Daniel Stedman Jones är den senaste i raden av författare som ställer dessa frågor, och hans svar sammanfattas på bokens omslag. Det pryds av fyra ansikten, varav två sannolikt är okända för den breda allmänheten: Friedrich Hayek och Milton Friedman. De övriga två är desto mer välbekanta: Margaret Thatcher och Ronald Reagan.

Både Hayek och Friedman kom att tilldelas ekonomipriset till Alfred Nobels minne, 1974 respektive 1976. Men historien om deras inflytande börjar tre decennier tidigare. Hayek var bekymrad över den politiska och ekonomiska utvecklingen i den fria världen, som trots att den var på väg att vinna kriget riskerade att frivilligt beträda Vägen till träldom, vilket blev titeln på hans bästsäljare från 1944. Tillsammans med andra liberala intellektuella, varav två av de viktigaste var ekonomen Ludwig von Mises och filosofen Karl Popper, grundade han 1947 det akademiska nätverket Mont Pelerin Society, uppkallat efter den schweiziska stad där gruppen höll sitt första möte. Noterbart är att samtliga dessa tre ursprungligen kom från Österrike. Trion utgör också, enligt hans egen utsago, författaren Mario Vargas Llosas främsta intellektuella förebilder, vilket illustrerar deras inflytande långt utanför den ekonomiska sfären.

Det är kring Mont Pelerin Society som Daniel Stedman Jones bygger sin framställning. Det sker dels genom en analys av det intellektuella tankegods som Mises, Hayek, Popper och Friedman presenterade, dels genom ett resonemang om hur dessa idéer spreds över Atlanten och parallellt påverkade brittisk och amerikansk politik. Han gör intelligenta närläsningar av ursprungskällorna och kompletterar med studier av den brevväxling som förekom mellan herrarna, i förekommande fall även korrespondens mellan Hayek och dem han utmanade, som John Maynard Keynes och Paul Samuelsson.

Presentationen av de nya idéerna tillhör bokens styrkor, och enbart dessa gör den läsvärd. Stedman Jones använder beteckningen nyliberalism, men inte på det förklenande och fördummande sätt vi känner från den dagspolitiska vulgärdebatten. Han för initierade resonemang om idéernas komplexitet, visar att tankegodset tar sin form i första hand som en reaktion mot marxism och den socialism som hade formats i The Fabian Society i London, samt mot den (då) planekonomiskt inriktade socialdemokratin och den paternalistiska konservatismen. I Mont Pelerin Society samlas motståndarna till ”kollektivism”, en kollektivism som tar sig uttryck i statlig ”interventionism” (Mises), som hotar ”det öppna samhället” (Popper) och den fria marknadens ”spontana ordning” (Hayek).

Detta alternativa program ska dock inte missförstås som ett utarbetat partipolitiskt handlingsprogram. Popper visade hur det kollektivistiska tänkandet genomsyrade vetenskaplig och intellektuell debatt, till förfång för frihet och förnuft. Hayek var övertygad om att det var det intellektuella klimatet som med flera års fördröjning avgjorde det politiska beslutsfattandet. Mont Pelerin Society var (och är) en intellektuell, akademisk arena som bärs av argumentets kraft. Till det kom formerandet av ett växande antal tankesmedjor, till exempel Institute of Economic Affairs i London (grundat 1955), som utgjorde länkar mellan den intellektuella världen och den dagspolitiska. IEA, liksom Hayek personligen, kom till exempel att ha ett avgörande inflytande på Margaret Thatcher, men alltså först tjugo år senare. IEA är också en viktig inspiration till det som i dag är Timbro, ett exempel som Stedman Jones av förklarliga skäl inte nämner eftersom hans framställning begränsar sig till den anglosaxiska världen.

Men handlade det bara om intellektuell moteld? Och vari bestod egentligen den ”nyliberala” revolutionen när det kom till praktisk politik? Det är här Stedman Jones framställning lider av allvarliga brister. För å ena sidan är den grundläggande genomgången av Mises, Hayeks, Poppers och Friedmans idéer nyanserad – han behandlar tankegodset med den känslighet det förtjänar. Å andra sidan, när han går igenom och kritiserar dessa idéers genomslag i politisk retorik och praktik i framför allt USA och Storbritannien, reduceras de till vulgärtolkningar av typen ”marknaden är ofelbar” och ”allt skulle ersättas av den oreglerade marknaden”.

