Mogaos grottkloster ligger i den lodräta västra sidan av en pastoral floddal som skär genom ett ökenlandskap av gula sanddyner och dammfärgade kullar. Bortåt två kilometer av branten är perforerad av grottöppningar. De ligger i flera våningar ovanpå varandra i den 25 meter höga bergssidan. Somliga grottor är gigantiska, andra mindre. Tak och väggar täcks av buddistiska motiv.

Grotta nr 17 ligger i markplanet och är ett av de mindre och enklare templen. Till höger strax innanför entrén öppnar sig en liten angränsande grotta. Den saknar väggmålningar och är tom och anspråkslös. Inget skvallrar om att upptäckten av den var så sensationell att Times Literary Supplement en gång klassificerade den med orden: ”få underbarare fynd har gjorts av en arkeolog”.

När grottan upptäcktes visade den sig vara ett sedan länge bortglömt lönnbibliotek. Det innehöll bland annat världens äldsta tryckta bokverk, framställt år 868 e Kr – mer än ett halvt årtusende innan Johann Gutenberg började trycka biblar. Detta bokverk – en så kallad Diamantsutra, en central text inom buddismen – finns idag på British Library i London. Den kan även beskådas på nätadressen www.bl.uk/onlinegallery/ttp/ttpbooks.html.

Det har gått drygt ett sekel sedan den hamnade i London. Den kom tillsammans med tusentals andra manuskript, dokument, teckningar och målningar – alla härstammande från det glömda lönnbiblioteket i Mogaos grottkloster i oasen ett par mil söder om staden Dunhuang i Kinas Gansu-provins.

Klostret grundades av buddistiska munkar för 1700 år sedan. På jakt efter avskildhet och meditation sökte de sig ut i öknen och fann en oas där de karvade fram de första grottorna. Lönnbiblioteket upptäcktes av en slump alldeles i början 1900-talet av en kinesisk taoistpräst som hette Wang Yunlu.

Han hade gjort det till sin uppgift att rusta upp Mogaos grottor och renovera deras gamla målningar. Under detta arbete avslöjades en igenmurad dörröppning i grotta 17. Den mörka kammaren innanför visade sig fylld med skriftrullar, manus och målningar. Sammanlagt handlade det om 40 000–50 000 dokument.

Wang insåg att det var ett värdefullt fynd. Han underrättade provinsmyndigheterna i huvudstaden Lanchow och sände dem ett urval dokument för närmare studier. De lät dock saken bero. Den arkeologiska skatten blev kvar i Mogao med Wang som väktare. Kanske hade de så förblivit om det inte varit för att Wangs fynd sammanföll i tiden med finalen på de stora västerländska geografiska upptäckternas epok.

Det tidevarv som hade inletts med Marco Polo på 1200-talet och kulminerat med Columbus upptäckt av Amerika 1492 var på väg att nå sitt slut med utforskandet av Centralasien vid sekelskiftet 1900. I spetsen för de äventyrslystna och äregiriga västerlänningar som i växande skaror sökte sig till detta område av öde öknar och vindsvepta bergskedjor gick Sven Hedin.

Han var geografen och pionjären som trampade upp stigarna och ritade kartor över området. I hans fotspår följde skattjägarna och arkeologerna. De var, precis som stigfinnaren Hedin, oförvägna typer som målmedvetet och dödsföraktande gav sig ut i ödemarken för att ur ökensanden gräva fram resterna av de utdöda samhällen och civilisationer som Hedin hade lokaliserat.

Den främste av dessa – en man lika djärv och äregirig som Hedin men inte riktigt hans like i förmågan att skapa uppmärksamhet kring sin person – hette Aurel Stein. Till ursprunget var han ungrare, född 1862 i Budapest av judiska föräldrar. Senare blev han brittisk medborgare och bosatte sig i Kashmir i brittiska Indien.

