Slagfälten vid Somme ligger bara någon timmes bilfärd från Calais, en anledning till att så många av dem som ger sig ut på den dystra rundturen bland minnesmärkena är britter. Och trots allt, det sju dagar långa bombardemang som föregick angreppet på de tyska linjerna den 1 juli 1916 – den värsta dagen i den brittiska arméns historia – kunde höras ända bort till Kent och Hampstead. I många memoarer berättas om hur brittiska soldater på permission greps av tunghäfta av att så snabbt förflyttas tillbaka till en värld av fåtöljer, tidningar, varm mat – och en familj som inte förstod något alls om tillvaron i skyttegravarna, med löss, sjukdomar och ständig skräck för granater.

Inför hundraårsminnet av kriget, och de fyra år av minneshögtider som kommer att följa, förbereds den återhållsamma men välkända minnesrundan som slingrar sig längs västfrontens dryga 70 mil (”Circuit de Souvenir”) för en ökad tillströmning av besökare. De höga kalkslätter som reser sig över floden Somme är numera uppodlade i prydliga vetefält på några hektar, men på sluttningarna finns också svärmar av vita kors i tvära vinklar, soldater begravna där de stupat; spretande skyltar smyckade med röda vallmosymboler visar vägen till hundratals krigskyrkogårdar, som ibland bara kan nås på smala grusvägar. De som har hand om ceremonin vid Meninporten i Ypern i Flandern, där sista taptot har ljudit varje kväll klockan åtta sedan 1928, tror att tusentals kan komma att samlas här de nästkommande somrarna.

Men därefter? Den siste överlevande brittiske soldaten, Harry Patch, dog i juli 2009, 111 år gammal. Afghanistan och Irak verkar återigen ha ökat Storbritanniens medvetenhet om hur mycket död och uppoffringar krig innebär, att döma av de stora skaror som samlas på minnesdagen (Memorial Day). Men oklarheterna kring hur vi bör högtidlighålla hundraårsminnet återspeglar en osäkerhet om vad man kommer att minnas av det krig som formade det moderna Europa, liksom den aktuella debatten om vilka omdömen vi idag bör fälla om kriget. I oktober kritiserade Jeremy Paxman, tv-journalist och författare till en av de böcker som recenseras här, premiärministerns kommentarer om hundraårsminnet. David Cameron manade till en minneshögtid ”i stil med firandet av Diamantjubileet”; Paxman sade att ”bara en idiot skulle ’fira’ kriget”.

Förlagen har släppt en ström av böcker inför hundraårsminnet. I de bästa behandlas de centrala frågor som har dominerat ett århundrade av debatter med finess, passion och en del nytt material. Frågorna är väsentligen tre. Den första, som har tilldragit sig mest intresse inom den akademiska forskningen, handlar om krigets orsaker och huruvida Tyskland bar det moraliska ansvaret – som paragraf 231 i 1919 års Versaillesfördrag gjorde gällande. Den andra frågan gäller de militära beslut som resulterade i omkring 19 miljoner dödade soldater och dubbelt så många sårade, när vardera sidan under fyra år försökte bryta dödläget på västfronten. Denna fråga utgör kärnan i den senaste tidens dispyter om huruvida minneshögtiderna – och skolans lektioner – lutar för mycket åt perspektivet hos ”krigspoeterna”, som anklagar befälhavarna för att enfaldigt och lättsinnigt ha offrat livet på dem som de skickade till fronten; att brittiska meniga och deras motsvarigheter, som hämtats från det brittiska imperiets avlägsna delar för att strida, var ”lejon ledda av åsnor”. Den tredje frågan handlar om konsekvenserna – hur mycket av det moderna livet som kan spåras tillbaka till den omvälvning som skakade det edvardianska Storbritannien, om det arv som fredsvillkoren lämnade efter sig och om det var värt förlusten i liv.

Som Winston Churchill skrev efteråt: ”Ingen del av världskriget är mer intressant än dess inledning. Den välavvägda, tysta sammandragningen av gigantiska krafter, ovissheten i deras rörelser och positioner, antalet okända och ovetbara fakta gjorde den första sammanstötningen till ett aldrig överträffat drama.” Redan från början fascinerades man av att en sådan slakt kunde bli följden av bara några få skott – det vill säga av attentatet på ärkehertigen Franz Ferdinand, österrikisk tronarvinge, i Sarajevo på söndagsförmiddagen den 28 juni 1914, utfört av Gavrilo Princip, en bosnienserbisk nationalist som agerade på uppdrag av en skum grupp kallad Svarta handen, baserad i Belgrad.

