Johannes Wahlström var i det närmaste okänd som journalist när han 2005 dök upp som författare till artikeln ”Israels regim styr svenska medier” i Ordfront Magasin. Den massiva kritiken fick tidningens chefredaktör Johan Berggren att be om ursäkt offentligt, då det visat sig att stora delar av citaten från de utrikeskorrespondenter som intervjuades var falsarier.

Men texten kritiserades också för att i förtäckt form driva samma tes som Wahlströms far, Israel Shamir, gjort sig (ö)känd för, nämligen att det skulle föreligga en världsomspännande judisk konspiration inom medierna. Historikern Hélene Lööw kommenterade artikeln med att den innehöll alla kända beståndsdelar av antisemitism.

På grund av de kopplingar till kända antisemiter, till ryska nationalister och nyfascister, som uppdagades i samband med debatten runt Johannes Wahlströms Ordfront-artikel, tycktes han och Shamir en gång för alla ha förpassats till marginalerna i svensk offentlighet.

Ett statligt uppdrag som mediekonsult, tillgång till hemliga dokument från Wikileaks och ett falskt cv ändrade dock på saken och öppnade dörrarna för en unik mediekartell, som snabbt kunde tillskansa sig stort inflytande. På några få år kunde Wahlström gå från journalistisk paria till att hyllas i journalisternas branschorgan, tidningen Journalisten. Han hade lyckats erövra den åtråvärda positionen av att vara spindeln i nätet både i ett svensk-ryskt mediesamarbete och i den svenska distributionen av Wikileaks- dokument.

I början av 2010-talet leder han ett utbytesprogram mellan svenska och ryska journalister med anslag från Svenska institutet. Han har tagit sig in på SVT:s samhällsredaktion (till exempel som vikarierande researcher på Gomorron Sverige under två perioder, senast sommaren 2009, samt som redaktör på Dokument inifrån). Och han har för Wikileaks räkning samarbetat med stora svenska medieaktörer, däribland SvD och Aftonbladet. Därtill skriver han med jämna mellanrum artiklar i eget namn på Aftonbladets kultursida.

Men på vilka meriter har egentligen Wahlström kommit dit han kommit? Vilka arbetsuppgifter anser man på SVT och Svenska institutet att Wahlström har meriterat sig för genom de åsikter som han har uttryckt?

Ordfront-artikeln hade naturligtvis inte glömts bort i journalistiska kretsar 2010. Den borde rimligtvis ha fått ett eller annat varningsljus att börja blinka och Google-sökningar att göras hos Wahlströms presumtiva arbetsgivare.

Nu kan man naturligtvis hävda att ett felsteg i ungdomen inte bör belasta en människa för resten av livet. Det kan just därför vara av intresse att via Wahlströms övriga produktion försöka göra sig en bild av var han står politiskt. Om inte annat så för att klargöra i vilken mån som den antisemitiska texten var ett tillfälligt felsteg eller en integrerad del i en sammanhängande världsbild.

Lika litet som man för alltid bör hållas ansvarig för det som man påstått i sin ungdom, bör barn klä skott för föräldrars åsikter. Icke desto mindre kan man undra varför Wahlström aldrig tagit avstånd från Israel Shamirs excentriska uppfattningar i olika frågor. Shamir har bland annat hävdat att ”det är varje kristens och muslims plikt att förneka Förintelsen” och att ”judar är virus i mänsklig form”. Han har därtill hyllat Irans president Mahmoud Ahmadinejad, och beskrivit Vitryssland som ”socialismens skinande ljus”.

Med tanke på att Wahlström regelbundet publicerar texter på faderns hemsida, där sonen benämns som ”distinguished contributor” och där flera kända Förintelseförnekare och rasister bidrar med synpunkter, kan man fråga sig varför inte Wahlström förtydligat i vilken mån han sympatiserar med de åsikter som förekommer på hemsidan.

