Dominic Cummings är kanske mest känd som arkitekten bakom brexitkampanjen. I skrivande stund är han premiärminister Boris Johnsons chefsrådgivare och en av de kanske mest kontroversiella personerna i brittisk politik. Han är känd för att klä sig slarvigt och de engelska skämttecknarna har fäst sig vid att han ser ut att ha ett ovanligt stort huvud. Han avbildas ofta som en ond utomjording som styr premiärministern genom någon sorts avancerad tankekontroll. I den dokumentär om brexit som det amerikanska filmbolaget HBO producerade spelas Dominic Cummings av Benedict Cumberbatch, som gjort sig känd för att spela högbegåvade men socialt obekväma personer som Sherlock Holmes eller Alan Turing. Vad varken medierna eller filmen visar är att Cummings under många år varit besatt av en fråga som han tror kommer att vara avgörande för politikens framtid. I långa och ofta giftiga blogginlägg har Cummings grävt djupt i denna fråga för att försöka lägga fram en ny förståelse för politikens villkor. Cummings intresse handlar om komplexitet, och hur den växande komplexiteten i samhället skapar helt nya förutsättningar inte bara för politiska kampanjer utan också för att styra en modern förvaltning.

”Komplexitet är en nyckelfaktor i förståelsen av informationssamhället och den tekniska utvecklingen.”

Komplexa system är system som har många olika delar som interagerar på en mångfald av olika sätt. Det är åtminstone en av de enklare definitionerna – det råder egentligen ingen konsensus om exakt vad komplexitet är och det finns en mängd olika möjliga definitioner. Vad alla är någotsånär ense om är att det är en enorm skillnad mellan enkla och komplicerade system – som vi kan förutse och förklara – och komplexa system. Komplexa system är svåra att förstå. De kan till och med vara omöjliga att förstå eller förutsäga. Matematikern Marcus du Sautoy menar att när det gäller tillräckligt komplexa system så är det till och med omöjligt att förstå dem eller förutsäga hur de kommer att utvecklas. Komplexiteten drar upp klara gränser för det mänskliga förståndet.

Komplexiteten ökar stadigt i informationssamhället. De olika system och den teknik vi använder kopplas samman allt tätare och i många fall har de olika system som vi byggt funnits så länge att det inte längre finns någon som kan förklara varför de ser ut som de gör, eller hur, exakt, de fungerar. De nya system vi nu bygger som baseras på artificiell intelligens och maskininlärning ökar komplexiteten ytterligare. Även om forskningsområdet ”explainable AI” växer snabbt så återstår betydande utmaningar för att vi skall kunna förklara precis varför vissa typer av artificiell intelligens gör det den gör.

Det är raka motsatsen till vad många trodde skulle inträffa. I de tidiga visionerna som Daniel Bell lade fram om det postindustriella samhället gjorde man sig en bild av framtiden som suveränt ordnad och kontrollerad. Norbert Wieners cybernetik såg samhället som ett system som kunde styras i detalj och där tekniken förstärkte förnuftet. Webers byråkrati – avförtrollad och rationell – kunde realiseras helt med hjälp av den nya tekniken. Vad vi ser idag är motsatsen – ett alltmer komplext samhälle som blir svårare och svårare att förutsäga och förklara. Vi ser också, som sociologen Charles Perrow påpekade, ett samhälle som går sönder på nya sätt – där de komplexa systemen glider över i kaotiska faser och bryter ihop på sätt som vi inte kan förutsäga i förhand eller förklara i efterhand. Perrows forskning visade att komplexitet skapar helt nya typer av sammanbrott i tekniska system och att dessa mer påminner om naturkatastrofer än tekniska fel.

Det finns dock fortfarande de som tror att tekniken kommer att låta förnuftet triumfera. Jack Ma, Alibabas karismatiske grundare, hävdade nyligen att Sovjetunionens misslyckande att planera ekonomin handlade om att man saknade förmågan att behandla och hantera information på rätt sätt, i rätt skala och med rätt verktyg. Han är inte ensam. En växande skara ekonomer och politiker menar att med artificiell intelligens och maskininlärning kan vi snart övervinna de svåra koordinationsproblem som Nobelpristagaren Friedrich Hayek menade finns i ekonomin. Istället för att använda marknader kan vi använda mjukvara för att samordna samhällets produktion och konsumtion bättre.

