I medierna kan vi läsa om hur techmiljardärer försöker få om inte evigt liv men åtminstone en livslängd i stil med de bibliska patriarkernas som i flera fall anges som åtskilliga hundra år. Metusalem blev äldst, 967 år, vilket ett bekant talesätt illustrerar och han blev pappa vid 187; även sonen Lamech­ var viril och blev själv pappa vid ungefär samma höga ålder som sin far. Själve Abraham, upphovsmannen till tre världsreligioner, blev pappa till den mycket framgångsrike Isak, vid 100 års ålder, enligt Den heliga skrift. Metoderna inkluderar medicins­ka insatser med medikamenter, mer eller mind­re beprövade och komplicerade kroppsliga procedurer som inbegriper sömn, kost och träning samt elektricitet applicerad på känsliga kroppsdelar. Ibland går metoderna ut på att genomlysa kroppen med jämna mellanrum, med avancerad teknologi, för att hitta sjukdomar innan de ger sig till känna. Metoder som har testats med sedvanliga experiment och kliniska studier och screening av sjukdomar kan vara bra, om man vet vad man ska göra med upptäckter av avvikelser, annars skapar det mest oro. En mer balanserad livsstil, och behandling av kända riskfaktorer är förstås av godo, men leder inte till en dramatisk livsförlängning, i bästa fall en måttlig sådan. Halvsvält förlänger livet hos vissa mindre djur, men är dels inte så trevligt, dels verkar det inte fungera hos större däggdjur som människan. Eunucker hade längre liv än andra män, enligt studier, men behandlingsförslag i den riktningen är det ont om.

Yuval Harari, storsäljande historiker som skrivit mycket om människans utveckling, menar i sin 21 Lessons for the 21st century att den medicinska utvecklingen gör att vi mycket väl kommer att kunna bli lika gamla som de urgamla, antediluvianska patriarkerna. Emellertid finns det goda skäl att anta att Harari och andra livsförlängarentusiaster drar fel slutsatser av den medicinska utvecklingen. Man kan för övrigt notera att Harari också hävdar att ett slags intellektuellt språng som hade med biologi att göra inträffade för ungefär 50 000 år sedan, men något sådant språng har inte gått att belägga. Tvärtom finns det ingen anledning att anta att våra förfäder innan dess, till exempel för 100 000 år sedan, inte skulle ha varit lika intelligenta som vi, den utvecklingen skedde av allt att döma långt tidigare.

Tanken är alltså att vi ska kunna bli väldigt mycket äldre än vi blir idag, där rekordet innehas av fransyskan Jeanne Calment, som dog flera månader efter sin 122-årsdag. Hon lär ha slutat röka vid 117, samt drack gärna vin, för övrigt. Men är detta ett tänkbart scenario? Man ska sällan säga aldrig när det gäller den medicinska utvecklingen, som ju går i rasande fart, men evolutionsmedicinska resonemang talar starkt emot att detta är möjligt.

En vanlig tankegång är att det finns gener som orsakar åldrande, att vi är programmerade att åldras. Det är emellertid svårt att förstå hur gener eller snarare genvarianter som minskar det allmänna åldrandet inte redan skulle ha slagit igenom. Evolutionens hårdvaluta är ju reproduktion och överlevnad och genvarianter som skulle öka reproduktionen om så bara lite grand skulle med evolutionens ”ränta på ränta-effekt” slå igenom i en population och Abrahams livslängd eller betydligt mer skulle vara regel snarare än undantag, som nämnts var de ju fertila upp i hög ålder.

På andra ställen i Den heliga skrift är författarna mer realistiska. I Karl XII:s bibel uttrycks livets villkor kärvt:

”Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit, hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos likasom vi flöge bort.”

Den nordiska mytologin har liksom Bibeln en kärv syn på åldrandet och vår förmåga att stå emot det. Tor och Loke besöker Utgårda­loke, en jätte, men när Tor börjar brottas med jätte­kvinnan Elle, lyckas hon tvinga ner honom på ett knä när de brottas. Inte ens Tor klarar att beseg­ra ålderdomen. Dessutom blir han allt svagare ju mer han kämpar mot densamma. Om hjärnan inte drabbas av sjukdom som demens är den dock högst funktionell högt upp i åren, och det är ju välbekant att mången författare skriver sina bästa böcker på ålderns höst, även i 80- och 90-årsåldern. Åldersdiskriminering där man inte heller väger in att visdom liksom mutationer ac­kumuleras (i varierande grad) är något vi har ett problem med i vår kultur.