Istället har han i studenttidningen Gaudeamus och i en radiointervju beskrivit sin far som en politisk tänkare och intellektuell i paritet med Noam Chomsky och Salman Rushdie. Detta alltså om en person som vid sidan av de ovan nämnda utspelen till sin meritlista kan lägga beskrivningar av Nordkorea som ett bålverk mot imperialismen, av Hitler som en ”realist” och som uttryckt respekt för Burmas generaler och regelmässigt påpekar att judar mördar småbarn.

Studerar man Wahlströms övriga journalistiska gärning framstår han som just så ideologiskt besläktad med sin far som man kunnat misstänka utifrån Ordfront-artikeln. I en text om Ukraina i Ordfront Magasin 2005 dras till exempel slutsatsen att den ”orangea revolutionen” – där den västvänlige och dioxinförgiftade oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko vann omvalet – inte alls var någon demokratisk folklig resning som det rapporterades om i bland annat DN, utan en valkupp finansierad av USA.

Valets rättmätiga vinnare var enligt Wahlström den ryssvänlige kandidaten Janukovytj som misstänktes ligga bakom det rapporterade valfusket samt mordförsöket på Justjenko. Israel Shamir har framfört liknande teorier om den politiska opposition i bland annat Vitryssland, där kritiken mot Lukasjenko anses dirigerad av demokratifi entliga amerikaner – en åsikt som för övrigt också tycktes bekräftas av de Wikileaks-urval som Shamir och Wahlström valt ut för publicering.

I Stockholms Fria Tidning drog Wahlström kopplingarna vidare och hävdade att det svenska biståndsorganet Sida var inblandat i finansieringen av ”valkuppen” i Ukraina.

I en artikel i SSU-tidningen Tvärdrag samma år blir det tydligt att Wahlström även i andra avseenden delar sin fars uppskattning av auktoritära styren och diktaturer. Den totalitära före detta sovjet enklaven Transnistrien, centrum för trafficking, penningtvätt och smuggling av droger och vapen, samt därtill känd för säkerhetspolisens brutala metoder mot oliktänkande, beskrivs av Wahlström som ett mönsterland:

Till skillnad från Moldaviens ekonomiska avregleringar som har resulterat i ett samhälle med rivaliserande maffia, enorma klassklyftor och anarki, har Transnistrien ett ordnat och fungerande styre. Gator sopas och repareras, kollektivtrafi ken fungerar, industrierna tar emot order från hela världen och kriminaliteten är obefintlig.

Artikelns avslutning för tankarna till Israel Shamirs ryska revanschism och stöd för totalitära regimer:

Världspolitiskt har Ryssland länge varit borträknat. Först nu, efter 15 års dvala, börjar den ryska björnen resa sig och den reser sig till en värld där dess revir krymper i en allt snabbare takt. Även om vi än så länge inte kan tala om ett nytt kallt krig, kan vi räkna med att amerikansk och europeisk expansion inte kommer att tas med en axelryckning från Kreml. Transnistrien är den sista fronten mot USA och den kommer inte att ges upp utan kamp.

En artikel i tidningen Socialpolitik för drygt ett år sedan behandlade ”Sovjetunionens fall”. Grundtanken känns igen från de ovan beskrivna texterna och från den nya brunröda ryska nationalism som företräds av Israels Shamirs samarbetspartners (till exempel Alexander Dugin som samarbetar med västerländska nyfascister, leder ett center för konservativa studier där Shamir föreläst samt har haft samröre med den före detta Ku Klux Klanledaren David Duke).

Bland annat drar Wahlström slutsatsen att det ekonomiska omställningsprogrammet från planekonomi till marknadsekonomi lett till att miljontals ryssar svultit ihjäl: ”Marknadsliberalerna fick fritt spelrum. Hyperkapitalismen skapade en svältkatastrof som kostade 11 miljoner livet. By efter by ligger övergiven. Folk är döda eller har tvingats flytta.” Detta skulle enligt Wahlström bero på att de ”oerfarna ryska ledarna” hade låtit sig influeras av utländska ekonomer och västerländska ekonomiska teorier.

