En höstdag förälskade jag mig. Vi hade lärt känna varandra i Lissabon och efter att förvirrade ha gått runt någon vecka i en sorts kärlekens inkubationstid tog vi pendeltåget ut till Sintra. Vi promenerade hela dagen längs stigarna och i parkerna som Lord Byron tyckte så mycket om när han var där i början av 1800-talet. Framåt kvällen slog vi oss ner på en bänk. Jag råkade ha en bok av Octavio Paz med mig och vi läste i den tillsammans. Jag är inte riktigt säker på var dikterna slutade och var kyssen började. Orden och läpparna blandas samman i mitt minne. Sällan har dikten varit mer delad än den kvällen. Delad eller fördubblad?

I Helvetets femte sång av Den gudomliga komedien stöter Dante på kärleksparet Paolo och Francesca från Rimini, som hade stuckits ned i ett svartsjukedåd. För besökaren i underjorden berättar hon att deras passion började när de en dag fördrev tiden med att läsa en kärlekssaga. ”Fler gånger tvang lektyren våra blickar/att mötas, tvang allt blod från våra kinder”. Francescas fortsättning är en blossande invändning mot tanken på tydliga gränser mellan litteraturen och livet, myten och känslan: ”Vi läste om hur eftertrådda läppar/som log, av denne älskare blev kyssta;/och han som aldrig ifrån mig skall skiljas/kysste helt skälvande mig då på munnen.”

En som gärna poängterade de intrikata banden mellan kärleken i och utanför böckernas värld var just mexikanen Octavio Paz. I en dokumentär från 1990, som finns tillgänglig på SVT Play, resonerar den nyblivne Nobelpristagaren om ögonblickets betydelse. Vissa ögonblick fungerar som passager i verkligheten och ger oss tillgång till en annan tid i tiden. Detta sker till exempel under kropparnas möten – och inte minst under kyssen. Han berättar att det latinska ord för kyss – ba-sium – som gett upphov till dagens ord för kyss i de romanska språken (till exempel spanskans beso och portugisiskans beijo), först användes av den romerske diktaren Catullus. Det var alltså poesin, säger Paz, som fångade ögonblicket i ”dess mest åtråvärda form” – den förälskade kyssen.

Under hela sitt författarskap återkom Paz till passionernas betydelse. På parkbänken i Sintra var det några av hans kärleksdikter vi läste. Han närmade sig emellertid också ämnet i essäns form, inte minst i Den dubbla lågan(på svenska 1998). Titeln syftar på kärlekens och erotikens tudelade eld i historien och tillvaron. I bokens förord berör dock Paz också en annan dubbelhet; sin egen förening av dikt och resonemang – den som gjorde honom till en av de verkligt stora tänkande poeterna under 1900-talet: ”För mig är dikt och tanke ett system av kommunicerande kärl. I båda fallen är källan mitt eget liv. Jag skriver om det jag har upplevt och det jag upplever. Att leva är också att tänka och stundtals att överskrida den gräns där känsla och tanke går samman: dikten.”

Nu har det gått 100 år sedan Octavio Paz föddes i Mixcoac utanför Mexico City, och i det spanskspråkiga Latinamerikas folkrikaste land blickar man tillbaka på hans konstnärliga och intellektuella gärning. Språkvetenskap och filosofi, konstkritik och politisk idédebatt, mexikansk identitet och spansk guldåldersdiktning – hans engagemang tycks närmast encyklopediskt. Paz lyste upp det mexikanska seklet som Voltaire lyste upp 1700-talet, skriver litteraturkritikern Christopher Domínguez Michael i Diccionaro critico de la literatura mexicana (1955–2011), ett ovanligt skarpsynt och polemiskt där Paz intar den självklara medelpunkten. Vid det här laget har därför mycket skrivits om Paz. Att det ändå alltid verkar finnas något att tillägga hänger förmodligen ihop med hans egen odogmatiska hållning, ständigt öppen för ännu en oväntad bild eller ett språkligt infall. För att citera ett par rader ur dikten ”Förklarad natt”, som kretsar kring ett kafébesök i Paris tillsammans med André Breton och Benjamin Péret: ”Det räcker med en tankes lätta tryck/för att livet ska stå på vid gavel.”