Det bästa, att genom spektakulära medicinska framsteg få vårt liv att bli väldigt mycket längre, behöver inte bli det godas fiende, nämligen att göra livet bättre under resans gång mot slutet genom att förebygga och behandla det vi dör av.

Om det nu inte finns gener för allmänt åldrande, hur ska man då förklara fenomenet som ingen undflyr? Här finns tidigare teorier, både före och efter Darwins upptäckt av mekanismen bakom evolutionen. Den romerske poeten och naturfilosofen Lucretius är ett exempel. Han tänkte sig att åldrande och död är till fördel eftersom de ger plats åt kommande generationer. En liknande tankegång finns hos en av den moderna biologins verkliga giganter, August Weissmann, som i slutet av 1800-talet tänkte sig att det skulle gynna gruppen med yngre föräldrar. Problemet är att gruppselektion, där egenskaper med ärftlig grund gynnas, inte för att de ökar individens reproduktion och överlevnad utan därför att hela gruppen gynnas, knappast spelar en mer än marginell roll hos människor. Däremot finns gruppselektion hos insekter samt hos enstaka däggdjur, som den nakna råttan, vars leverne påminner om insekters med ett slags motsvarighet till bidrottning i centrum.

För att detta skulle fungera hos oss måste man kunna visa att gruppselektion hos människan är en viktig mekanism, vilket hittills inte varit fallet. En mutation som orsakade längre liv med hyggligt bevarad fertilitet skulle spridas snabbt i en population.

Enligt gängse evolutionärt synsätt har människan inte blivit ett mycket socialt djur för att det gynnar gruppen utan för att det gynnar individernas reproduktion och överlevnad. I vissa fall kan dock gruppselektion möjligen vara en realitet, då får man tänka sig väldigt brutala scenarier där hela folkgrupper dödas, men att detta varit en viktig mekanism i människans evolution återstår i så fall att visa och inget talar för att så är fallet.

Från mitten av förra seklet utvecklades istället mer plausibla teorier om åldrande och död där evolutionsteorin mer togs i beaktande sådan den utvecklats när genetiken inkorporerats i lärobyggnaden – baserat på Mendels länge bortglömda insikter. Den ena utesluter inte den andra, och samtliga kan ha poänger.

En handlar om att dna-förändringar ackumuleras genom livet, och ju äldre man blir desto fler skadliga dyker upp, som cancer. Proportionellt har man dessutom alltmer av reproduktionen bakom sig (evigt liv är ju inte aktuellt) och evolutionen bryr sig därför allt mindre om en. Mest intressant är vad som brukar betecknas som pleiotropisk antagonism och har mycket att tillföra. Här avses att genetiska varianter som är fördelaktiga tidigare i livet, återigen vad gäller reproduktion och överlevnad, kan vara till nackdel senare men ändå gynnas. På senare år har det kommit alltmer belägg för denna teori, som numera har allt starkare stöd, när det gäller flera olika sorters sjukdomar där en gen­variant är gynnsam på kortare sikt, men sämre på längre. En tredje förklaringsmodell som liknar den första handlar mer om ekonomi än ansamling av dåliga mutationer. Det kostar att underhålla en kropp, med reparation och avlägsnande av slaggprodukter och det kostar mer desto mer reproduktion man har avverkat.

Det finns betydande skillnader mellan olika arter. Somliga, som möss, satsar allt på reproduktion så mycket och tidigt som möjligt, andra lever längre och har bättre reparationsmekanismer.

Människan lever ganska länge för att vara ett hyggligt stort däggdjur, och en plausibel teori är att det varit till fördel för mormors och farmors gener att istället för att få barn hela livet, genomgå menopaus och vara behjälplig med barnbarn, och även med egna barn längre än som vore fallet annars. Män bevarar sin fertilitet längre, och dör tidigare i genomsnitt, så naturen har ”satsat” mer på kvinnor och ”slösar” mer på män enligt en tolkning; dessutom löper män större risk att bli barnlösa, en evolutionär nitlott.