Wahlström nämner sex ekonomer och politiker. Friedrich Hayek och Milton Friedman utpekas som ansvariga för teorierna bakom den ekonomiska omställningen. Den amerikanska ekonomen Jeffrey Sachs och svensken Anders Åslund påstås vara de direkta rådgivarna bakom politiken. Den ryske privatiseringsministern Anatolij Tjubajs och politikern och ekonomen Jegor Gajdar nämns som de ryssar som genomförde programmet.

Är det en slump att flera av de sex ekonomer och politiker som räknas upp också finns med på de listor med inflytelserika judar som Israel Shamir ofta refererar till? På samma sätt som ifråga om rapporterna från Transnistrien och Ukraina kan man undra om det hos Wahlström handlar om okunnighet, dålig research eller medvetet falsarium.

Nästa fråga att ställa är naturligtvis hur en person som har hyllat Janukovytj i Ukraina och diktaturen i Transnistrien, som skriver artiklar om sionistiska konspirationer i Mediesverige och som beskriver Sovjetunionens uppbrott från den totalitära kommunistregimen som en katastrof med 11 miljoner dödsoffer, anses lämpad för arbete inom public service-televisionen. Hur kommer det sig att man ser sig föranledd att hedra just honom med journalistiska stipendier och låta just honom leda statliga utbytesprogram med andra länders medier? Och varför sätter stora svenska tidningar sin lit till hans förmåga att välja ut relevanta fakta ur Wikileaks-materialet?

Det är lika osäkert hur Wahlström rekryterades till Svenska institutet, som det är säkert att denna myndighet är direkt underställd regeringen och UD. I den meritförteckning som Wahlström åberopade i sin ansökan påstår han sig bland annat ha arbetat för de ryska tidningarna Novaja Gazeta och Russkij Reportior under 2009 ”på uppdrag av Journalistfonden”. Enligt Novaja Gazeta har Wahlström dock aldrig arbetat där.

I Russkij Reportior som också Israel Shamir har skrivit i har Wahlström så vitt känt bara publicerat en artikel. På Journalistfonden dementerar man likaledes att Wahlström skulle ha arbetat på uppdrag av Journalistfonden (dock fick han 2009 ett stipendium av fonden på 40 000 kronor för att praktisera på och studera ryska medier).

I sina meriter stoltserar Wahlström även med att han i tre år varit redaktör på samhällstidskriften Tromb och att den utsågs till Årets tidskrift 2007. I själva verket var dock Wahlström inte anställd där när tidningen fick priset (vilket var 2006). Han har inte heller gett ut ett enda nummer av Tromb sedan han 2007 tog över tidskriften efter en intern strid där chefredaktören avgick sedan han av Wahlström anklagats för förskingring. En anklagelse som dock polismyndigheten inte såg någon anledning att gå vidare med. Varefter tidskriften gick i konkurs i februari 2008.

Icke desto mindre anställdes Wahlström alltså som statlig mediekonsult på Svenska institutet med uppdrag att samordna journalistiska grävande projekt mellan svenska och ryska redaktioner. Wahlström gavs fria händer att välja ut vilka redaktioner som skulle delta i projektet, vilket därigenom kom att lägga grunden för hans samordning av distributionen av Wikileaks-materialet i Sverige och Ryssland (av Israel Shamir).

Wahlström arbetade alltså under våren och sommaren 2010 dels med pr för Wikileaks och Julian Assange, dels med att bygga upp medienätverket i Svenska institutets namn. Redan i juni hade han inlett det sistnämnda arbetet, genom att kontakta chefer på flera av Sveriges och Rysslands ledande medieföretag, i syfte att rekrytera journalister till nätverket. Det första steget bestod i att utesluta Bonnierägda Dagens Nyheter, Expressen och TV4. (Väl att märka i enlighet med faderns karakteristik i Zavtra av det ”progressiva Aftonbladet” – i kontrast till den judiska boulevardblaskan Expressen.)

