Det är 30 år sedan murens fall och liberaler har sedan dess gått från triumf till depression. Med Sovjetunionens sammanbrott tycktes historien om eviga ideologiska konflikter ta slut. Framtiden sågs istället som en lång raksträcka med liberal demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Jämte 1789, och de revolutioner i Frankrike och USA som gav världen en sammanhållen idé om den liberala staten, blev 1989 ett ideologiskt märkesår. Nu skulle det långa projektet om universella fri- och rättigheter, obundet av realpolitiska dissonanser, intensifieras: liberalismen skulle åter bli ett internationellt uppdrag. Idéarvet från John Locke, James Madison och Benjamin Constant blev påtagligt närvarande. Deras konstitutionella och frihetliga optimism speglades av ledare som George Bush den äldre och Helmut Kohl. Tillsammans med Michail Gorbatjov såg de nu början på en ”new world order”.

Högmod går före fall, sägs det. Nu håller den liberala världsordningen på att krackelera, om den inte redan gjort det. Och det är som att liberaler – som jag själv – gick till sängs med Ronald Reagan och Francis Fukuyama, men nu vaknat upp med Donald Trump och Steve Bannon. Men var det verkligen hybris som låg bakom det utlovade liberala segertåget? Optimismen då är snarare som pessimismen nu: oreflekterad och emotionell, historicistisk snarare än saklig. Känslostämningarna bygger också på en illusion: världsordningen är ju inte särskilt liberal. Liberala friheter har under flera decennier fått fotfäste runt om i världen, men vår världsordning har inte liberala föräldrar. Den ingick heller inte äktenskap med liberalism. Om den nu dör som liberal är det inte på grund av sin ideologiska essens utan för att liberalismen urvattnats till den grad att vi inte längre kan se skillnad på liberala och andra ordningar.

”Och nivåerna på skatter och offentliga utgifter? Ja, just det: de har inte sjunkit nämnvärt.”

Liberalism är nu ingen exakt vetenskap, men de normer och institutioner vi kallar för den liberala världsordningen har ett illiberalt ursprung. Tonen sattes av Woodrow Wilson, amerikansk president under första världskriget och den som 1917 tog amerikansk trupp till Europa. Wilsons internationalism och idé om en ny ordning för fred hade vissa liberala drag, inte minst i synen på värdet av handel. Men för honom, liksom många andra, började den nya världsordningen i nationalism – inte i liberal universalism eller internationell organisatorisk arkitektur. Wilson var en vän av den nationalism som kännetecknat delar av Kontinental-Europa under 1800-talet. Till exempel såg han Giuseppe Mazzini, portalfigur för Italiens enande, som en källa till inspiration. Men framförallt: Wilson var antiimperialist, åtminstone från krigsslutet och framåt, och en svuren skeptiker av den tidiga idén om en Pax Americana. Nio av de 14 punkterna i hans berömda program för fred handlade om att definiera gränser och oberoende från imperier. Wilsons huvudprincip? Nationellt självbestämmande.

Här skaver det för en liberal. Impulsen till den liberala världsordningen börjar i en idékonstruktion – nationalismen – som i regel är kollektivistisk och främmande för begränsningar av makt. Den är i de flesta former också likgiltig inför frihetlig association – det som Edmund Burke en gång kallade för samhällets ”små platoner”. Det finns givetvis en liberal nationalism – tänk Isaiah Berlin – men den är som en krämig cappuccino snarare än en besk espresso: epistemologisk hellre än ontologisk. Hos rättighetsliberaler som John Locke och Thomas Paine hängde de två filosofiska delarna ihop. Basala rättigheter som (med Lockes ord) ”life, liberty and estate” är naturliga och kan aldrig legitimeras eller kompromissas bort i ett statligt dokument. Legitimiteten och auktoriteten i en frihetlig rättighet är överhuvudtaget inte en politisk produkt. Det var essensen i världsåskådningen hos 1789 års liberaler. Thomas Jefferson och markisen av Lafayette var av samma uppfattning, om än med vissa kvalifikationer.

David Hume, Adam Smith och andra skotska upplysningsliberaler såg annorlunda på rättigheter och dess ursprung, men hade ändå besvär med det nationella. För Smith handlade det delvis om risken att en partikulär och territoriell identitet leder till oönskad ekonomisk politik. Smith såg just ett sådant möte i merkantilismen, dåtidens dominerande lära i internationell ekonomisk politik. Följer man Smiths analys – eller, för den delen, Eli Heckschers – är merkantilismen en konsekvens av nationalstatens födelse efter westfaliska freden. Det var i den miljön som makt blev viktigare än välstånd – också i respektabel politisk lära. Denna motsats, ”power versus plenty”, är väsentlig i internationell politik. Merkantilister prioriterade ”power”, liberaler ”plenty”.