Istället för att drömma om väldig livsförlängning borde techmiljardärer och andra finan­siärer och investerare tänka mer på det möjligas konst inom medicinen. Här faller ljuset på kronisk inflammation, som är ett stort hälso- och sjukvårdsproblem och ligger bakom hjärtkärlsjukdom (den vanligaste dödsorsaken, där åderförkalkning, ateroskleros, är en central mekanism) och har även betydelse vid demens och i viss mån cancer. Reumatiska sjukdomar är ett annat exempel. Medan immunologin hade gjort storartade framsteg släpade behandlingen efter inom reumatologin. Detta påminner om tiden mellan upptäckterna av olika bakterier som tog sin början på allvar på 1800-talet och som man insåg orsakar sjukdomar, tills det fanns antibiotika. Man förstod bättre vad hände i kroppen vid reumatiska sjukdomar, men hade inte så mycket att sätta emot. Guld i olika beredningar användes och fungerade faktiskt på en mycket liten andel patienter. Sulfasalazin hade utvecklats av Nanna Svartz, svensk medicinprofessor, och gjorde en del nytta (av andra skäl än hon trott), och methotrexat hade också börjat användas, men med försiktighet. Det senare läkemedlet användes vid cancerbehandling och då upptäckte man att reumatiker med ledgångsreumatism, reumatoid artrit (RA), blev bättre i sin grundsjukdom. Go low, go slow, löd mantrat när det gällde behandling. Detta har idag ändrats helt.

Kortison fanns förstås också och hade betraktats som ett stort framsteg när dess antiinflammatoriska egenskaper upptäcktes och började användas inom reumatologin på 1950-talet. Men sedan kom bakslagen. Dels har behandling med kortison i högre doser under längre tid allvarliga biverkningar som man snabbt blev varse, dels räcker inte kortison för att på ett bestående sätt hålla sjukdomarna i schack och skydda mot skador som är en fruktad komplikation vid till exempel RA. Men kortison i låg dos har sin plats som komplement till annan behandling och ibland behövs även höga doser.

Eftersom den immunologiska forskningen visat att inflammatoriska cytokiner som TNF (tumörnekrosfaktor)-alfa, Interleukiner (IL) samt olika T-cells- och B-cellsfaktorer spelade en roll föll det sig naturligt att fokusera på dem. Experiment gjordes också på flera fronter där man utvecklade djurmodeller, studerade vävnad och celler från människor med reumatiska sjukdomar. Nu används medicinerna som hämmar dessa ämnen med stor framgång mot vanliga reumatiska sjukdomar som RA, psoriasis med ledsjukdom och ankyloserande pelvospondylit (tidigare kal­lad Bechterews sjukdom). Detta har ändrat hela spelplanen. Vad som tidigare var dystra kroniska sjukdomar, ofta med stadig försämring, har blivit något man kan hålla i schack helt eller nästan helt, och man kan i många fall leva utan symtom.

Nya och dyra läkemedel kommer säkerligen att utvecklas – när det gäller bland annat demens sker en sådan utveckling redan – och sjukvården lär i så fall förändras på ett dramatiskt sätt. Dyrt lär det dessutom bli! Fast vi kan inte utesluta att det plötsligt kommer billiga metoder, tänk på kolkicin. Detta läkemedel har använts som medicin sedan antiken, och idag vid bland annat gikt. Det har visat sig ha intressanta effekter på åderförkalkningssjukdom. Kanske man kan vaccinera sig mot åderförkalkning – min forskargrupp försöker utveckla ett sådant, genom att höja nivån av naturliga antikroppar mot ett litet fettämne, fosforylkolin. Antikropparna har antiinflammatoriska och immunologiskt intressanta egenskaper. Den som lever får se. En spännande tid i sjukvården väntar.

Hur gamla kan vi bli i framtiden? Inte mycket talar för att vi kan bli avsevärt mycket äldre än fru Calment, som alltså blev 122 år. Hade hon slutat röka tidigare så hade hon kanske blivit lite äldre. Men vi kommer att kunna skjuta upp eller kanske helt slippa allehanda sjukdomar, speciellt de som beror på kronisk inflammation.