I komplexitetsdebatten bryts egentligen två olika teknikförståelser mot varandra. Den klassiska förståelsen för tekniken säger att den förstärker förnuftet och ökar vår förmåga att kontrollera och planera framtiden. Den nya synen säger att varefter tekniken utvecklas skapar den mer komplexitet och därför minskar den möjligheterna att kontrollera och planera framtiden.

Båda perspektiven innehåller korn av sanning. Det är förstås riktigt att tekniken ökar vår kontroll över mindre, avgränsade och slutna system. Samtidigt tycks det alltmer klart att när det gäller stora öppna system så adderar tekniken till komplexiteten och minskar därför vår förmåga att förutsäga och förklara systemen. Samhällen är sådana öppna system och den ökande komplexiteten kräver att vi hittar nya politiska verktyg för att navigera när vår förståelse minskar.

Det är denna fråga som uppehåller Cummings. Hur organiserar man en förvaltning under snabbt ökande komplexitet, hur styr man? Hur bygger vi en modern stat som inte bara kan absorbera komplexitet, utan också förändras med tiderna? Hur förnyar vi våra politiska verktyg så att de låter oss experimentera, bygga datadrivna system och förstå staten som ett mjukvaruprojekt? Även om vi inte håller med om alla svar så ställer Cummings relevanta frågor. Komplexa samhällen kräver en ny politisk stil. Det är enklare gjort i breda politiska kampanjer som brexit än i faktiskt regerande i en förvaltning som fortfarande är byggd för att hantera en komplicerad, men inte komplex, verklighet.

Till sist: Hur mycket komplexitet klarar ett samhälle av att hantera? Historikern Joseph Tainter ställde sig precis den frågan i en bred studie som han gjorde på historiska samhällen. I den bok där han redovisar resultaten – The Collapse of Complex Societies – menar Tainter att det finns en gräns där våra investeringar i att minska komplexiteten i sin tur genererar mer ny komplexitet än den vi lyckas eliminera och vid denna gräns börjar samhället kollapsa. Han exemplifierar med en mängd olika civilisationer och visar att vid en viss punkt klarar de inte längre av att bära komplexiteten i ekonomiska relationer, infrastruktur, ekonomi eller institutioner. Istället kollapsar de. Det är en nyttig påminnelse om riskerna med komplexiteten, men det kan inte betyda att vi ska avstå från den tekniska utvecklingen heller.

Komplexitet är en nyckelfaktor i förståelsen av informationssamhället och den tekniska utvecklingen. Vi har bara skrapat på ytan när det gäller att förstå hur komplexiteten påverkar politiken och förvaltningen på olika sätt. Samtidigt är det viktigt att inse att det inte handlar om att minska komplexiteten – utan att utvecklas tillsammans med den och använda tekniken för att göra nya vetenskapliga genombrott eller utveckla nya tjänster. Även om det innebär att vi måste ge upp drömmen om det cybernetiskt kontrollerade samhället.

Friedrich Hayek noterade i ett efterord till sitt verk Law, Legislation and Liberty att vi fortfarande lever i skuggan av upplysningen och den övertygelse som upplysningen hade om att det mänskliga förnuftet givits en alldeles för undanskymd roll i samhället. Det var, menar han, riktigt – men nu har pendeln svängt alldeles för långt åt andra hållet och vi lever i förvissningen om att det inte finns något problem som förnuftet inte kan lösa och inte heller några institutioner som förnuftet inte kan konstruera. Ytterst, konstaterar han, får vi inte glömma att människan aldrig helt varit sitt eget ödes herre, utan att vi ständigt befinner oss på väg in i det okända.

Det tekniska framsteget är inte gratis, utan kommer till priset av ökande komplexitet i samhället i stort. Denna komplexitet gör samhället svårare att förstå och förutsäga, men den öppnar också för nya innovationer och upptäckter.