Höjden av framgång är ett gods i Sörmland. Allra helst med sjöglitter från Båven, något som framgick när förre statsministern Göran Persson köpte och bebyggde gården Torp vid Båvens strand. Han är i gott sällskap. Näringslivstoppar och höjdare i allmänhet är på ständig slottsjakt runt Båven och närbelägna sjöar.

Särskilt prestigefyllt är Flens kommun. Utöver Perssons Torp ligger där Harpsund, statsministerns rekreations- och representationsbostad. Mellan två sjöar strax utanför Flen tronar egendomen Stenhammar som disponeras av kungen.

Men parallellt med att ett framgångsrikt liv kan krönas av en gård i Flen kämpar kommunen och centralorten med avfolkning, förlorade jobb, låga skolresultat och sociala problem. I början av året var arbetslösheten 15,7 procent, detta mitt under glödande högkonjunktur.

Samtidigt kan ett tidigare tillstånd – eller välstånd – förnimmas. I Flens kommun ligger bruksorten Hälleforsnäs vars anrika järnbruk på 1960-talet anställde över 1 200 personer. Nu är det avvecklat, efter åtskilliga konkurser. Trots försök att hitta nya verksamheter har inget lyckats och produktionen som en gång byggde orten har stannat. En utveckling som känns igen från oräkneliga platser i vårt land.

Flen – som SJ:s X 2000-tåg passerar i hög fart på stambanan – visar hur kontrastfylld en kommun utanför storstäderna kan vara. Några av Sveriges mest prestigefyllda marker finns ett par kilometer från oattraktiva lägen i problemtyngda områden. De sistnämnda har det senaste året blivit politiskt intressanta.

Engagemanget lär bero på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Jämförelser görs mellan de svenska landsbygdernas befolkningar och den amerikanska vita arbetarklassen, som sägs ha burit Trump till presidentposten. Exempelvis beskriver LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en reklamfilm hur politikerna har glömt bort landsortens industriarbetare.

Bruksorterna, landsbygderna eller glesbygderna nämns också allt oftare i samma mening som förorternas utanförskapsområden. Statsminister Stefan Löfvens huvudstrategi för att bemästra situationen är att låta statsråden resa runt i det bortglömda Sverige. Istället för att tala i Almedalen ska han alltså resa. Besöken ska enligt regeringskansliet främst gå till ”mindre orter som vanligtvis inte hamnar i politikens eller mediernas fokus”.

Därmed skärps bilden av att globaliseringens vinnare lever i urbana områden eller utomlands och förlorarna på landet. En beskrivning som har hämtats och spridits från analyser av det amerikanska presidentvalet och brexit. I USA är Donald Trumps lösning att lova tillbaka de försvunna jobben, produktionen ska bli stark igen. Löftet och retoriken har reproducerats i fler länder. Och även i Sverige kan sådana förslag ha en oväntad sprängkraft genom att att en plats oftast definieras av dess storhetstid då industrin och befolkningen var störst. Ett svepande löfte om återindustrialisering blir för många något konkret, ofta det tänkta tillståndet under rekordåren.

I svensk politik kopplas redan lösningarna på landsbygdernas utmaningar till produktion. Återindustrialisering framkallar även politisk nostalgi. För några decennier sedan kunde lågt kvalificerad arbetskraft få relativt välbetalda jobb inom industrin. Arbetstillfällena fördelades jämnt över landet när råvarorna och kraften bestämde lokaliseringar. Bruken drog in friska pengar till områdena.

Men teknikutveckling, billiga transporter och allt större krav på arbetskraft lär göra en tillbakagång omöjlig. Inte minst kan 1960-talets rekordår vara svåra att toppa, av uppenbara skäl. Är det då kört för de platser som statsministern reser till? Nej, men trösten kommer från oväntat håll.

