Wallace Stevens (1879–1955) var nämligen försäkringsjurist och från 36 års ålder fram till sin pensionering anställd av Hartford Accident and Indemnity Company, en firma för vilken han så småningom skulle bli vice verkställande direktör. Innan han nådde chefspositioner inom försäkringsbolaget reste han flitigt kors och tvärs över USA för att sköta affärsförhandlingar och signera kontrakt. Under sina långvariga tågresor och ensamma hotellkvällar grep han möjligheten att mer regelbundet ägna sig åt att skriva poesi, något som ledde till att han vid 44 års ålder debuterade som poet med diktsamlingen Harmonium.

I själva verket hade Stevens börjat skriva poesi långt tidigare, redan som tonåring hemma i Reading, Pennsylvania. Några av hans tidigaste försök som lyriker använde han sig av i samband med den uppvaktning han ägnade en vacker flicka i sin hemstad, Elsie Kachel. Dessa tidiga smakprov på Wallace Stevens romantiska sinnelag lär ha varit det enda som Elsie, sedermera hans hustru i fem årtionden, någonsin kom att fästa sig vid i makens poetiska verksamhet, som hon av olika skäl ogillade, dels för att den före det unga parets flytt från New York till Hartford ledde till ett i hennes ögon ganska besynnerligt umgänge, dels för att hon tyckte att hennes makes dikter var om möjligt ännu besynnerligare än de mer eller mindre bohemiska (och ofta alltför berusade) litterära vänner som under en period ingick i deras bekantskapskrets.

I en ny biografi över Wallace Stevens berättas åter historien om hur sällsynt vacker Elsie Stevens var, så vacker att hon i sin ungdom fick sitta modell för den klassiska kvinnoprofil som prydde den gamla amerikanska tiocentaren, och hur innerligt förälskad i henne Wallace Stevens blev, så till den grad att han bröt med sin far då han tyckte att denne under en middag hade varit respektlös mot hans fästmö. Brytningen kom att bli definitiv. Stevens återsåg aldrig sin far. Vid sina återbesök i barndomsstaden såg han till att endast träffa sin mor och sina syskon.

Vid närmare eftertanke kan man tycka att det nog inte gör så mycket att Paul Mariani i The Whole Harmonium. The Life of Wallace Stevens avstår från uppgiften att försöka tränga djupt in i Wallace Stevens förhållande till sin far, detta därför att fadern helt enkelt tycks ha varit en bigott och fordringsfull tråkmåns som ville hetsa sina söner att ta revansch för det egna livsmisslyckandet, men man kan bli besviken på att han inte närmare granskar sonens oförsonlighet, Wallace Stevens benägenhet att helt sonika bryta med andra människor, först med fadern, senare även med sin bror, så småningom med några av de litterära vännerna, bara inte med sina kolleger vid försäkringsbolaget eller med sin hustru. På jobbet tycks han ha varit plikttrogen och oklanderligt lojal i fyrtio år, lika lojal som han var i äktenskapet, trots att detta ganska snart kom att bli kärlekslöst och djupt olyckligt.

Varför uppblossande vrede och oförsonlighet i vissa sammanhang, tålmodig lojalitet i andra? Berömd är anekdoten om hur Wallace Stevens en våt afton i Key West blir så förbannad på Ernest Hemingway att han ger den skrävlande prosaisten en rak höger, detta med sådan kraft att han själv får en fraktur i handen, något som trots den vildsinta satsningen inte hindrar Hemingway från att gå segrande ur bataljen. Utöver frakturen åsamkades Stevens två präktiga blåögon och andra svullnader. Varför denna besinningslöshet?

Tidigare levnadstecknare, som Joan Richardson i sitt väldiga tvåbandsverk om Stevens (1986, 1988) och Tony Sharpe i sin kortare biografi i serien Literary Lives (2000), har liksom nu Mariani skrivit om makarna Stevens olyckliga äktenskap och förundrats över att det trots den tilltagande kylan i samvaron inte någonstans går att finna ett spår av otrohet från någondera parten. Elsie kan naturligtvis ha känt sig bevakad av grannar och bekanta i lilla Hartford, men hennes make som ofta var ute på tjänsteresor kors och tvärs över Förenta staterna, har tydligen inte efterlämnat någonting som tyder på en enda liten kärleksaffär eller erotiskt äventyr på ett hotellrum. Varför denna trofasthet?

