Allt som andas idyll eller nostalgi är på något diffust sätt djupt omoraliskt. Ja, utom funkis förstås. Det är tillåtet med massproducerat låtsas-30-tal, eftersom det trots allt är ett eko från modernismens egen adolescens. Men att ens tänka på att rita ett korintiskt kapitäl eller låta en vinranka av gjutjärn omslingra en sensuellt svällande jugendbalkong – det vore en reaktionär upprorshandling, fullt i klass med borggårdstalet.

Det är som om all bildkonst utom Mark Rothko skulle klassas som knätofsfascism, eller som om landets symfoniorkestrar vore anbefallna att uteslutande spela musik av Alban Berg och hans hårdsvängande tolvtonskompisar. Den uppdämda längtan efter lite arkitektonisk Hugo Alfvén eller Tjajkovskij har därför skapat ett motståndarläger som är så svältfött att det knäfaller för varje ansats till antimodernism.

Det gråter av glädje över att Frankfurt har börjat återskapa sin sönderbombade stadskärna – fast i moderna material, vilket blir som att spela Hugo Alfvén på hammondorgel, med skidhandskar. Till och med rysk bombastisk nystalinism drunknar i facebooklajkningar.

Det glödande engagemanget leder förstås till en del roliga skärmytslingar.

Som när några skånska fastighetsentreprenörer fick för sig att smälla upp medeltidsbyn Jakriborg – komplett med ringmur, pizzeria och återvinningsstationer. I prästerskapets ögon kunde de lika gärna ha återuppväckt digerdöden. Detta plywood-Visby, dit Ronja Rövardotter-generationen omedelbart började vallfärda, väckte en sådan helig vrede hos den estetiska inkvisitionen att man började känna doften av ett genuint medeltida kättarbål. Jakriborg stämplades som New Urbanism, en lömsk amerikansk irrlära som går ut på att det är mysigare att bo i Disneyversionen av Venedig än i en k-märkt asbestsilo.

Den senaste tiden har man även i Växjö avslöjat nykonservativa attentatsplaner mot den goda smaken. En grupp sammansvurna planerar att bygga ett par fastigheter inspirerade av 1890-talet, både vad gäller utseende och i viss mån byggnadsmetoder. Upprördheten är stor och rättmätig. Stadsarkitekten kallar projektet ”löjligt”, och en annan ledande representant för den læstadianska expertisen utbrister frustrerat: ”Det är ett märkligt projekt, jag förstår det inte.” Nej, visst är det obegripligt? När vi nu äntligen har lyckats befria våra stadskärnor – inte minst Växjös – från merparten av alla premodernistiska gamla kråkslott, ska vi då plötsligt väcka liv i en estetik som bäst sammanfattas i byggnadsborgarrådet Garpes kärnfulla analys från 1964: ”Gamla äckliga Strandvägen!” Finns det inget antikt tullhus vi kan jämna med marken istället?