Genom den påföljande julikrisen aktualiserades gamla allianser som fick kontinenten att hacka sig fram mot krig. Den österrikiska regeringen krävde gottgörelse av Belgrad; den 5 juli lovade Tyskland att stödja Österrike, medan Ryssland med fransk uppmuntran samlade styrkor till försvar för sin gamla allierade Serbien. Storbritannien såg till en början på, men måste bestämma sig för om man skulle hålla ett gammalt löfte till Belgien om att försvara landets neutralitet; när tyska styrkor den 4 augusti började röra sig mot Frankrike genom att rycka in i Belgien, gick Storbritannien in i kriget.

Som Max Hastings säger i sin nya bok, Catastrophe: ”Eftervärlden har grubblat i det oändliga på hur ledarna för världens största makter, mestadels män som inte var dummare eller mer ondskefulla än sina moderna motsvarigheter, först kunde låta kriget komma till stånd, och sedan fortsätta med det i fyra år till.” Många av de bästa böckerna i årets skörd försöker besvara den frågan, särskilt Margaret MacMillan, Sean McMeekin och Hastings själv, även om deras slutsatser skiljer sig starkt åt.

Margaret MacMillan, professor i internationell historia vid Oxford University, ger i The War That Ended Peace en svepande men ytterst läsvärd skildring av hur dessa beslut fattades. Det är en imponerande prestation som utnyttjar en mängd primär- och sekundärkällor och kantas av anekdoter. Hon är lyhörd och tydlig när det gäller hur utrikesminister Edward Grey och premiärminister H H Asquith betonade, ”ända fram till krigsutbrottet, att Storbritannien hade sett till att hålla sina händer helt fria vad Frankrike beträffar” och inte förbundit sig till krig. ”Detta var tekniskt sett sant, men det var inte hela sanningen”, noterar hon. Här finns emellertid två undvikande manövrer som till sist kastar en skugga över det annars främsta verket som publicerats i ämnet i år.

Den första är det tvetydiga i hennes uppfattning om Tysklands skuld. MacMillan hör på det hela taget till den revisionistiska strömning som har hävdat att Tyskland inte var ute efter krig och en förevändning för att etablera sig som den dominerande makten på kontinenten. Den debatten började så snart vapnen tystnade (vissa skulle säga att den började redan innan de avfyrades). Grundtexten för den revisionistiska uppfattningen är det välkända uttalandet av David Lloyd George, som efterträdde Asquith i december 1916, att Europa hade ”glidit, eller snarare vacklat och snubblat” in i krig.

Detta var grundtanken i många analyser under flera decennier efter kriget, och en tydlig linje ännu efter andra världskriget. Men 1961 framkallade den tyske historikern Fritz Fischer en storm genom en bok där han gav belägg för att Tyskland hade gjort upp detaljerade planer för att annektera och kontrollera stora delar av Europa, och hävdade att Tyskland därför hade planerat kriget. Trots alla anhängare som ”Fischerskolan” vann har modern forskningskonsensus tenderat att återgå till en mer komplex bild. Författare från senare tid har fokuserat mer på det mer övergripande tryck som de europeiska allianserna var utsatta för, från Kina, Centralasien och Afrika liksom genom koloniala konflikter. Christopher Clarks utmärkta The Sleepwalkers, publicerad förra året, är ett av de bästa verken av det slaget. Som Clark nyligen hävdade i London Review of Books, ”Strax före julikrisen […] var det brittiska utrikesdepartementet på väg att […] söka ett närmande till Tyskland. Långtifrån att vara oundvikligt, kan detta krig med andra ord ha varit osannolikt.”