Liberaler som Friedrich Hayek och Lionel Robbins instämde med delar av Wilsons imperiekritik. I deras ögon hade den liberala ekonomiska ordningen fram till första världskriget – präglad av öppen handel – varit för elastisk. Den var en produkt av äldre konservativ statsfilosofi med bristande lagstyre. Internationella relationer byggde i för stor utsträckning på monarkiska eller kejserliga allianser och diplomati snarare än regler. Inte minst fanns ett för stort inflytande för kyrkan – särskilt Vatikanen – i hur offentlig makt skulle arrangeras och utövas, också internationellt.

Trots viss samsyn mellan liberalism och wilsonianism stod Hayek för en annan idé om internationellt samarbete. Hayek är i första läget en produkt av Österrike-Ungern och lyckades inte fullt skaka av sig imperiekulturen i dubbelmonarkin. Strax före andra världskrigets utbrott föreslår han en ny mellanstatlig ordning för handel i Europa; en idé som idag drar tanken till Romfördraget. Men han stannar inte där. Hayek vidgar sin önskade federation till ett gemensamt försvar och en gemensam valuta – inom ramen för vad som liknar europeisk överstatlighet. Förslaget var inte unikt: det låg nära den sorts tidiga kristdemokrati som fanns inom Richard von Coudenhove-Kalergis paneuropeiska rörelse – en blandning av liberalism, konservatism, katolsk sociallära, och imperienostalgi.

Brottet med wilsonianism är mer filosofiskt; det markerar samtidigt reviret för det nationella och trycker tillbaka enhetsstaten. Hayeks politiska filosofi återspeglar den idé om staten som uttrycks av James Madison i The Federalist Papers No. 10 och 51, särskilt skyddet mot tyranni och majoritetsstyre. Madison värdesätter kulturell, social och politisk mångfald – eller rent av kaos – för att sådan heterogenitet omöjliggör maktkoncentration. På samma sätt menar Hayek att en mellanstatlig federation aldrig skulle kunna leda till nationalism, socialism eller utbredd ekonomisk planering: skillnaderna inom federationen är för stor för att alla delar ska kunna samlas kring en aktivistisk agenda.

Wilson, däremot, ger ingen tydlig begränsning för nationalismen. Tvärtom ser han hos Madison en konstitutionell fundamentalism. Wilsons stora politiska mission är det progressiva projektet med en expanderande meny av rättigheter bortom ”life, liberty and the pursuit of happiness”. Han är avfärdande till idén om en mänsklig natur som är bestämd och kapabel att handskas med frihet. Därför kan hon heller inte tillerkännas okränkbara rättigheter. För Wilson och hans ideologiska fränder formas människan istället av yttre omständigheter, inte minst dess sociala situation. Det nya amerikanska projektet blir därför att omforma människor lika mycket som att skapa en amerikansk enhetsstat.

Det är ett socialdemokratiskt projekt som Wilson också anger för den internationella ordningen och projektet ärvs av amerikanska ledare under andra världskriget, som Franklin och Eleanor Roosevelt, Henry Morgenthau, och Cordell Hull. Wilsons ideologiska perspektiv på staten, individen och den internationella ordningen inspirerar också John Maynard Keynes, trots den senares reservationer om Wilsons agerande under fredskonferensen i Versailles 1919. Keynes inflytande kan inte underskattas. Före och under andra världskriget ger han starkare impulser än någon annan till det som efter kriget blir världsordningen.

Keynes är för många en gåta. Porträtten av honom tecknar oftast en klassiskt ekonomisk liberal som successivt revolterar mot sitt ideologiska ursprung och under 1930-talet skriver den ekonomiska teorin för den stora staten. Det är förvisso mer komplicerat än så, men hans syn på internationellt samarbete är radikal. Den anger också färdriktning för Gunnar Myrdal och ”the new internationalists”: en grupp tänkare och ekonomer, delvis knutna till Förenta Nationerna och dess ekonomiska kommission för Europa, som protesterade mot frihandelsorienterad ekonomisk internationalism och ville skriva in välfärdsstaten i den framväxande världsordningen.

Det är makroekonomi och fiskal politik som styr Keynes, i synnerhet önskan att kontrollera konjunkturcykeln. En sådan politik ville han också se på internationell nivå och han driver från 1942 och framåt på för anglosaxiska planer för en efterkrigstida internationell ekonomisk ordning. Den bygger på en internationell politik för prisstabilisering och samordning av konjunkturcykler, allt inom ramen för en International Clearing Union. Keynes ville harmonisera skatter, i första läget moms. I förlängningen fanns ambitionen om en mer expansiv global ekonomisk styrning.