Det finns naturligtvis svårutgrundliga inslag i nästan alla människors liv, även konstiga sprickbildningar i de flestas karaktärer. Ändå skulle man kanske förvänta sig av en levnadstecknare som inte är först på plan att denne bättre än Mariani skulle hjälpa oss läsare på traven i våra funderingar kring det som för oss kan framstå som besynnerligt i Wallace Stevens levnadslopp. Visst är Mariani en driven biografiförfattare. Han har tidigare skrivit biografier över Robert Lowell, John Berryman, Hart Crane, Gerard Manley Hopkins och William Carlos Williams. Det är en verkförteckning som inger respekt. Att Mariani behärskar genren står utom allt tvivel. Hans biografi över Stevens är väl avmätt. När redogörelserna för poetens prosaiska levnad och odramatiska förehavanden tenderar att bli en smula tråkig, håller han sig påpassligt framme och kryddar sin framställning med fina små analyser av inslag i Stevens diktning. Mariani är för övrigt själv poet och röjer ofta just en poets sensibilitet i kommentarerna till dikterna.

Jag hade, efter att tidigare ha läst såväl Richardson som Sharpe, förhoppningar om att den gåtfulle Stevens skulle ges något klarare konturer, men denna olycklige människa, briljante poet och plikttrogne försäkringsjurist framstår i mina ögon fortfarande som en ibland svävande och ibland genomskinlig farbror, målad av René Magritte, en herre med plommonstop och välpressad kostym. Men på samma sätt som Magrittes farbröder i plommonstop ständigt tycks vara indragna i smärre mirakler, ägnade sig den propre juristen i Hartford åt de små verbala underverk som förbluffande många av hans dikter utgör.

Kanske är det bara bra för vår upplevelse av Stevens poesi att gåtorna kring hans person tycks bestå. Inte ens den gamla tvistefrågan om huruvida Wallace Stevens på sin dödsbädd (han dog av magcancer) lät sig döpas av en katolsk präst blir grundligare utredd än den tidigare var. Och kanske är det inte möjligt att komma längre. Mariani får oftast nöja sig med att kretsa kring samma frågor som redan de tidigare levnadstecknarna har ställt sig och liksom dem bli svaret skyldig.

På en viktig punkt går Mariani längre än Richardson och Sharpe. Det är när han ordrikt spekulerar i om Elsie Stevens möjligen kan ha lidit av någon lindrigare personlighetsstörning, att det kan ha varit denna som gjorde makarnas liv i den stora villan i Hartford så urbota trist, denna makans personlighetsstörning i kombination med makens hämningar – av Mariani uppfattade som ett slags krampaktighet som troligen uppkommit under makens uppväxt i en stegvis alltmer dysfunktionell familj med en despotisk och krävande far som drev sin firma till bankrutt och i barnen ingöt en skräck för att inte kunna försörja sig eller alls klara sig här i världen.

Marianis spekulationer väcker intresse och är vältaligt utformade, men jag blir inte alldeles övertygad om deras substans. Var Elsie Stevens verkligen så mycket konstigare än sin outgrundlige make? De bodde i varsin del av en elvarumsvilla och umgicks huvudsakligen vid måltiderna. De grälade inte utan lämnade varandra i fred. De fick ett barn, dottern Holly. Tack vare henne fick föräldrarna en ny anledning att anknyta till varandra, via sitt barn. Holly var båda makarnas ögonsten. Hon blev familjens centrum. I periferin fanns pappans poesi. Och det är den, bara den, som gör att någon alls är intresserad av de tre människorna i denna lilla välbeställda familj i den stora villan i Hartford.

Måltiderna är värda att dröja vid. Elsie Stevens var sällsynt duktig på att laga mat, men det kom ytterst sällan några gäster till huset. Hennes make var ingen umgängesmänniska. Hellre än att ha gäster åt han själv för två. Visserligen var Stevens en reslig karl, men hans vikt gick ganska tidigt i livet upp till 140 kg och var inte lätt att bära. Periodvis försökte han hålla diet, men belåtenheten med hustruns kokkonst och fallenheten för smaskiga orgier med ost, druvor och vin gjorde att han blev en tjock man.