Från Flen går det att köra åt sydväst, till Finspång. Diamanten i Östergötlands bergslag är en bruksort som aldrig har dött. I Finspång tillverkar Siemens 2 800 anställda ång- och gasturbiner. När allt fler människor i världen flyttar in till städer är det lösningar bland annat från Finspång som klarar energibehovet. Dessutom har Gränges 400 anställda och Sapa ett par hundra på orten. Om platserna där bruket har slagit igen är globaliseringens förlorare finns vinnarna i Finspång.

Problemet är att här framstår inte stark produktion som en dunderkur. Om Flens skolresultat är dåliga är Finspångs sämre. Enligt Lärarnas riksförbunds senaste rankning är skolorna i Finspång sämst i landet. Dessutom väljer många att inte bo i Finspång, pendlingen är så omfattande att Siemens presenteras som den största privata arbetsgivaren för boende i närbelägna Norrköping. Stark produktion garanterar inte heller positiv befolkningsutveckling. Sedan 1970-talet har invånarantalet minskat med ungefär 4 000 personer.

Går sedan färden några timmar söderut stannar bilen i Oskarshamn, vid kusten i Kalmar län. Här krackelerar än mer tanken att alla landsändar ska blomstra genom att öppna bruk, gruvor och hyttor.

En onsdagskväll i februari mötte hemmalaget Oskarshamn Karlskoga i ishockey. Båda landsortslagen var sponsrade av exportföretag, Scania respektive Saab Dynamics. Scania sysselsätter knappt 3 000 personer i Oskarshamn. En annan sponsor var Oskarshamns kärnkraftverk som har en av världens största kokvattenreaktorer i drift på Simpevarpshalvön. I Oskarshamn producerar även runt 500 anställda högteknologiska batterier.

En mil norr om staden i det lilla kustsamhället Figeholm har ABB en fabrik som är en av två på planeten att producera ett isolationsmaterial till transformatorer. Västerut, i Virserum, finns en mekanisk verkstad som gör maskiner till flygindustrin. Storkunden Boeing har tidigare utsett företaget till prestigefyllda ”Supplier of the year”. Söderut, i Mönsterås, ligger en av världens modernaste och största massabruk av sitt slag.

Men trots all produktion tror inte en växande andel av ungdomarna på en framtid i länet. Enligt en omfattande undersökning under förra året planerar fyra av fem gymnasieelever att flytta. Hela 82 procent av tjejerna räknar med att lämna hemkommunen. Hur många som slutligen åker är en annan sak, trots det säger undersökningen något. Vad fattas?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander menar att landsbygdernas utmaningar inte är kopplade främst till produktion, som politikerna av olika anledningar påstår. Istället, påpekar hon, växer de orter snabbast som ser sig som en plats för konsumtion istället för produktion.

Återvänder vi till Flen och skillnaderna mellan gårdarna vid sjöarna och centralorten går det också att finns stöd för Mellanders teori. Det eftertraktade gårdslivet är inriktat på konsumtion av landskap, jakt och vad marken ger. Tvivlare på att det ljuva livet på landet säljer kan besöka Pressbyrån där rader av magasin kränger lantmys.

Om framtiden inte enbart kan mötas med politik för produktion krävs det nya grepp. Mellander efterlyser klarspråk från politiker om vilka tjänster som landsbygdernas befolkningar kan förvänta sig, särskilt gällande skola och sjukvård. Det kan vara lika viktigt, eller viktigare, än produktionssatsningar.

Att bryta det rådande tankesättet är dock svårt. En del orter fanns inte innan kvarnhjulen började snurra. Men gårdar som har gått från att främst vara producenter av jordbruksprodukter till attraktiva platser för konsumtion visar att en ändring trots allt är möjlig. Att städernas lockelser är konsumtionsbaserade ger också goda utsikter för att finna icke produktionsbaserade säljargument.

Ändå verkar en politisk ändring fjärran. Snarare bidrar svenska politiker till en produktionsfixering genom bekräftandet av att globaliseringens förlorare finns på landsbygderna, en bild som inte kompletteras med att vinnarna finns där likaså.