Det andra Nordkorea
– VI HAR PRECIS SOM i Sverige ett parlament med utskott som bereder och ger expertråd. Utskottet lyder under presidenten, er statsminister alltså, svarar direktören för parlamentets vetenskaps- och utbildningskommitté Gurbanov Vladimir uppriktigt och inväntar lugnt och metodiskt min nästkommande fråga. Direktör Gurbanov Vladimir, den ende ryssen i sällskapet, är lång och kraftfull. Hans person utstrålar erfarenhet. Näsan är röd och kopprig.
På var sida har Gurbanov Vladimir en utskottsmedlem som intygar vad han sagt. De är turkmener med välsittande mörkblå kostymer med den turkmenistanska flaggan på vänstra kavajslaget. För fem år sedan var det landets första president Turkmenbasjis ansikte – alla turkmenistaniers fader (den store) som Saparmurat Nijazov kemalistiskt lät transformera sig till – som prydde var tjänstemans kavajslag. Nu har framtidens rike ”The Golden Age of Turkmenistan” bytts ut mot ”Era of the Turkmen Renaissance” sedan Turkmenbasjis tandläkare och sedermera hälsominister Kurbanguly Berdymuchamedov tillsattes efter Turkmenbasjis plötsliga bortgång december 2006.
I över två år hade jag försökt få visum till det märkliga ökenlandet Turkmenistan öster om Kaspiska havet, inklämt mellan Iran, Afghanistan och Uzbekistan, som knappt någon vet något om. Dess geografiska placering för tankarna till färggranna och långsamma kamelkaravaner som svajande på väg mot det snöbeklädda världens tak skrider fram längs böljande sanddyner i skenet av en orangeröd himmel i solnedgången.
Kanske beror det på att det inte kommer ut några nyheter därifrån. Journalister är förbjudna. Regimkritiker sätts i husarrest långt ute i ökenmarken och flera spärras in på sinnessjukhus. Släktingar till kritiker förlorar sina arbeten, lägenhetskontrakt tas ifrån dem och barnen förvägras skolundervisning, allt för att få en tyst och likgiltig befolkning. Endast Nordkorea slår regimen på fingrarna när det gäller bevakning och censur av sina medborgare. Folket vet ingenting om vad som sker i övriga delar av landet. Turkmenistanierna fick Internet så sent som 2008.
Jag undrar om de turkmenistanska parlamentsledamöterna får möjlighet att träffa andra parlamentariker, se hur det fungerar i andra länder och styrelseskick. Självfallet är det så, sägs det med en gest som får min fråga att verka överflödig. En roande blick vandrar längs sällskapet. De påminde sig att turkmenistanska parlamentariker faktiskt besökte Sveriges riksdag år 2005. Huvuddelen av delegationen var kvinnor, svarar Gurbanov Vladimir och spricker upp i ett leende med händerna utsträckta i en öppen gest.
Parlamentet är öde när vi stegar ut i den nära 40-gradiga värmen. Innan jag reser vidare ombeds jag att fotografera Turkmenbasji som står staty i stramt tjockt guld på en sockel och svär eden med vänster hand på konstitutionen och den högra handen på hjärtat. Bilen svänger ut på den fyrfiliga motorvägen och vi åker i riktning mot den nya stadsdelen där, på foten av Kopet dag, ett 300 meter högt tv-torn tränger upp och ska bli huvudstadens nya riktmärke med en neongrön Seljukikstjärna på toppen. Det är presidenten själv som väljer arkitekturen och vilka byggnader som ska uppföras berättar min medföljare. Det är ett hedersuppdrag och det garanterar att det blir bra. Hur hinner han med? frågar jag förvånat. Presidenten vill att det ska bli bra och han jobbar för oss alla turkmenistanier, så han har väldigt mycket att göra. Administrationsbyggnaderna är alla i vit marmor och ter sig som futuristiska museer, palats eller enorma moskékomplex med glimmande guldkupoler. Redan 1993 slog Turkmenbasji fast visionen om att Turkmenistan skulle bli Centralasiens Dubai och huvudstaden Asjgabat skulle enbart byggas av vit marmor.
Se där! En tom inhägnad lekplats med röda plastrutschkanor och gröna gunghästar. Ett dagis. Turkmenistan är precis som Sverige, säger hon. Jag blir perplex, ett dagis. Men var är alla barnen och dagisfröknarna?