På våren 1900 inledde han sin första expedition till västra Kinas öknar, i vad som då kallades Kinesiska Turkestan och idag är känt som den oroliga Xinjiang-provinsen. Han gjorde rika arkeologiska fynd som han sände hem till Europa där de väckte sensation. Sju år senare befann han sig på sin andra expedition. Han hade gjort nya märkvärdiga fynd och var i februari 1907 på väg österut genom Lop-öknen mot Dunhuang.

Där hade han inga tankar på att göra arkeologiska utgrävningar. Han var bara nyfiken på Mogaos grottempel som han hade hört talas om första gången många år tidigare. Han hade ingen aning om att han stod inför sin forskningskarriärs största fynd, zenit på sin bana som arkeolog.

När han red in i Dunhuang i början av mars 1907 var hans tankar istället upptagna av den oväntade upptäckt han gjort på vägen dit. I öknen väster om Dunhuang hade han stött på resterna av gamla bevakningstorn och befästningsverk som han misstänkte var Kinesiska murens västligaste utlöpare.

Därför tänkte han bara ta en snabb titt på de så kallade tusenbuddhagrottorna i Mogao, fylla på sitt vattenförråd och ge sig tillbaka ut i öknen igen. Han brann av iver att få gräva i de gamla bevakningstornen på jakt efter bevis för att han hade upptäckt ett sedan länge bortglömt stycke av Kinesiska muren.

Kort efter ankomsten till Dunhuang fick han emellertid höra ryktet om att det fanns ett gammalt dolt bibliotek. Stein beslutade sig omgående för att undersöka vad som låg bakom. Han sadlade hästen och red i sporrsträck mot Mogao.

Väl där fick han klart för sig att ryktet var sant men att prästen Wang, som hade gjort fyndet, hade gett sig av på en resa i syfte att tigga ihop pengar till klosterrenoveringen. Wang skulle bli borta i flera veckor och när Stein förhörde sig om möjligheten att få se biblioteket fick han veta att Wang hade nyckeln med sig.

Tills vidare fick Stein nöja sig med att gå från grotta till grotta och beskåda målningarna och skulpturerna.

Under sin rundvandring i klostret, i sällskap med sin kinesiske assistent Chiang, stötte Stein händelsevis på den unge buddistmunken Ho-shang. Han visste var ett manuskript från biblioteket fanns. Det visade sig vara en väl bibehållen bokrulle. Stein och Chiang rullade försiktigt upp den och gjorde stora ögon.

Texten var skriven med kinesiska tecken och Stein svor över sin oförmåga att läsa kinesisk text. Dessvärre klarade inte heller Chiang att tyda dokumentet. Men Stein hade sett nog för att veta att han också måste få se resten av det dolda biblioteket.

I väntan på att Wang skulle komma åter med nyckeln bestämde han sig för att samla ihop ett grävarlag och på nytt ge sig ut i öknen för att göra en arkeologisk genomgång av bevakningstornen och murresterna som han hade upptäckt på vägen till Dunhuang.

När Stein återvände till Dunhuang några veckor senare hade han inte bara fått sin teori om Kinesiska muren bekräftad, han hade också funnit Jadeporten, den nu berömda historiska gränspostering genom vilken all trafik på Sidenvägen passerade in i och ut ur Kina.

Det var upptäckter som slog världen med häpnad och skrev in Steins namn i toppskiktet på listan över Centralasiens främsta utforskare. Men nu anade han sig ha en ännu större arkeologisk triumf inom räckhåll; det hemliga biblioteket i Mogaos klostergrottor.

Han skyndade dit så snart han kunde. Det var en dag i maj 1907 och han fann att prästen Wang återvänt från sin tiggarturné. Wang gav intryck av att vara en extremt blyg och nervös person, hela tiden på sin vakt. Stein anade att det skulle bli svårt att övertyga Wang om att öppna dörren till det dolda biblioteket för honom. Det skulle kräva både list och tålamod.

Till att börja med måste han låta bli att antyda något som helst intresse för biblioteket. Därför sa han till Wang att han kommit till Mogao för att inspektera och dokumentera grottmålningarna. Medan han gick omkring i grottorna och fotograferade upptäckte han att ingången till det hemliga biblioteket, där det tidigare funnits en låst dörr, nu hade murats igen.

