För ungefär ett år sedan skrev Brendan O’Neill i Axess (nr 6/18) om sina erfarenheter av triggning efter en föreläsning han hade hållit på Oxforduniversitet. En kvinnlig student fick andnöd och leddes bort. Vad hade hänt?

I enkla ordalag, han höll inte med henne:

”Studenten hade frågat vad jag tyckte borde göras åt ’våldtäktskulturen’. Jag svarade att jag hade svårt för uttrycket våldtäktskultur. Jag framhöll att det kopplar ihop ett brott, våldtäkt, med ett icke-brott, kultur, och att detta blir en inbjudan till censur.”

Uppfattningen, O’Neills principiella försvar av yttrandefrihet, triggade alltså en hyperventilering. Men vad ska den som ogillar misshagliga uppfattningar göra? Förbjuda dem?

Tanken är inte ny, men att den börjat slå rot inom akademin och i kulturvärlden är en sentida och ovälkommen företeelse. Times Literary Supplement uppmärksammade nyligen att förlagschefen på Jonathan Cape sagt att han idag inte skulle ha publicerat Lolita. Vilket fick signaturen J C att lägga fram en lista på potentiellt misshagliga författare:

”It is not ok to like Henry Miller. Don’t even ask about Henry Miller.” Om att läsa William Faulkner: ”Oh boy. The phrase ’triggger warning’ might have been coined to protect the young against Absalom, Absalom.”

Kiplings poem ”If” togs bort från en vägg på Manchester University och ersattes av några rader av Maya Angelou.

Slutsatsen: ”Perhaps it’s safer not to read at all, which is what lots of people do anyway.”

Man kan få andnöd för mindre.