Bland de böcker om Paz som kommit ut i Mexiko inför hundraårsjubileet märks den franske historikern Jacques Lafayes Octavio Paz en la deriva de la modernidad (Octavio Paz i modernitetens ström). Det är en essäsamling som visserligen börjar svajigt – med ett självbelåtet förord fullt av name-droping och oväsentligheter – men som sedan landar i ett ingående och mångfasetterat porträtt av framför allt Paz som essäist och intellektuell. Lafaye lärde själv känna honom i Paris på 1950-talet, vilket leder in resonemanget på Paz kosmopolitism. För samtidigt som han var en djupt mexikansk författare, var hans internationella utblick så rik att den hade få motsvarigheter i den latinamerikanska 1900-talslitteraturen.

Till bokens förtjänster hör skildringarna av efterkrigstidens Paris, där den mexikanska ambassaden tidvis framstod som rena författarresidenset när Paz och andra innehade diplomatiska tjänster där. När han anslöt sig till de franska surrealistkretsarna var deras glansdagar redan över. Han anammade heller aldrig rörelsens mer programmatiska och auktoritära tendenser. Ändå fick surrealismen och vänskapen med Breton en livslång betydelse för honom. I prosadiktsamlingen Örn eller sol?(på svenska 1991) lyckades han på ett säreget sätt kombinera surrealismens visionära språk med mexikanska, förcolumbianska perspektiv.

Paz horisont sträckte sig dock betydligt längre än till Paris. Några sejourer i USA ledde till ett livaktigt intresse för nordamerikansk poesi och särskilt då för poeter som Ezra Pound, Wallace Stevens och Robert Frost. Möten med indisk och japansk kultur under 1950- och 1960-talen fick djupgående konsekvenser för både hans poesi och hans tänkande, vilket märks i diktböcker som Blanco (Vitt, 1967) och Ladera este(Östsluttning, 1969). Detta orientaliska inflytande tilltog snarast mot slutet av hans författarskap; det berikar hans tankar om kärlekens historia och framtid i Den dubbla lågan och det kan nämnas att hans allra sista bok – Vislumbres de la India (Glimtar av Indien, 1995) – var en essäsamling om just indisk kultur. I ett internationellt perspektiv var han tidigt ute med att lyfta fram storheten hos den portugisiske poeten Fernando Pessoa, som han skrev en klarsynt liten bok om. Men också nordligare litterära uttryck fick sin beskärda del av hans uppmärksamhet; tillsammans med Pierre Zekeli introducerade han svenska poeter som Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist för mexikanska läsare.

Det var också utländska erfarenheter som låg till grund för såväl Paz politiska uppvaknande som hans senare omprövningar. Mitt under det spanska inbördeskriget deltog han i den andra internationella kongressen för antifascistiska författare i Valencia 1937, som hade många andra framstående författare på sin deltagarlista, bland andra André Malraux, Stephen Spender, César Vallejo och Pablo Neruda. Resan fördjupade hans solidaritet med den republikanska sidan, stärkte hans band till den spanska kulturen och verkade stimulerande på hans poesi, även om de politiska dikter han skrev i Spanien numera inte hör till hans mest lästa.

Paz skulle dock visa sig ha en ovanligt skarp blick för totalitära tendenser, oavsett om de uppträdde till höger eller vänster på den politiska skalan. I kapitlet ”Solitären” skildrar Lafaye en tidig markering från Paz sida mot dogmatismen inom den vänster där han hade sina rötter: ställningstagandet i David Rousset-affären i det sena 1940-talets Frankrike. När Rousset – som hade överlevt nazismens koncentrationsläger – publicerade en artikel om sovjetiska arbetsläger i dagstidningen Le Figaro delades det intellektuella Paris i två läger. Den ena sidan utgjordes av Roussets kritiker, bland andra Louis Aragon och Jean-Paul Sartre. Till Roussets försvar skyndade Albert Camus – och Octavio Paz.