Här faller MacMillans text på ett besvärande sätt mellan två stolar. Hennes mål, säger hon, är att skildra de politiska och militära ledarna, för att förstå deras beslut bättre. Men samtidigt som hon tycks avvisa den tes som ger Tyskland hela skulden och försöker visa hur olika nationers beslut var nära sammanflätade lägger hon oproportionerligt stor vikt vid analysen av Tyskland och dess mobilisering, vilket får hennes text att slå över åt motsatt håll. Hennes slutsats framstår som ytterligare en undvikande manöver: uppfattningen att ”det finns så många frågor och för var och en lika många svar”, och att ”det mesta vi kan hoppas på kanske är att efter förmåga förstå de individer som måste fatta beslut om krig och fred […] [och] deras värld, med dess förutsättningar”. Hon pressar visserligen sig själv att ändå fälla ett omdöme, och anklagar till sist ledarna för ”bristande fantasi när de inte såg hur destruktiv en sådan konflikt skulle bli” och för ”bristande mod när det gällde att stå emot dem som sade att det inte fanns något annat val än att gå ut i krig”. Hennes slutomdöme blir: ”Det finns alltid alternativ.” Men hennes extrema motvilja mot att döma 1900-talet utifrån 2000-talets perspektiv ter sig som en reträtt till en intetsägande relativism. Hon lämnar frågan öppen hur mycket valutrymme dessa individer hade i sin kontext, enligt henne, liksom hur vi idag bör se på dessa beslut.

Sean McMeekin intar en annan hållning i sin livliga, pojkaktiga iscensättning av krismånaden, July 1914. Countdown to War. Han är bra när det gäller huvudaktörerna, exempelvis i sitt porträtt av Grey, som med härjad uppsyn levererade en av krigets bäst ihågkomna repliker: ”Ljusen släcks över hela Europa; vi kommer inte att få se dem tändas på nytt i vår livstid.” McMeekin gör den viktiga iakttagelsen att Grey, sjuk och plågad av sin allt sämre syn, i juli 1914 inte insåg i vilken grad Moskva och Belgrad manövrerade i riktning mot ett krig. McMeekins skildring är särskilt läsvärd genom den tonvikt han lägger vid Frankrikes och Rysslands medverkan till att leda in kontinenten i krig, med utgångspunkt i hans utmärkta tidigare bok, The Russian Origins of the First World War (2011). Han är på gränsen till att överdriva sin poäng när han nästan framställer Tyskland som rent reaktivt. Men det är en uppfriskande och originell kontrapunkt till den traditionella fokuseringen på ”Tyskland framför allt”.

En som inte kan beskyllas för att ta sin tillflykt till relativismen är Max Hastings, i sin auktoritativa och ytterst läsvärda framställning Catastrophe. På insidan av omslaget till hans bok finns en bild av en edvardiansk idyll, kanske från den gyllne sommaren innan kriget bröt ut: parasoller, stakbåtar, stråhattar under träden; på den bakre omslagsbilden döda kroppar utspridda på ett slagfält. Samtidigt är en av bokens många styrkor Hastings betonande av att de samhällsomvälvande krafterna var verksamma redan före kriget, i Storbritannien och över hela kontinenten ända till Ryssland, så till den grad att idyllen är något av en myt. I Storbritannien mellan januari och juli 1914 satte militanta suffragetter eld på över hundra byggnader, däribland kyrkor och skolor. Rörelsen för irländskt oberoende höll på att stärkas, och arbetaroroligheter skapade tumult i landet – nästan 41 miljoner arbetsdagar gick förlorade i strejker 1912. Längre österut hade 1905 års revolution spritt sig genom det ryska imperiet; i Tyskland var socialismen på uppåtgående.

Hastings levererar sina slutomdömen med rungande emfas. ”Det är ett misstag att brännmärka 1914 års europeiska härskare, särskilt i Österrike och Tyskland, som sömngångare, som om de skulle ha varit omedvetna om sina egna handlingar”, säger han. ”Det är mer träffande att kalla dem förnekare, som föredrog att fortsätta driva ytterst farliga politiska program och strategier istället för att medge att de saknade framtidsutsikter och hade misslyckats i det förflutna, och acceptera konsekvenserna.” Hans slutsats blir att ”det allra mesta fortfarande talar för att Tyskland hade den största skulden”, för ”även om Berlin inte försökte åstadkomma ett europeiskt storkrig så var man beredd till det, eftersom man trodde sig kunna segra”. Det är en intressant, skarpsynt anklagelse att ”de tyska ledarnas största misstag var att se sina storslagna ambitioner ur krigarens perspektiv, i tron att makt bara kunde säkras och ökas genom strid, medan de grovt underskattade sitt lands ekonomiska och industriella förmåga”.