Bland de redaktioner som däremot erbjöds att delta i arbetet fanns Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dokument inifrån på SVT. Samma redaktioner som senare alltså fick erbjudanden om att publicera utvalda delar av det hemliga material från USA:s ambassader som Wikileaks kommit över.

Urvalet av redaktioner gav upphov till en debatt om att Wahlström tillåtits agera mellanhand i en mediekartell för att sätta mediernas konkurrens och oberoende ur spel. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var en av de chefer som hade kontaktats av Wahlström med erbjudanden om att delta i samarbetsprojektet mellan svenska och ryska medier. Aftonbladet blev också arenan för marknadsföringen av Julian Assange, i april 2010. Där publicerades en artikel om Assange där Wahlström beskrev Wikileaks frontgestalt som en internetvärldens James Bond – en liknelse som för övrigt även dök upp i ett identiskt sammanhang hos Shamir kort därefter (i en text i Zavtra). Wahlström turnerade under våren med Assange och bokade samtidigt in personliga möten med en rad viktiga mediemakthavare som han kunde ha användning för i sitt eget kontaktnät, till exempel Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom-Hultén.

Vid en av dessa pr-turnéer introducerades Assange för Jan Helin. Den senare deklarerade på sin blogg att han nu engagerat den mediala superstjär nan Assange som fast krönikör. Bara några dagar senare var Assange anmäld för våldtäkt varför den första krönikan fick ställas. Samarbetet med Wahlström fortsatte dock. Med Assange ute ur bilden fick denne snarast mer svängrum och ökat inflytande.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson kände till att Wahlström förutom sin roll som pr-man och representant för Wikileaks också arbetade som statlig mediekonsult för Svenska institutet. Och att han hade engagemang för Sveriges Television, Aftonbladet och flera ryska medier. Detta förefaller dock ha uppfattats som en bekräftelse på att Wahlström var en legitim samarbetspartner.

Också Dokument inifråns projektledare Johan Brånstad kände till Wahlströms olika roller som statlig konsult, frilansmedarbetare och mellanhand mellan olika medieföretag samtidigt som han var representant för Wikileaks. Brånstad hade tidigare anlitat Wahlström som researcher i en produktion om svågerpolitik på Utrikesdepartementet. Han kände till artikeln om Israels inflytande över svenska medier, men uppfattade den inte som antisemitisk, vilket naturligtvis inte gav honom någon anledning att fördjupa sig i Wahlströms övriga produktion. Lika litet tycks man på Dokument inifrån ha uppfattat det som speciellt problematiskt att Wahlström ingick i redaktionen för SVT:s ”kritiska” dokumentär om Wikileaks – trots att han samtidigt alltså agerade på uppdrag av den organisation som tv-programmet skulle genomlysa.

Ingen av alla dessa redaktioner tycks alltså ha tagit de redan kända uppgifterna om de extremistiska kopplingarna mellan Johannes Wahlström och Israel Shamir på tillräckligt stort allvar för att försöka göra sig en bild av Wahlströms politiska profil.

Reaktionen dröjde också på de nya uppgifterna i svenska och utländska medier runt årsskiftet 2011, som visade att både Wahlström och hans far Israel Shamir hade personliga kontakter med Julian Assange. Och att Shamir hade agerat som representant för Wikileaks och försökt sälja Wikileaks-material i Ryssland och Vitryssland, samtidigt som Wahlström representerade Wikileaks i Sverige och Norge. Men efter hand blev det svårare och svårare att inte uppfatta duon Wahlström- Shamir som ett välsynkroniserat mediemaskineri. De likartade hyllningarna till Lukasjenko, Transnistrien, Sovjetkommunismen började (liksom de likaartade formuleringarna i deras respektive artiklar) te sig besvärande också för de redaktioner som samarbetade med Wahlström som mellanhand i Svenska institutets projekt, som Uppdrag granskning och Sveriges Televisions dokumentärfi lmsredaktion.