Det som inte finns i denna världsordning är frihandel. Även om Keynes sedan barnsben var en vän av handel, fanns ingen plats för frihandel i hans makroekonomiska syn, bäst utlagd i sin Allmän teori från 1936. Tvärtom flörtar han under början av 1930-talet med ekonomisk isolationism och spår av det finns kvar senare, men då paketerad som en form av merkantilism och bytesbalansfundamentalism snarare än autarki. Den Keynes som drar upp grundvalarna till International Trade Organisation, det som senare blir GATT, är inte en frihandlare. Just därför blir klassiska liberaler skeptiskt inställda till det handelssystem som växer fram. The Economist sammanfattade en gång sitt stöd för Världshandelsorganisationen (WTO) som en ”en frihandlares pakt med djävulen”.

Om Wilson sätter tonen för inriktningen på den liberala världsordningen under mellankrigstiden är Keynes den dominerande inspirationen efter andra världskriget. De är båda liberaler, men avvisande till klassisk liberalism. Istället för liberala principer främjar de ett progressivt projekt – en medelväg mellan laissez- faire och marxism – som i den ekonomiska ordningen sätter den fulla sysselsättningen främst. En skillnad mellan dem är att Keynes var mer internationalistisk och främjade amerikanskt ledarskap. Han var också mer institutionellt orienterad: när krigsslutet närmade sig intar han rollen som konstruktör av internationella institutioner och normer.

Det passar Keynes att det är ekonomisk politik som står i fokus när västvärldens ledare planerar för framtiden efter kriget. Andra frågor för den kommande världsordningen – Förenta Nationerna, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, statusen för krigsflyktingar med mera – intresserar honom mindre. Ändå sedan han kom tillbaka till det brittiska finansministeriet 1940 är det finansieringen av krigets kostnader och det framtida systemet för internationell ekonomisk samordning som upptar hans tid. Hans första plan presenteras redan 1942 och en reviderad version av den ligger till grund för Bretton Woods-konferensen 1944, där Internationella valutafonden (IMF) och vad som senare blir Världsbanken föds. Även om Keynes egna plan inte får fullt utlopp i det faktiska resultatet av konferensen, bär ordningen och de nya internationella institutionerna hans signum. Detsamma gäller starten för GATT 1947 och OECD 1948: Keynes ekonomiska filosofi sätter sin prägel på deras agenda.

Den internationella ekonomiska arkitektur som skapas är anpassad efter det progressiva projektet. Här finns ambitioner om öppen handel, men enbart i kontrollerad form: den internationella arbetsfördelningen ska inte tillåtas störa nationella ambitioner om reglerade sektorer och faktormarknader. Tullar sänks, men det tar mer än 40 år för att en majoritet av industritullarna i de rika länderna ska reduceras till en nivå där de inte längre är särskilt störande för konkurrensen. Tjänstesektorn och särskilt de framväxande offentliga tjänsterna hålls helt utanför. Andra ekonomiska institutioner sätts att hantera regelbundna bytesbalansproblem som växer fram ur fallande konkurrenskraft och stigande inflation. Några institutioner blir mer ideologiska: efter rekonstruktionen av Europa blir Världsbanken och den ekonomiska delen av FN-systemet ett hem för dem som attraheras av sovjetisk ekonomisk planering.

Harvardprofessorn John Ruggie har kallat den ekonomiska ordningen under efterkrigstiden för ”inbäddad liberalism”. Dess credo kanske kan sammanfattas som ”Adam Smith abroad, John Maynard Keynes at home” – eller ”free trade abroad, but not at home”. Även om det inte blev särskilt mycket av frihandelstanken – ”Smith abroad” – är det utmärkande draget för ordningen just brottet med liberalism. Liberalismen förde samman nationell och internationell ekonomi i en helhet: den skapar en fusion, inte fission. Men med en expansiv syn på statens ekonomiska inblandning var princip och verklighet under den inbäddade liberalismen att det nationella splittrades från det internationella.

Två andra liberala principer behövde också åsidosättas för det progressiva projektet. Den första handlar om liberal psykologi: världsordningen blev en passiv konstruktion utan möjlighet för handlande subjekt att hävda sin rätt eller påverka utfall. Till exempel: få internationella avtal som Sverige signerat kan hävdas i en svensk domstol. Den var ett system för stater som inte ville ha disciplin. Den andra berör liberal rättslära mer specifikt: världsordningen blev en samling av flexibla påbud, utan någon övergripande konstitutionell kontroll. Liberal jurisprudens uttrycker negativa (eller proskriptiva) regler – det vill säga, vad man inte får göra. Världsordningen, däremot, bygger på oräkneliga preskriptiva normer som är tolkningsbara och lätt kan anpassas till illiberal politik. I en sådan värld betraktas det inte som en ideologisk kortslutning när Xi Jinping i Davos beskriver Kina som en ledare för den liberala världsordningen.