Överhuvudtaget gör Lafaye alldeles rätt i att betona släktskapet mellan Camus och Paz, även om de två aldrig kom att lära känna varandra personligen. Konstnärligt sett fanns förstås stora skillnader, men de delade ett rakryggat försvar för individens frihet inför hotet från stelnade ideologier. Dessutom kallar Lafaye de båda för ”barn av solen”; den enes författarskap var märkt av den algeriska hettan och den andres av den mexikanska. Paz förhållande till Sartre var desto kyligare – av politiska, poetiska och filosofiska skäl.

När Paz följde upp sin kritik mot stalinismen i en artikel i den argentinska tidskriften Sur några år senare gick en i stort sett enig latinamerikansk författarkår till hårt angrepp mot honom. Men även om han genom sin självständiga hållning tycktes välja ensamheten vid sidan av de litterära kretsarnas ideologiska värme, skulle Paz långt ifrån bli någon marginaliserad författare under de kommande decennierna. I sitt hemland Mexiko fick han tvärtom en upphöjd ställning som ingen annan författare ens kom i närheten av.

En annan mexikansk poet – Homero Aridjis – berättade en gång för mig att flera tidigare mexikanska presidenter stod på rad för att ta farväl av mästaren när han låg på sin dödsbädd 1998. Efter Paz bortgång beskrev den peruanske författaren Mario Vargas Llosa honom som den ”siste intellektuelle mandarinen” i den spanskspråkiga världen. Med tiden gjorde hans briljans att även de som inte alltid höll med honom politiskt – och dit har Paz svenska översättare Artur Lundkvist och Lasse Söderberg hört – ofta talade om honom med ovanligt djup respekt.

Om Jacques Lafayes bok fokuserar på Paz som essäist och intellektuell, ägnar sig den uruguayske litteraturvetaren Hugo J Verani främst åt själva poesin. I essäboken Octavio Paz: el poema como caminata (Octavio Paz: dikten som promenad) gör han en lång rad känsliga närläsningar av Paz dikter, med gångens och promenadens metafor som röd tråd. Han skriver intressant om vandringens betydelse överhuvudtaget i litteraturhistorien, hos till exempel Rousseau, Wordsworth och mexikanska föregångare som Ramón López Velarde och José Juan Tablada. Paz var en poet i rörelse, vars skrift ibland framstår som ett samtal på vägen. Verani tyder fotspåren inte minst i hans långdikter – från den mäktiga ”Solsten” (1957) till Paz allra längsta dikt ”Till klarhet”(på svenska 1982), där gångakten upprättar en fysisk kontakt med tingen, och där jaget färdas bakåt och inåt mot barndomen. ”Att älska kanske är/att lära sig gå genom den här världen”, skriver Paz i en av sina sista dikter, där han under österländskt inflytande försöker nå fram till en avklarnad enkelhet.

Verani beskriver hur Paz alla rika perspektiv – de levda och de lästa – strömmade samman i hans poesi; en produktion som sträckte sig över inte mindre än sju decennier, med avstamp i debuten 1933 med samlingen Luna silvestre (Skogsmåne). Trots skiftande influenser genom åren var hans hållning i grunden romantikerns – det handlade om att förvandla livet till poesi och poesin till liv. För de svenska läsare som ännu inte är bekanta med hans dikter fungerar fortfarande Lasse Söderbergs samlingsvolym Varje dags eld och andra dikter från 1985 som en utmärkt ingång. Men den förste av Paz svenska översättare var ändå Artur Lundkvist, som så ofta var tidigt ute med att spåra upp och introducera avgörande internationella författarskap.

Jag råkar skriva dessa rader på Lundkvists födelsegård i Oderljunga i norra Skåne. Här är det långt till Octavio Paz Mixcoac, och från arbetsrummets fönster skymtas varken några kaktusar eller aztekiska lämningar, bara en liten bortglömd jordkällare och en grandunge där några blåmesar hoppar mellan grenarna. Men i Lundkvists gamla bibliotek strömmar världen och språken samman. Ur en av hyllorna plockar jag fram hans översättning av Den våldsamma årstiden från 1960, med vilken Paz för första gången gjordes tillgänglig för svenska läsare. Alldeles i slutet finns långdikten ”Solsten”. Mer än femtio år efter dess publicering är den fortfarande en av den spanskspråkiga poesins gravitationscentrum, skriver Hugo J Verani i sin bok. ”Solsten” vittnar om det kringflackande utan ände och den dröm om att återvända till alltings början som enligt Verani kännetecknar hela Paz mogna poesi. I det sammanhanget spelar kärleken och erotiken en alldeles avgörande roll för att binda samman förflutet och framtid, upphäva tiden och upprätta ett slags ögonblickets rike. ”Världen syns redan genom din kropp”, heter det typiskt på ett ställe i långdikten.