Dessutom fick han höra att myndigheterna i Gansu-provinsen krävt att alla skrifter i biblioteket skulle föras till provinshuvudstaden Lanchow. Det såg ut som Stein höll på att bli snuvad på sitt största arkeologiska kap. Beträffande den igenmurade ingången fick han dock lugnade besked från sin assistent Chiang. Wangs avsikt med åtgärden hade varit att hålla borta en grupp nyfikna pilgrimer som kommit för att delta i en religiös festival i Mogao.

Beträffande flytten av de gamla skrifterna visade det sig att myndigheterna i Lanchow, när allt kom omkring, beslutat att manuskripten låg bäst där de låg. Tillsammans med Chiang utarbetade Stein nu en strategi för att få Wang att släppa in dem i biblioteket. Hur skulle man vinna prästens förtroende?

Svaret blev smicker, mutor och ett spelat intresse för den vällovliga men grova och konstlösa renovering av grottorna som Wang drev med from iver. Dessutom spelade Stein ut sitt eget passionerade intresse för den kinesiska buddisten och reseskildraren Hsuan-tsang som på 800-talet genomkorsade Taklamakan-öknen på en pilgrimsfärd till Indien.

Det var ett skott i det blå men det träffade mitt i prick. Wang var en lika stor beundrare av Hsuan-tsang som Stein. Därmed hade Stein brutit en bräsch i den lille prästens skal av misstänksam försiktighet. Wang ledde iväg med Stein till en veranda där han hade låtit en konstnär måla kända scener ur Hsuan-tsangs liv som pilgrim.

Stein lämnade sin assistent Chiang tillsammans med Wang i hopp om att han skulle kunna övertyga Wang att visa dem biblioteket. Sent samma kväll dök Chiang upp i Steins tält med ett knyte som visade sig innehålla ett antal manus från biblioteket. Stein kunde snabbt avgöra att bokrullarna var mycket gamla.

Sedan återvände Chiang med rullarna till Wangs munkcell som låg vid foten av en stor Buddhabild som huggits ur klippan. Chiang tillbringade hela natten med att läsa rullarna i jakt på något som kunde tidsbestämma dem. I gryningen återvände han till Stein med det sensationella beskedet att flera av dem var sutror som hade översatts till kinesiska av Hsuan-tsang själv.

Stein, som hade utnämnt Hsuan-tsang till sitt speciella skyddshelgon, såg i detta faktum ett gudomligt tecken. Från andra sidan graven hade Hsuan själv valt att uppenbara dessa heliga buddistiska skrifter för sin indiske beundrare – Stein bodde i Kashmir i brittiska Indien – för att han skulle återföra dem till Indien. Stein tog till detta argument mot prästen Wang och det förfelade inte sin verkan.

Inom några timmar var muren till det hemliga biblioteket riven och Stein fick äntligen titta in i den lilla lönnkammaren. I skenet från Wangs fladdrande oljelampa såg han en kompakt massa av manuskriptbuntar travade på varandra upp till tre meters höjd.

Det var ett av den arkeologiska historiens största ögonblick, jämförbart med den scen som utspelade sig 15 år senare i Egypten, då arkeologen Howard Carter för första gången såg in i Tutankhamons gravkammare. Sidoutrymmet var så packat med gamla manuskripthögar att Stein knappt kunde tränga sig in.

Under de följande veckorna satt han och Chiang varje natt i grotta 17 och gick igenom innehållet i manuskripthögarna. Wang hämtade själv materialet från biblioteket och bar det till ”läsrummet”, som Stein kallade grottan som Wang anvisat dem. Prästen var angelägen om att det inte skulle bli känt att han öppnat biblioteket för utlänningen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Stein första ambition var att lista alla manuskript men han insåg snabbt att det skulle kräva en hel stab av lärda medarbetare. En oändlig rad av manuskript på kända och okända språk passerade under hans och Chiangs ögon. Kinesiska, sanskrit, sogdian, tibetanska och ujgur. Där fanns till och med manuskript på hebreiska och utöver manuskripten även en rik samling buddistiska målningar, gjorda på mycket fint siden eller papper.