Förresten, var är alla människorna på gatorna? Jag ser knappt någon fastän det ska bo närmare 800 000 personer i staden. De är inne, de leker nog inne, säger hon och försöker övertyga mig med ett leende. Ett par vita Lexus och Mercedes passerar på motsatta körbanan. Några fler bilar blir det inte under de tio minuterna det tar att åka i Asjgabats rusningstrafik. Jag gör reflektionen att det är något fler bilar i förhållande till när jag besökte landet 2005. Historieskrivningen är dock densamma. På nationalmuseet står samma världskarta över turkmenistaniernas internationalisering som 2005. I ena montern är Sverige helt enkelt bortretuscherat. Turkmenbasji stod inte ut med att Sverige beviljat dissidenter asyl. I montern bredvid breder dock inte Östersjön ut sig mot Norge.
– DÄR ÄR DET! JAG BÖJER mig fram i baksätet för att se genom vindrutan. En vitblå mosaikmönstrad skyskrapa i glittrande fönsterfasad, formad som en kobra med utfälld man blir tydlig och vi svänger in på den ödsliga parkeringen. Området är helt tomt. Inga människor, inga bilar eller någon som är på väg någonstans. Var är alla människor? undrar jag tyst för mig själv och frågar sedan. De är alla upptagna med sina arbeten, får jag veta. I Turkmenistan jobbar vi hårt, det måste vi.
vi går in i den blankpolerade byggnaden och det ekar tomt när vi letar oss fram till hissen som tar oss 18 våningar upp. Vi vandrar genom ändlösa tomma korridorer och den tjocka oxblodsröda turkmenmattan suger upp mina ljudlösa steg.
Vice minister Orazov Dovlet Chariyevich för Ministeriet för hälsa och industriell medicin tar emot med stort självförtroende. Han är liksom alla högre ämbetsmän i den turkmenistanska administrationen, med få undantag, turkmen. Under nationaliseringen rensades den tidigare rysktalande sovjetiska nomenklaturan bort, med en fallande ekonomi och en skriande brist på både kunskap och erfarna byråkrater som följd. Han bär mörkblå generaldirektörskostym och tar ledigt emot mig med ett enkelt handslag. Grönt te, småkakor och chokladpraliner ställs fram och två ytterligare medarbetare sätter sig bredvid mig. Orazov Dovlet Chariyevich berättar generad att han kan en del engelska men vill gärna hålla sig till sitt modersmål. Vi går fram till kontorets panoramafönster och ser ut över Asjgabat. Vice ministern berättar om landets framstående hälsovård, att det kommer läkare från väst bara för att få praktisera medicin i landet. Vi har den senaste i teknologi. Allt detta har presidenten gett oss, folket. Orazov Dovlet Chariyevich tar sig för bröstet när han nämner presidenten och folket i en och samma mening.
HUR ÄR DET MED sjukförsäkring och medicin, har alla medborgare tillgång till sjukvård? Javisst, svarar han och ser mig i ögonen. Presidenten utvecklar nationen med det bästa och senaste. Vi förser alla städer med sjukhus och flera är under konstruktion. På stående fot erbjuds jag att följa med till ett ögonsjukhus.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
På väg ner i hissen för att hinna med det tredje mötet före lunch funderar jag på hur detta kan vara möjligt, hur detta kan tillåtas fortgå. Orazov Dovlet Chariyevich måste veta hur det egentligen ligger till, att sjukvården i Turkmenistan är rakt igenom livsfarlig. Medicinsk information manipuleras systematiskt. Allvarliga infektionssjukdomar förnekas och internationella standarder och protokoll används sällan. Svårt sjuka människor tas inte emot på sjukhusen; om de dör ser det illa ut i statistiken och kan innebära arbetslöshet. Läkare utan gränser lämnade som sista NGO (Non Governmental Organization) Turkmenistan 2009 då de kraftigt motarbetades fastän de hjälpte sjukvården med kunskap som räddade människoliv. Det går fortfarande till som under Sovjettiden. Ingen vågar ta ansvar eftersom allt är på låtsas.
PÅ HANDELSMINISTERIET händer samma sak. På frågan om de kunde nämna tre prio-riterade infrastrukturinvesteringar som Turkmenistan verkligen skulle ha behov av möts jag av ett gemensamt skratt. Tjänstemännen förstår inte frågan. Se själv, vi behöver inte något, säger en av dem och pekar ut över Asjgabat.
Jag nämner upprustning av tågnätet eller hamnen i Turkmenbasji eller bättre vägar ute i landet. De förstår fortfarande ingenting. Mina frågor tycks sakna en uppenbar poäng, så jag försöker en gång till. De kände till EU:s Centralasienstrategi, vars syfte bland annat är att förbättra handelsvägarna till Europa. Vad vill ni att EU ska göra för Turkmenistan och regionen om ni fick bestämma?
Mötet gick fort, tjugo minuter.