Det är också i Paz resonemang om kärleken som hans människosyn kommer till allra tydligast uttryck. I den tidigare nämnda essäboken Den dubbla lågan ställer han en dyster diagnos på tillståndet för såväl idén om den romantiska kärleken som för idén om den unika individen – föreställningar som är intimt förknippade med varandra och som enligt Paz utgör hörnstenar i den västerländska kulturen. Kommersiella krafter och en tilltagande utbytbarhet människor emellan har fått dessa idéer att krackelera.

Låter det som en överraskande ståndpunkt från en författare som politiskt sett brukar placeras i det liberala lägret? Kanske inte ändå. En annan, ideologiskt något besläktad latinamerikansk Nobelpristagare, Mario Vargas Llosa, för ett snarlikt resonemang i sin essäbok La civilización del espectaculo(Underhållningscivilisationen) från 2012, där en beckmörk bild målas upp av trivialiseringen av människan och litteraturen i vår tid.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Paz skräder heller inte orden: ”Om vår bild av kärleken upphörde att finnas till vore det en större katastrof än om våra ekonomiska och politiska system gick under, ty det skulle innebära slutet för vår civilisation. Eller med andra ord slutet för vårt sätt att känna och leva.”

Men han blickar också framåt, pessimismen är uppfordrande på ett sätt som inbegriper politiken: ”Bådadera, kärlek och politik, är beroende av återfödelsen av ett begrepp som har utgjort navet i vår civilisation – personen. Jag talar nu inte om något ogenomförbart försök att åter ta upp den antika synen på själen. Om vi inte skall gå under tror jag att vi måste få en ny syn på människan som återger oss insikten om vars och ens särart och likhet. En på samma gång ny och uråldrig vision, en vision som med ett språkbruk hämtat från dagens samhälle betraktar varje människa som en unik och dyrbar varelse, omöjlig att mångfaldiga. Det är en uppgift för våra filosofers, konstnärers och vetenskapsmäns skapande fantasi att återupptäcka inte det mest avlägsna utan det mest närliggande och vardagliga, det mysterium som varje människa utgör. För att, såsom diktaren bad, återuppfinna kärleken måste vi ännu en gång uppfinna människan.”

Det har gått 20 år sedan Paz skrev de raderna och var och en får avgöra om vi verkligen har kommit närmare den återupptäckt han talar om. Det hör till Octavio Paz intellektuella storhet att han kunde vara så konsekvent vaksam mot förringandet av den enskilde individen, varhelst det uppträdde. Därför har varken vänstern eller högern helt och hållet kunnat göra honom till sin. För den författare som vill fatta pennan och skriva om sin tid – inte för att tjäna något politiskt parti eller någon stagnerad ideologi, utan för att konsekvent stå på just den enskilde individens sida – har jag dock svårt att se någon bättre förebild.

Paz övergav visserligen sin ursprungliga tro på att poesin skulle kunna förändra samhället, men behöll ändå ett utopiskt drag i vissa delar av sin diktning; ett drag som härrörde från surrealismens subversivitet. Men det var en utopi inriktad på erotikens kraft, snarare än på en förändring av samhällsordningen. När jag minns den gemensamma läsningen på parkbänken den där höstdagen i Sintra, inser jag att sådant kan vara nog så omstörtande. Eller som det heter på ett ställe i dikten ”Solsten”: ”Världen föds när två människor kysser varandra.”

Not: I år kommer en ny samling essäer av Octavio Paz ut på ellerströms förlag, översatt av Lasse Söderberg.