Uppdrag gransknings dåvarande projektledare Lars-Göran Svensson skickade tre reportrar till ett första möte med de ryska journalister som Wahlström valt ut i september förra året. Svensson vill idag inte berätta om det ledde till något resultat. Den nuvarande projektledaren Nils Hansson säger att det var ett arbete som så vitt han vet inte ledde till någon fortsättning.

Enligt Wahlströms rapportering till Svenska institutet ska dock Uppdrag granskning ha inlett samarbete med en av de ryska redaktionerna i projektet med ambitionen att producera minst ett gemensamt arbete för publicering i år. Till projektets möte i Moskva i december där Wahlström uppgav sig representera Sveriges Television och Föreningen Grävande Journalister – trots att han enligt föreningens ordförande aldrig har haft något uppdrag i föreningen – kom bara en av de svenska representanterna i nätverket.

Också Lars Borgnäs på SVT var enligt Johannes Wahlström engagerad i ett programprojekt som skulle behandla utvecklingen i Ryssland under de senaste 20 åren efter kommunismens fall. Wahlström erbjöd sig att jobba direkt med produktionen. Enligt Lars Borgnäs blev det dock inte någonting av dessa planer, då SVT tackade nej till programförslaget.

Detta tycks inte hindra Wahlströms projekt på Svenska institutet från att tuffa på fram till årsskiftet 2011, nu även inbegripande tidningen Journalisten. Kanske bör man se dess chefredaktör Helena Gierttas beundrande Wahlström-porträtt i just Journalisten vintern 2011 som en tacksamhetsgest för att Wahlström agerade mellanhand i förhandlingarna om samarbete mellan Giertta och det ryska journalistförbundets tidning.

Efter de nya avslöjandena om nya kopplingar mellan Wahlström och Shamir har flera redaktioner backat ur samarbetet. Svenska Dagbladet har idag frigjort sig från beroendet av Johannes Wahlström. Aftonbladet har dock fortsatt att försvara samarbetet med honom. Han har delvis kunnat kompensera bortfallet med nya jaktmarker. Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz har anlitat Wahlström som konsult och leverantör av Wikileaks-material. Ett samarbete som man inte har redovisat för sina läsare.

Beteendet ter sig symtomatiskt för Wahlströms agerande i svensk offentlighet där frågetecknen hopar sig rörande hans sätt att ständigt ikläda sig nya roller och hans sätt att använda den ena positionen efter den andra i sitt målmedvetna klättrande uppåt mot alltmer inflytelserika maktsfärer.

Svenska institutet ger honom möjlighet att initiera ett mediesamarbete som i sin tur gör honom användbar vid spridningen av Wikileaks-material, vilket genererar nya samarbetspartners i Svenska institutets projekt och samtidigt meriterar honom för att arbeta på SVT med ett reportage om Wikileaks.

För varje ny kontakt som Wahlström etablerar stärks hans legitimitet. Detta genom att fokus flyttas från hans obskyra politiska åsikter till hans alltmer imponerande kontaktnät. Vad som sker är således att stora svenska institutioner och medieaktörer bidrar till att en antisemit och diktatur-medlöpare kan förklä sig till progressiv intellektuell.

En slutlig undran är förstås vem Johannes Wahlström egentligen är. Själv föredrar jag att låta frågan hänga i luften och hänvisar till Rolling Stones gamla slagdänga ”Sympathy for the Devil”: ”Pleased to meet you / Hope you guess my name / But what’s puzzling you / Is the nature of my game // I stuck around St. Petersburg / When I saw it was a time for a change …”

 

Research: Pelle Oskarsson