Slutet på kalla kriget förändrade villkoren för världsordningen. Efter ett årtionde (eller mer) av liberala ekonomiska reformer fanns det en förväntan om att världsordningen nu åtminstone skulle bli liberal i ekonomisk mening. Penningpolitiken hade i flera länder blivit regelstyrd och inflationstrycket hade mildrats. Många sektorer hade avreglerats och statligt ägda bolag privatiserats. EG blev med en inre marknad och bytte namn till EU. Nordamerika fick ett frihandelsavtal (NAFTA) och GATT slöt ett nytt avtal som bildade WTO. Staten sågs inte längre som en kompetent ekonomisk förvaltare. Det fanns ett nyvaket liberalt svar på det progressiva projektet. Ett nytt slags konsensus sågs växa fram – ”the Washington consensus”.

Det blev aldrig så mycket av den här responsen. Många ser idag den framväxande populismen och nationalismen i västvärlden som en reaktion på en alltför liberal världsekonomi, men förklaringen haltar på flera sätt. Handelsregleringarna i Europa och USA har gått upp de senaste 20 åren. Det har också restriktiviteten i inhemska regleringar. Gamla regleringar, som plan- och bygglagar, har blivit alltmer begränsande i takt med att urbanisering tilltagit. Även om klassiska inträdesbarriärer till sektorer inte gått upp särskilt mycket, har nya barriärer tillkommit. Inflationen i yrkeslicensering har återigen gett oss en ekonomi med skråväsenden och ingen form av fantasifull överreglering verkar kunna ifrågasättas när den motiveras med skydd av miljö. Och nivåerna på skatter och offentliga utgifter? Ja, just det: de har inte sjunkit nämnvärt. Det går inte att använda nyliberalism som förklaring till illiberalism när Wilsons och Keynes egna illiberala projekt aldrig utmanades.

Kalla krigets slut ledde snarare till en politisk omvärdering av internationellt ledarskap och en nytändning för den gamla förhoppningen om en global regering, eller – i dess mildare form – ”global governance”. Precis som Francis Fukuyama påpekade efter murens fall skulle amerikansk hegemoni – den unipolära världen – bli kortvarig. Utan en samlande ideologisk och realpolitisk konflikt mellan väst och öst skulle amerikanskt intresse för globalt ledarskap gradvis minska. Globala institutioner skulle som en konsekvens av amerikanskt tillbakadragande förlora riktning och i dess ställe skulle en fragmentiserad och regionalt organiserad ordning ta större plats. Det var en riktig förutsägelse. Alla presidenter sedan Bush den äldre har försökt minska USA:s internationella exponering. Bush den yngre försökte sig på ett äventyr i Mellanöstern, men projektet avlöpte inte väl. President Obama accelererade USA:s tillbakadragande som en respons på Irakkriget och bristande tålamod med världsordningen i demokratiska kretsar. President Trump och det republikanska partiet går nu i samma fotspår.

Parallellt med Amerikas tillbakadragande har världsordningens institutioner rört sig i riktning mot ”global governance” och Keynes idé om en ”democracy of nations”. Många europeiska länder gav initialt stöd till den här utvecklingen därför att de trodde att den skulle leda till en multipolär värld i vilken Europas makt skulle blir större. Nya politiska makter som Indien och Kina gjorde Europa sällskap, men utan den europeiska illusionen att det skulle växa fram en ny styrning av världsordningen som är demokratisk men samtidigt liberal. Just nu lever många av dessa institutioner i ett vakuum: efter Pax Americana saknar de riktning och ledarskap, och blir alltmer distanserade från den liberala staten; de försöker bli mer normbildande och aktivistiska, men de saknar makt och relevans.

Världshandelsorganisationen är dysfunktionell. Nya bilaterala handelsavtal kännetecknas mer av ekonomisk reglering än av handelsliberalisering. IMF är inte mycket mer än en serviceinrättning för den grekiska statsskulden. Världsbanken lufsar runt utan något egentligt uppdrag. OECD har blivit ett konferenscenter med möten som sällan leder till något. Världshälsoorganisation kungör alltfler dekret om hur vi ska leva. FN kan inte samlas kring resolutioner för att stoppa folkmord i Mellanöstern, men utfärdar alltfler påbud för hur företag ska ta sitt sociala ansvar. FN kallar till möten där statschefer får utsättas för Greta Thunbergs vrede, men försvarar ett Parisavtal som är gravt otillräckligt för organisationens egen klimatambition.

Det här är inte en liberal världsordning. Delar av ordningen kan försvaras av realpolitiska skäl. Men det är liberaler som borde gå i spetsen för att förändra den.