med dem som har ett eget så kallat cellkontor. Enligt en studie gjord vid Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet löper de även större risk att drabbas av kognitiv stress. 

De öppna kontorslandskapen och flexkontoren verkar dock vara här för att stanna, oavsett vad forskningen säger. Till skillnad från högre hyreskostnader verkar minskad trivsel och effektivitet vara ett pris som många arbetsgivare är beredda att betala. 

Vad ska revolutionera arbetsplatsen härnäst? Går den ens att slimma mer i förnyelsens namn? Förmodligen kommer någon att uppfinna ännu ett banbrytande sätt att frånta människor det begränsade personliga utrymme som de fortfarande har kvar på jobbet. Vi får hoppas att de åtminstone låter toalettdörrarna vara kvar.