Ju längre tiden gick utan att någon utomstående antydde vetskap om vad som pågick i grotta 17, desto mindre nervös och motsträvig blev Wang. Så småningom gick han med på att låta Stein skicka vissa dokument till England mot att britten bidrog ekonomiskt till den fortsatta renoveringen av grottemplen.

Till slut hade Stein, med prästen Wangs goda minne, köpt ungefär 20 000 manuskript och målningar. För dessa betalade han den – även i dåtida penningvärde – rätt begränsade summan av 120 pund. De brittiska skattebetalarna stod för notan. De fick mycket för pengarna och Stein blev hyllad och berömd. Fast inte i Kina. Där är han en djupt avskydd person, skälld för simpel tjuv och förförare som utnyttjade prästen Wangs naivitet och brist på bildning.

Stein fick med sig ungefär 20 000 av de 50 000 dokument som fanns i biblioteket. Ryktet om hans sensationella fynd spreds snabbt i västerländska upptäckarkretsar.

Något år efter Stein kom den unge franske sinologen Paul Pelliot. När han hade gjort sitt urval och packat det för vidarebefordran till Paris fanns kanske 20 000 av det dolda bibliotekets manuskript och målningar kvar. Efter Pelliot följde den japanske greven Otani, ryssen Oldenburg och amerikanen Langdon Warner.

Några av de dokument Pelliot fick med sig tog han till Peking och visade för kinesiska kolleger, vilket ledde till krav på den kinesiska regeringen att hämta det som fanns kvar till Peking. Så skedde, men under transporten förskingrades tusentals manuskript och målningar som hamnade i privata händer. Bara ungefär hälften av de återstående dokumenten nådde den kinesiska huvudstaden.

Huvuddelen av det dolda bibliotekets innehåll finns därför på tre vitt skilda geografiska platser; i Kinas nationalbibliotek i Peking, i Paris på Biblioteque National och i London på British Museum och British Library. Resten finns i Japan, Ryssland, Indien och Tyskland. Grottan i Mogao, där alltihop låg gömt, gapar idag tom men har i gengäld blivit ett stort turistmål.

När Stein försökte bestämma vid vilken tidpunkt det dolda biblioteket hade murats igen kom han fram till att det kunde ha skett någon gång på 1200-talet. I själva verket gjordes det ännu tidigare. Då prästen Wang upptäckte biblioteket hade det stått orört i 900 år. Det murades igen redan i början av 1000-talet.

De äldsta inmurade skrifterna var från 300-talet e Kr och de yngsta från tiden för inmurandet. Manuskripten består till 90 procent av buddistiska sutror. Annat är kinesiska litterära klassiker och historiska och ekonomiska förteckningar som berättar om sociala och kulturella aktiviteter på Sidenvägen.

Fortfarande återstår en fråga obesvarad. Varför murades alla dessa böcker och dokument in i sin lönnkammare? En tänkbar förklaring är att det buddistiska Mogaoklostret hotades av en muslimsk armé som närmade sig västerifrån. För att rädda sina dyrbara religiösa skrifter och banderoller undan en muslimernas strävan att förstöra buddistiska monument och symboler, murade munkarna in dem i det gömda biblioteket. Men det förklarar inte varför de blev liggande orörda i nästan 900 år.

En annan möjlig förklaring är därför att bibliotekets innehåll betraktades som skräp men att munkarna inte kunde förmå sig att bränna de förbrukade sutrarullarna och banderollerna, utan istället gjorde sig av med dem genom att gömma dem bakom en mur där skräpet konserverades i nästan ett årtusende tack vare det torra ökenklimatet. Varken det ena eller det andra är dock mer än spekulationer. Något säkert svar står inte att få.