Med en övergång till en fortfarande aktuell dispyt tillägger han att ”det ter sig inbilskt av senare generationer” att hävda att soldater som lydde ordern att strida ”uppvisade en nötaktig dumhet”.

Därmed kommer vi in på det andra omdebatterade området: frågan om hur kriget utkämpades. Redan antalet döda och sårade är hisnande, mätt med de siffror vi känner till från dagens strider. Uppskattningarna varierar; Hastings gör en djärv beräkning av förlusterna bland de främsta aktörerna: ”Kriget kostade det habsburgska riket 1,5 miljoner döda, Tyskland 2 miljoner, Turkiet 770 000. Det brittiska imperiet förlorade över en miljon döda, varav över 800 000 från Storbritannien; Ryssland och Frankrike omkring 1,7 miljoner vardera.

Jeremy Paxmans främsta måltavla är dagens reaktion på dessa förluster. Hans skildring, säger han, är delvis motiverad av hans förfaders Charlies död i Churchills ogenomtänkta angrepp på Tysklands allierade Turkiet vid Dardanellerna 1915. Som han förklarar (sid 49) är hans avsikt att ifrågasätta den vanliga uppfattningen att generaler var lika skyldiga till dumhet eller likgiltighet för sina underlydandes liv eller att vanliga soldaters stridsvilja är obegriplig för oss idag.

Som han påpekar känner dagens skolbarn främst till kriget genom krigspoeterna, som satte ord på den fasa och vrede som miljontals människor kände och även höll ilskan mot ledarna vid liv. Wilfred Owens ”Dulce et Decorum Est” måste vara den mest ursinnigt bittra antikrigsdikt som någonsin skrivits; Siegfried Sassoons ”The General” om en figur som ”tog kål på” sina män genom sitt angrepp mot Arras förlöjligade hela militärledningen.

Omfattningen av förlusterna i kriget är nästan omöjlig att föreställa sig och ställer senare tiders konflikter i skuggan. Angreppet på tyska försvarsstyrkor nära den franska staden Arras våren 1917, ofta räknat som en brittisk seger, var ett av krigets mest kostsamma: 158 000 döda för nästan ingen vinst; än idag är gräset mellan de höga träden fullt av kullar och gropar efter granatexplosionerna. Fasorna vid Passchendaele, där män och hästar drunknade i Flanderns sugande grå gyttja, har etsat sig fast i nationens minne. Men den syn som Paxman vill ifrågasätta fångas bäst i skildringar av den 1 juli 1916, den första dagen av slaget vid Somme.

För en framställning som fångar den vrede som så många har känt är det bättre att vända sig förra årets Into the Silence av Wade Davis, kanadensisk historiker, snarare än till den senaste bokskörden. Davis skriver, om ett beslut som bidrog till männens öde: ”För att säkerställa disciplin och ordning insisterade [fältmarskalk Douglas] Haig [brittisk befälhavare på västfronten] på att framryckningen mot den tyska linjen skulle göras i långsam gångtakt.”

”Inom den första timmen, kanske de första minuterna, dödades och sårades över 30 000. När dagen var över fanns inte en enda brittisk soldat i livet inom den tyska taggtråden. Inte en by hade intagits, inte ett enda större mål hade uppnåtts. Kulsprutor mejade ner männen som liar skär genom gräs. De få som nådde fram till den tyska frontlinjen brändes av eldkastare, sprängdes i luften av bomber eller genomborrades av kulor och lämnades att hänga på taggtråden, ’likt kråkor skjutna vid ett dike’, tills köttet lossnade från deras ben.”

När morgonen var över, skriver han, ”fanns inget kvar” av Kitcheners ”nya armé” – frivilliga som krigsministern hade rekryterat för att ersätta de svidande förlusterna i de reguljära divisionerna. ”Soldaterna låg i rader, med vapenrockar röda av blod. ’Det tog två år att skapa oss’, skrev menige Pearson i Leeds Pals [en enhet bildad av frivilliga från Leeds], ’och 10 minuter att förgöra oss’.” Det var, tillägger Davis, ”den största katastrofen i den brittiska arméns historia”. Totalt 19 240 var döda och över 35 000 sårade, ”en siffra som hade fördubblats efter den tredje dagen av ett slag som rasade i fyra månader”.

Efter 140 dagar hade över en miljon sårats eller dödats längs de allierade och tyska linjerna. Den brittiska linjen hade bara avancerat nio kilometer, sex kilometer mindre än Haigs mål för den första dagen. ”Trettio miljoner granater avfyrades”, skriver Davis, och ”slagfältet, några tiotal kvadratkilometer stort, [var] täckt av lager på lager med lik, tre fyra man djupt, uppsvällda kroppar, ben som stack upp ur marken här och var, ansikten svarta av spyflugor.”

Av alla försök att fånga denna fasa är ett av årets mest ambitiösa det av Joe Sacco, grafisk konstnär, som har tecknat dagen den 1 juli över 15 rutor, delvis inspirerat av Bayeuxtapeten. Det är ett verk fyllt av övertygande historiska detaljer: fältköken; hästambulanserna; general Haig som promenerar på Château de Beaurepaires ägor; en indisk kavallerienhet som rör sig mot fronten. Men de prydliga teckningarna lyckas inte fånga själva blodbadet. Små gestalter flyger i luften efter en explosion; alltför få visas döda eller skadade för att komma verkligheten nära. Det kan inte mäta sig med kraften i fotografier eller orden från dem som var med.

I sin argumentation mot det vanliga fördömandet av de militära befälen lägger Paxman alltför stor vikt vid de bristfälliga kommunikationerna. Generalerna, som befann sig några kilometer bakom frontlinjen, kunde inte veta vad som pågick när de skickade fram ytterligare anfallsvågor. Det är något som många lär finna mindre övertygande; flera år senare hade Haigs son problem att förklara varför hans far aldrig hade besökt något fältsjukhus. Men Paxman har inte så få militärhistoriker på sin sida. Enligt en uppfattning, av vissa betecknad som ”lärokurvsteorin”, går det inte att bedöma beslut från 1914 ens med 1918 års perspektiv, så snabbt utvecklades vapen och taktik. När styrkorna drog ut i strid 1914 var det med kavalleri och bajonetter i sin arsenal (när Haig 1925 mottog en akademisk hederstitel vidhöll han att han ”kände sig säker på att de efterhand som tiden gick skulle få lika mycket användning för hästen – hästen av god ras – som någonsin tidigare”). Men inom några få år hade militären stridsvagnar, giftgas, väldigt mycket bättre kulsprutor, flygplan som kunde skjuta framåt och släppa bomber, flygledning, sjunkbomber och hangarfartyg.

Det är en berättigad poäng att vapnen 1918 i vissa avseenden hade större likheter med vapen från 1939 än dem från 1914. Det är också sant att befälhavarna trots allt lärde sig av erfarenheten i sin planering av angrepp. Men det är fortfarande svårt att hävda att förlusterna i liv var nödvändiga för de vinster som uppnåddes, eller att den taktik som användes inte i hög grad vilade på tidens föreställningar om klass och plikt.

Däremot är Paxman särskilt bra när han visar hur starkt ett modernt perspektiv förvränger vår förståelse av dessa föreställningar. Om de yngre officerarna, som ledde in män i denna slakt men själva också dog i stora antal, säger han: ”Dessa unga män har ofta betraktats som löjliga figurer – träskallar från överklassen som lät sina män marschera in i kulspruteeld och reagerade på dödliga sår med ett lätt ’ajdå’.” Det vi inte förstår, menar han, är att många ”såg kriget som ett slags korståg för civilisationen”. De ”åsikter mot etablissemanget” som vi möter i Owens och Sassoons dikter ”passar stämningen i vår tid, men inte hos de pojkar som visslande gjorde vad de ansåg vara sin plikt”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ingen av dessa nyutkomna böcker gör krigets konsekvenser rättvisa; de flesta väljer att inte ta upp ämnet, även om Margaret MacMillan har ett elegant och koncist avslutande kapitel med titeln ”Epilogue: The War”. Ingen kommer i närheten av den insats som gjordes av Paul Fussell, amerikansk kulturhistoriker och litteraturkritiker som dog i fjol. I The Great War and Modern Memory spårade han krigets inverkan inte bara på litteraturen utan på allt från pubars stängningstider, brittisk sommartid, koloniträdgårdar, sedlar och en bestående nationell misstänksamhet mot pressen.

Paxman ger likväl en bra sammanfattning av hur klassbarriärerna raserades. ”På bara drygt fyra år hade 5 704 426 män tjänstgjort i armén. Gemensamma erfarenheter av rädsla, smärta, leda, kyla och väta hade förändrat deras syn på det land som de återvände till. Som politisk kraft var det slut med aristokratin”. Fackföreningarnas medlemstal sköt i höjden, liksom antalet strejker. Splittringen inom det liberala partiet förpassade det till den brittiska politikens marginaler. Kvinnor fick rösträtt 1918 (om de var över 30 och hade viss egendom). Hastings gör också en skarpsinnig iakttagelse när han noterar att ”den brittiska staten, som hade lett ut nationen i krig, inom ett decennium efter vapenstilleståndet hade mist förtroendet bland många av dem som utkämpat det. Särskilt soldater ryggade tillbaka för vad de såg som den moraliska svagheten i det samhälle de återvände till”.

På de berörda nationerna satte kriget sin prägel flera decennier framåt, i vissa fall på oväntade sätt. Arvet efter Versailles är naturligtvis ett ofta behandlat område, liksom det uppsving USA fick genom att tillverka och sälja vapen och andra varor till de allierade, något som lade grunden för det ”amerikanska århundradet”. Men Hastings noterar insiktsfullt att medan Serbien ”betalade ett förfärande pris för sitt trotsande av Österrike 1914”, så uppnådde man i slutänden ”en av historiens mest slående pyrrhussegrar”, genom skapandet av Jugoslavien. Japan, tillägger han, ”blev den enda krigförande makt som gick ut ur kriget med just de fördelar man hade eftersträvat när man anslöt sig till de allierade 1914, uppnådda till en försumbar kostnad i blod och kontanter”.

För Storbritannien var det början till nedgången, trots att man kom ut ur kriget med ett utvidgat imperium. Som Paxman formulerar det: ”Kriget är den stora vändpunkten i modern brittisk historia, det ögonblick när britterna insåg att det som låg framför dem aldrig skulle bli lika storslaget som deras förflutna; den punkt där de började gå baklänges in i framtiden.”

Var det värt det? Den brittiska stoltheten över segern 1945 är förhållandevis oproblematisk, liksom övertygelsen att det var värt att strida mot nazisterna; men det finns en envis trumvirvel som frågar om detsamma gällde första världskriget. Hastings och Paxman, som visar större intresse för frågan än de professionella akademikerna, är uppfriskande stridslystna i sin tes att kriget inte var fåfängt. Som Hastings säger: ”När kampen väl hade börjat vore det helt fel att anta, som så många på 2000-talet gör, att det inte spelade någon roll vilken sida som vann. De allierade genomdrev visserligen en klumpig fredsuppgörelse i Versailles 1919, men om tyskarna istället hade dikterat villkoren som segrare skulle europeisk frihet, rättvisa och demokrati ha fått betala ett förfärande pris.”

Det är en hedervärd slutsats att argumentera för. Dessa böcker kämpar alla på olika sätt med problemet hur man ska bedöma en tid som är så annorlunda i sina övertygelser och farhågor. Som Paxman säger, ”det är just för att [kriget] förändrade så mycket som vi har så svårt att förstå det”. Försöket att förbättra den förståelsen är fortfarande värdefullt, ett århundrade senare. Men när försöket väl är gjort finns det ingen anledning att undvika alla omdömen, minst av allt att utgången kunde ha blivit ännu värre, ur det moderna Europas perspektiv.

Som Hastings konstaterar: ”Att hävda att de västerländska allierade borde ha accepterat tysk hegemoni som ett rimligt pris för att räddas från Flanderns gyttjelandskap framstår som en lika naiv och tvivelaktig tanke idag som det gjorde på den tiden.” Många finner kanske hans avslutande ord alltför nonchalanta, nästan som en svepande ursäkt, nämligen att ”det finns skäl att beklaga alla offer i alla krig”. Men kanske kan de ändå instämma i uppfattningen att ”de som stred och dog i den till sist framgångsrika kampen för att förhindra en sådan utgång dog inte förgäves”.

Översättning: Jim Jakobsson