Ett enkelt exempel får illustrera. Stedman Jones avfärdar Friedmans förslag om school voucher, dvs skolpeng, med att den ohämmade marknaden enligt Friedman borde få styra utbildningen. Generellt vill han framställa Friedman, ibland även de övriga, som ”onyanserade” förespråkare för den fria marknaden. Detta är en visserligen vanlig vantolkning, men det innebär inte att den är korrekt. I synnerhet kunde man vänta mer av en författare som till skillnad från många andra kritiker uppenbarligen har läst originaltexterna. Illustrativt är att det trots den rikliga förekomsten av direktcitat tycks ha varit omöjligt att presentera dylika ”onyanserade” uttalanden direkt från hästens mun. De härstammar i stället från Stedman Jones egna tolkningar.

I skolpengsexemplet är det en tydlig förvrängning av Friedmans idé. Läsare i Sverige, som sedan två decennier har ett Friedmanskt skolpengssystem, vet också att det inte är så idén har implementerats. I Sverige är skolpengen till 100 procent skattefinansierad. Skolan är alltså helt och hållet en offentlig angelägenhet. Däremot kan privata företag äga och driva skolor, och eleven använder sin peng till att fritt välja utförare. Alltjämt går sju av åtta grundskoleelever i offentliga skolor, motsvarande siffra på gymnasiet är sex av åtta. Den som beskriver detta som definitionen på en fri, ”ohämmad”, marknad har själv svårt att hantera nyanser.

Vad som är för mycket marknad och vad som är för lite beror givetvis på betraktarens perspektiv. Det beror också på utgångsläget och den tänkta tidshorisonten. Att det svenska skolsystemet idag har mer av marknadsinslag än, säg, 1973 är odiskutabelt. Likaså att det är anhängare av den fria marknadens förtjänster som har förflyttat debatten och den praktiska politiken i denna riktning. I en sådan debatt tenderar förstås marknadsanhängare att peka på potentiella vinster – större innovationskraft, ökad effektivitet, kontroll genom konkurrens. Det är dock inte detsamma som att hävda att marknaden i varje ögonblick är innovativ, effektiv och felfri. På motsvarande sätt är det givetvis orimligt att hävda att allting fungerade perfekt just år 1973, eller att varje planerad verksamhet per automatik fungerar dåligt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den som vill analysera genomslaget för den marknadsliberala revolutionen bör därför till att börja med skilja retoriken från praktiken. Retoriskt satte de ”nyliberala” idéerna otvetydigt stort avtryck inte bara hos Thatcher och Reagan, utan också hos Bill Clinton och Tony Blair. På många politikområden genomfördes också reformer i enlighet med en mer marknadsanpassad politik. Men det är lika onyanserat att tolka varje skattesänkning som att marknaden får fritt spelrum som att en skattehöjning är detsamma som fullständig socialisering. Stedman Jones framställning drabbas av svårigheter när han samtidigt ska förklara att de nyliberala idéerna har fått fullt genomslag på de flesta politikområden, samtidigt som han erkänner att alla de stora statliga välfärdsprogram som Hayek och Friedman kritiserade trots allt lever vidare i såväl omfattning som huvudsakligt funktionssätt.

Han hade också kunnat förhålla sig mer kritisk till betydelsen av Mont Pelerin Society. Utan tvekan var det en viktig plattform för att koppla samman intellektuella personer som annars var utspridda över världen, och sannolikt kände sig i debattmässigt underläge på hemmaplan. Men dels var det inte den enda arenan, dels undervärderar han omvärldsfaktorernas roll. När oljekriserna drabbade världen under 1970-talet och Bretton Woods-systemet bröt samman, berodde detta inte på att Mont Pelerin-gänget hade tvingat fram en ny kurs. I stället blev tiden mogen för nya idéer när de gamla hade visat sig vara funktionsodugliga.

Stedman Jones har en i grunden viktig och intressant historia att berätta, och han är en av få som gör det utan vare sig glorifierande eller konspiratoriska anslag. Den del av boken där han med kritisk blick studerar det nyliberala idégodset är därför värdefullt att ta del av, både för anhängare och för kritiker.