Elsie Stevens hade hoppats att maken skulle sluta skriva poesi när de hade flyttat till Hartford och kommit bort från de litterära kontakterna i New York, men han fortsatte att då och då publicera sina alster i olika modernistiskt inriktade tidskrifter. Och vid 44 års ålder gav han alltså ut sin första diktsamling. Elsie befarade att detta tilltag skulle göra att hennes man framstod som löjeväckande. I själva verket var det nog knappast någon i Hartford som alls blev varse att hans bok kom ut. Den trycktes i en liten upplaga om 155 exemplar, möttes av få och oförstående recensioner. Boken fick inga köpare. Stevens skänkte exemplar av den till sina litterära vänner. Han ångrade att han hade låtit ge ut den, och det kom att dröja tretton år tills han vid 57 års ålder gav ut sin andra diktsamling, Ideas of Order.

Efter besvikelsen med debutboken var Stevens noga med att försöka låta bli att röja för hustrun att han ofta till sent på natten satt och arbetade med sin poesi. Av ren omtanke försökte Elsie få sin make att sluta röka och att dricka mindre vin. Till följd av stressigt arbete och fetma led han av högt blodtryck. Han började smyga med sina ovanor. Till ovanorna hörde även poesiskrivande. Stevens brukade smita ut i trädgården för att ta ett bloss. Grannar har berättat att de på kvällarna ofta kunde se glöden av hans cigarr lysa som en liten lampa bakom buskarna och att han, likaledes under kvällstid, smugglade in kartonger med vinflaskor genom en källardörr. Han var försiktig med dessa leveranser och var antagligen tvungen att planera dem noga, eftersom han saknade bil och körkort. Sin poesi smög han med på samma sätt, i varje fall inför sin hustru, för att slippa framstå som löjlig i hennes ögon.

Efter Ideas of Order 1936 gav Wallace Stevens ut ytterligare fyra diktsamlingar. The Man with the Blue Guitar, Parts of a World, Transport of Summer och The Auroras of Autumn kom under åren 1937–1950. De blev utgivna av ett ansett bokförlag, Knopf, och trycktes samtliga i upplagor om 1 000 exemplar. Först 1956, året efter hans död, kom det stora genombrottet i och med publiceringen av Collected Poems. Sedan dess har Stevens rykte stigit till svindlande höjder. Amerikanska kritikerorakel som Harold Bloom (1977) och Helen Vendler (1986) har skrivit böcker om hans diktning. En veritabel forskningsindustri har vuxit fram kring honom.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Wallace Stevens var medveten om kvaliteterna i den egna poesin och såg ner på flera av samtidens mest berömda lyriker, men ingenting i hans brev eller anteckningar tyder på att han ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig det intresse som han kom att väcka efter sin död. Han höll fast vid tjänsten som försäkringsjurist och avböjde på gamla dar ett erbjudande om en ettårig gästprofessur i poesi vid Harvard. Han tackade nej därför att han befarade att firman efteråt inte skulle låta honom komma tillbaka, eftersom han hade hunnit bli över 70 år, den vid denna tid normala pensionsåldern.

Stevens fortsatte att arbeta som försäkringsjurist tills han blev 75 år. Sedan dog han. På sin dödsbädd kan han möjligen ha omvänts till den katolska tron. I varje fall finns ett rykte som säger detta. Hans dotter Holly och flera med henne anser att ryktet är helt gripet ur luften. Och Paul Mariani förklarar att man inte kan veta vem man ska tro på.

Vad vi kan veta är att Wallace Stevens såg poesiskrivandet som huvudsakligen individualterapeutiskt. Genom orden och i fantasins värld sökte han kompensation för den tristess som livet åsamkade honom, såväl i arbetet som i äktenskapet. Hans poesi formar sig till en virtuos jubelsång över poesins kompensatoriska kraft. Det är antagligen just därför som han tar så lekande lätt på alla de filosofiska idéer som passerar revy i hans dikter och som han utan att blinka motsäger från den ena dikten till den andra. Varje tanke tycks för honom vara intressant bara så länge den är poetisk och kan utgöra en eggelse för stunden, så länge den kan skingra tankarna och locka dem till välljudande ordslingor som ger momentan frid och en själens stillhet i ett annars alltid närvarande kaos. Han uppfattade sig själv som en ”connaisseur of chaos” och såg som sin poetiska uppgift att så trankilt som möjligt styra ”the chaotic flux”.

En vice vd på ett stort amerikanskt försäkringsbolag som håller sig med ett så extravagant estetiskt program för sin lyrik kommer kanske att kunna gäcka varenda levnadstecknare han får på halsen. Mer än om något annat påminner han oss nämligen om Magrittes ansiktslösa farbröder i plommonstop.