Det enkla i all stökighet

Det är i skrivande stund en månad sedan Ryssland inledde sitt brutala anfallskrig mot Ukraina. Det är en enorm nyhetshändelse som i sin tur täcker varje dimension av den normala nyhetsrapporteringen. De ekonomiska konsekvenserna, säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, konsekvenserna för kulturella och idrottsliga utbyten. För att inte tala om de rent militära aspekterna. Och det mänskliga lidandet.

Jag är möjligen ensam, men jag tycker att det har varit svårt att få ett samlat grepp och värdera det som händer. Det är ju ett krig, så stökigheten är massiv samtidigt som olika sidor har extremt starka intressen av att torgföra den egna vinklingen på det som sker.

Stora nyhetsorganisationer har naturligtvis gjort sitt, men det är lätt att man själv gräver ner sig. Inte minst i den rikliga och vildvuxna floran av olika militärtekniska artiklar och bloggar. Det påminner om inledningen av pandemin, där det också var möjligt att hitta information som bekräftade eller motsade de värsta farhågorna eller de största förhoppningarna.

Jag har bland annat läst en mycket lång Twittertråd av en amerikansk expert på däckunderhåll på militära lastbilar och trupptransportfordon. En man som i något decennium ägnat sig åt att se till att parkerade fordon hålls i stridbart skick och har rätt tryck i däcken.

”Är många av våra redaktionschefer släkt med Sven Hirdman? Grannar på landet?”

Det visar sig vara exakt så komplicerat som man kan föreställa sig. Att något rullar överhuvudtaget verkar nästan vara ett under, att en illa disciplinerad och korrupt försvarsorganisation får problem är inget som förvånar expertisen.

Jag har läst och hört Putins bisarra tal och artiklar. Vilket möjligen inte gjort hans agerande mer begripligt, men som åtminstone givit dem ett sammanhang. Och – inte minst – illustrerat hur frånstötande, men också irrelevant (attacken på 1922 års sovjetiska författning…) hans imperialistiska agenda är. Han har kommit 200 år för sent. Oinbjuden, men beväpnad till tänderna.

Det vore fel att döma ut svenska medier. Den raka rapporteringen av det som sker är ändå habil, även om det naturligtvis görs mer eller mindre förlåtliga misstag. Är uttrycket ”kriget i Ukraina” en relativisering av att all skuld ligger på den ryska regimen? Är många av våra redaktionschefer släkt med Sven Hirdman? Grannar på landet?

Svenska medier har också hittat några av våra ledande experter på Ryssland och givit dem möjlighet att ganska fritt kommentera händelseförloppet. En del har fått i uppdrag att själva direkt analysera och skriva. