Aktivister och politiker som engagerade sig för kampen mot apartheid och kolonialt förtryck i Sydafrika uttrycker ofta stor besvikelse och förvåning över vad ANC, deras ledare och landet har blivit. Detsamma gäller för övrigt också många andra afrikanska länder och deras befrielserörelser. Hur kunde det bli så här? Korruption! Demokratiskt underskott! Begränsad yttrandefrihet!

När Robert Mugabe sattes i husarrest av sitt eget parti i november 2017 efter 37 år som Zimbabwes ledare intervjuades den respekterade Afrikakännaren Per Wästberg i Sveriges Radios P 1. Bland annat ställdes frågan om hur den hyllade frihetshjälten Mugabe kunde ha utvecklats till en fruktad despot. Svaret blev att Mugabe var alltför lärd och beläst, och därför inte tålde motstånd.

När Mugabe avled knappt två år senare publicerade Aftonbladet Kultur en text av den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och biträdande utrikesministern Pierre Schori, som bland annat resonerade kring varför många ledare i afrikanska länder utvecklat autokratiska tendenser. Texten landade i slutsatsen att det inte finns några pensionsfonder för afrikanska presidenter. Därför måste de klänga sig fast vid makten.

”Befrielserörelse efter befrielserörelse som sponsrades av kommunistiska diktaturer – och Sverige – kastade de demokratiska idéerna över bord så fort de hamnat i maktposition.”

Detta är två mycket långsökta teorier. Jag påstår inte att jag har svaret, men tillåt mig mycket försiktigt och ödmjukt antyda att det kanske kan vara idé att undersöka något som ligger precis mitt framför näsan: ideologin. Eller nej, förresten. Den ligger inte, utan står på ett ben mitt i rummet. En stor, rödmålad elefant, med hammaren och stjärnan målad i guld på ena sidan, och en stjärna på den andra.

Befrielserörelse efter befrielserörelse som sponsrades av kommunistiska diktaturer – och Sverige – kastade de demokratiska idéerna över bord så fort de hamnat i maktposition. 1965 förbjöds oppositionspartierna i Tanzania, i Zambia 1972. I Angola tog kommunistiska MPLA över 1975, och två år senare avrättades tiotusentals oppositionella efter ett kuppförsök.

Efter att Robert Mugabes marxist-­leninistiska (men Kinastödda) Zanu-PF vunnit valet 1980 iscensatte han under decenniets första hälft en politisk rensning i den västra delen av landet. Eftersom parti­tillhörighet i Zimbabwe ofta sammanfaller med folkgrupp, blev det i praktiken en etnisk rensning av ndebelefolket. Uppgifterna om antalet mördade ”kontrarevolutionärer” varierar, men 20 000 är en siffra som ofta förekommer.

Vi har haft facit i decennier, men ständigt lyfts den ideologiska komponenten och de medföljande politiska metoderna bort när Mugabes urartning diskuteras. Detsamma gäller även i samtalet kring African National Congress i Sydafrika. ANC har sedan 1950-talet gått hand i hand med Sydafrikas kommunistparti (SACP), som hade mycket tajta band med Sovjetunionen. Det starka kommunistiska inflytandet ledde till splittring av ANC 1958, och året efter bildades utbrytarrörelsen Pan Africanist Congress of Azania (PAC). De vände sig också mot att ANC inkluderade indier, färgade och vita i kampen mot apartheid.

SACP har genom åren fungerat som en ideo­logisk motor för ANC. Till exempel författades det så viktiga policydokumentet Frihetsdeklarationen från 1955 till stor del av SACP. Där förespråkas bland annat nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. På senare år har SACP utmärkt sig genom att stå på Rysslands sida i Ukrainakriget – och givetvis hyllar de Nordkorea.

ANC:s lojalitet till Sovjetunionen och det täta samarbetet med SACP förstärkte det styrande Nationalpartiets grepp kring apartheidsystemet. Det råder ingen tvekan om att det ursprungligen designades för att säkra de vitas överhöghet, deras ekonomiska fördelar och markinnehav. Men på 1970- och 80-talen var det knappast den mörka hudfärgen som Nationalpartiets ideologer fruktade. Det var inte ­xho­sa-­ och zulufolkens klickande konsonanter som hotade det ekonomiska systemet, äganderätten och självständigheten. Utan befrielserörelsernas röda fanor!

Apartheidsystemet, som började som ett rasåtskillnadsprojekt, blev i praktiken också ett skydd mot de totalitärt socialistiska tendenserna som under nittonhundra­talets andra hälft slagit rot i länder runt om på den afrikanska kontinenten, med ekonomisk och social kollaps som följd. Varför skulle det inte bli likadant med ANC vid rodret?

Självfallet var inte Nationalpartiet något demokratiskt föredöme. Sydafrika var en polisstat som förtryckte sin befolkning (även de vita) med begränsad yttrandefrihet, och censur- och åtskillnadslagar. De svarta folkgrupperna diskriminerades och exploaterades hämningslöst, oliktänkande förföljdes, och dödsstraffet tillämpades flitigt. Men för att förstå Sydafrikas närhistoria och Nationalpartiets politik, är det till stor hjälp att ha kalla krigets mekanismer och maktbalans i bakhuvudet, och att antikommunism var en av partiets viktigaste drivkrafter.

Det var således därför som Berlinmurens fall i november 1989 gav den då hårt trängde president F W de Klerk ett gyllene tillfälle att ta förs­ta steget mot en nyordning. Vid parlamentets öppnande den 2 februari 1990 kungjorde han att politiska fångar, inklusive Nelson Mandela, villkorslöst skulle friges, och att förbudet mot organisationer som ANC och SACP skulle hävas. För även om befriel­serörelserna höll fast vid sina ideologier, var risken att landet skulle bli en sovjetisk lydstat minimerad. Sovjetunionen existerade visserligen fortfarande 1990, men Östeuropas befrielse hade underminerat det kommunistiska imperiet avsevärt.

Under perioden mellan Nelson Mandelas frigivning och valet i april 1994 förhandlades villkoren för det nya Sydafrika fram mellan ANC, Nationalpartiet och många andra rörelser och partier.

Det var under denna period som våldet, särskilt kring Johannesburg och i KwaZulu­-Natal, eskalerade till en sådan omfattning det kan betraktas som ett lågintensivt inbördeskrig. Men inte mellan svarta och vita, utan mellan ANC och den zuludominerade Inkatharörelsen. Den som följde svenska nyheter på 1980- och 90-talen fick lära sig att ANC var goda och osjälviska, medan Inkatha och dess ledare Mangosuthu Buthelezi var onda, och gjorde allt för att hindra utvecklingen mot ett demokratiskt Sydafrika.

Detta narrativ är precis lika vederhäftigt som all annan krigspropaganda. Och eftersom ANC hade världsopinionens sympatier – mycket på grund av att organisationen under den Sovjetsponsrade Khartoumkonferensen 1969, hade utnämnts till den enda autentiska befrielserörelsen i Sydafrika, var det ANC:s version av sanningen som rapporterades. Bakom ordet ”autentisk” står förresten den där elefanten igen; ordets verkliga betydelse i detta sammanhang är således ”ideologiskt korrekt”. Inkatha och andra organisationer som inte samtyckte med ANC:s ideologi och metoder togs itu med på samma sätt som kommunistiska och socia­listiska rörelser tagit itu med kontrarevolutionära element under hela 1900-talet.

Jag ska skyndsamt tillägga att jag inte argumenterar för att Buthelezi skulle ha varit tadelfri i stridigheterna mellan ANC och Inkatha. Hans kompromisslöshet, stolthet och koleriska natur ledde till felbedömningar och misstag, inte minst i stridens hetta. Men det finns ingen anledning att ifrågasätta att hans engagemang mot apartheid var genuint. Han spolierade regimens dröm om Grand Apartheid med politisk list, och med den ambitiösa konferensen The KwaZulu/Natal Indaba 1986, visade han omvärlden att dialog och fredliga lösningar var en möjlig väg framåt för Sydafrika. Mangosuthu Buthelezi avled förra året, 95 år gammal.

Nu när alltmer av ANC:s glitter har fallit av och de svärmiska illusionerna gent­emot rörelsen svalnat, även i Sverige, kanske en mer sansad bild av dess historia, drivkrafter och övertygelser så småningom kan träda fram, gärna bortom den ständiga ”besvikelsen”.

Slutligen kanske någon undrar varför Sydafrika inte blev en socialistisk folk­republik efter ANC:s valseger 1994, när så mycket pekade på det? Var är enpartistaten? Ett svar är att övergången till demokrati, som nämnts, skedde genom en serie förhandlingar. Den nya konstitutionen var resultatet av ett stort antal kompromisser. Och Nelson Mandelas främsta uppdrag som den förste demokratiskt valde presidenten 1994–99, blev inte att driva ANC-politik, utan att försöka ena landet.

Ett annat svar är att arbetet för en socialistisk stat de facto pågår för fullt – fast under ytan. Det argumenterar i alla fall statsvetaren och juristen An­thea Jeffery för i sin senaste bok Countdown to socialism (Jonathan Ball Publishers, 2023). Hon har granskat ANC:s och SACP:s så kallade National Democratic Revolution-policy (NDR), som är deras övergripande plan för landet. Den kan beskrivas som en lågintensiv revolution – en lång och tålmodig marsch genom institutionerna. Jeffery visar hur NDR har implementerats på område efter område – gruvbranschen, sjukvården, kriminalpolitiken, vilket resulterat i ideliga misslyckanden. För det huvudsakliga målet med NDR är inte att skapa välstånd och tillväxt, utan att konsolidera ANC:s makt och skapa förutsättningar för en socialistisk utopi – raka motsatsen till utveckling.

Särskilt alarmerande är situationen inom skolan, som ligger i spillror, trots att 30 år har gått sedan alla fick samma rätt till utbildning. Den främsta orsaken är lärarnas bristande kompetens. Här fungerar det största lärarfacket, det ANC-kopplade Sadtu, som en gigantisk och destruktiv bromskloss, bland annat genom att sätta käppar i hjulen för inspektioner och fortbildning. Resultatet är nedslående. Jeffery citerar en studie från 2021 som visar att 81 procent av sydafrikanska fjärdeklassare inte hade uppnått läsförståelse på något språk. Motsvarande siffra för till exempel Storbritannien var 3 procent.

En central metod för att genomdriva NDR är att tillsätta lojala funktionärer på nyckelposter inom statsförvaltningen och statliga företag. Denna så kal­lade cadre deployment policy är en viktig orsak till att korruptionen är så stor i Sydafrika och ett bra exempel på vad icke-meritokratiska tillsättningar ofelbart leder till.

Så även om ANC:s väljarsympatier krymper ytterligare vid parlamentsvalet senare i år, kommer NDR att säkra partiets grepp om statsapparaten för lång tid framöver. Och narrativen, om vi inte försöker att se bortom föreställningarna och dimridåerna som cementerades under 80- och 90-talet.