Att berömda härskare omgav sig med filosofer var ett vanligt fenomen förr i världen. Alexander hade Aristoteles till lärare, Nero hade Seneca till mentor och ett tag även minister, Fredrik den store kallade Voltaire till Berlin och Katarina den stora förmådde Diderot att bege sig till Peterburg. Det finns fler exempel; före 1800-talet var furstehoven viktiga centrum för både vetenskap och filosofi. Sedan har monarkernas marginalisering och filosofernas anspråk på att vara kritiska intellektuella gjort kombinationen furste-filosof mindre vanlig. I sin bok Drottningen och filosofen ägnar sig Svante Nordin åt ett av de mest spektakulära och gåtfulla exemplen, nämligen mötet mellan René Descartes och Kristina vintern 1649/50.

Detta rendez-vous mellan tidens ledande filosof och märkvärdigaste kvinna var en konstellation av filosofi, politik, religion och kvinnoemancipation på högsta nivå, tragiskt avslutad med filosofens snara död. Deras relation har fascinerat eftervärlden och många har skrivit om den, både svenskar och utlänningar, bland dem en annan berömd filosof, nämligen Ernst Cassirer som under sina år i Göteborg före och under kriget skrev en bok om Kristina och Descartes. Nordins bok är en rapp genomgång av fallet, stundom kanske väl rapp; somliga kapitel består bara av två sidor. Den redovisar inga nya empiriska rön men presenterar och diskuterar forskningen med tonvikt vid det filosofiska innehållet i de bådas möte.

Att Descartes kom till Sverige var väsentligen ett verk av Chanut, den franske ambassadören i Stockholm som beskrev den unga drottningens bländande begåvning för sin vän Descartes och å andra sidan väckte Kristinas intresse för hans filosofi. Steg för steg mäklade han ihop arrangemanget. Descartes, försmådd i Paris och osäker om sin ställning där han residerade i Holland, lät sig till slut övertalas att göra den vanskliga utflykten till den fjärran Norden. Kristina för sin del var nöjd med detta tillskott till den miljö av prominenta lärde hon skapade omkring sig och som bestod av franska, tyska och holländska humanister och polyhistorer som vistades i Stockholm ett slag, deltog i hovlivet, ordnade hennes böcker och handskrifter samt intrigerade mot varandra. De var inte entusiastiska över Descartes entré på scenen; några av dem var hans fiender sedan tidigare. För Kristina var han en ackvisition utöver det vanliga; drottningen ville göra sig bekant med hans filosofi och välvde planer på att permanenta hans vistelse genom en förläning i någon sydlig del av riket med mildare klimat.

De två sammanträffade några gånger för filosofiska samtal, klockan fem på morgonen, för att inte ta tid från regeringsbestyren. Vad de talade om är inte känt i detalj, men klart står att det inte handlade om det som eftervärlden i första hand förknippar med Descartes filosofi: det berömda cartesianska tvivlet som upprörde många i samtiden men i själva verket var till för att vederlägga skeptikerna, åtskillnaden mellan subjekt och objekt, den mekanistiska naturförklaringen, virvlarna. I stället rörde samtalet moralfilosofiska och religiösa spörsmål; ett brev från Descartes till Chanut där denne besvarar en fråga som Kristina ställt om kärlekens natur är det närmaste vi kommer en inblick i vad för slags materier deras samtal handlade om. Någon sinnlig kärlek gällde det då inte utan hur man på filosofisk väg, med hjälp av förnuftet, skall älska Gud.

En kontrovers skymtar. I ett brev till prinsessan Elisabeth av Pfalz, en annan furstinna av litet lägre rang som han korresponderade med och hade substantiellt filosofiskt utbyte av, anmärkte Descartes att Kristina var litet för intresserad av grekiska språket och antika böcker men att detta kanske skulle ändra sig. Kommentaren var kanske avsedd att blidka Elisabeth som kunde känna sig försmådd av hans resa till Sverige, men den visar framförallt den rationalistiske filosofens förakt för den humanistiska lärdom som vilar på auktoritet och tradition, på språk och böcker. Det är en motsättning mellan filosofi och filologi som inte var tillfällig utan alltjämt gör sig gällande.

Mycket är gåtfullt i Descartes fatala besök i Sverige. Blev han månne mördad av sina rivaler vid hovet? Knappast; han råkade ut för en infektion som ledde till lunginflammation, en vanlig dödsorsak på den tiden; Chanut hade haft en släng av samma sjuka en tid dessförinnan, men klarat sig. Vad hände med Descartes’ skalle inför transporten av liket till Paris och var finns det nu? Historien om skallens öde är dråplig och inte slutgiltigt utredd. Den fråga som vållat störst huvudbry är om Descartes medverkade till tidens stora skandal, Kristinas beslut att överge den lutherska läran och konvertera till katolicismen och därmed också abdikera.

Kristina uppgav själv senare att Descartes högst verksamt bidragit till hennes höga omvändelse. Men det skedde i ett läge då det gällde att verifiera Descartes katolska lojalitet som ifrågasattes inför hans kvarlevors förflyttning till Frankrike. I en annan kommentar 1677 vittnade hon om att Descartes filosofi hade gjort intryck på henne, utan att koppla det till religionsbytet. Nordins bedömning av saken är att Descartes inte alls var ute efter att omvända henne till katolicismen. Däremot kan umgänget med honom, och egentligen än mer med Chanut, som hon träffade ofta och som på olika sätt introducerade henne i Descartes filosofi, ha visat att avancerade filosofiska uppfattningar var förenliga med den katolska lära hon av andra, inte klarlagda skäl, var attraherad av.

Den beskrivningen låter rimlig och har distans till de psykologiserande tolkningar tidigare forskare gärna hamnat i. Ty det är överhuvudtaget svårt att komma åt de personliga motiven i en tid där moderna föreställningar om individualitet och personlighet saknades. Så mycket var rollspel i en representativ kultur där människorna agerade på livets teater, särskilt på den höga nivå där Kristina dvaldes. Rollspelet uppmuntrade till förställning, varje yttrande kunde vara avgivet i strategiskt syfte. Det innefattade också ett instrumentellt förhållande till filosoferandet. Kristina avverkade den ena läran efter den andra. Kort efter Descartes frånfälle försökte hon få en annan filosof, Pierre Gassendi, till Stockholm eftersom Descartes inte hade varit tillfyllest. Efter abdikationen intresserade hon sig för pansofister, libertiner, socinianer, judar, alkemister och kvietister, i en konsumtion av filosofier på marginalen till det tillåtna som var en manifestation av hennes fursteroll och ibland också tjänade hennes olika politiska projekt: att ena Europa mot turkarna, att bli drottning av Neapel eller förvärva Polens krona.

Otvivelaktigt var hon en kvinna med extraordinära intellektuella intressen, men de skall inte tolkas i moderna termer av personlighetsutveckling eller sökande efter en åskådning. Att betona rollen mer än personen förminskar henne möjligen som filosofisk adept men gör henne inte mindre intressant som människa.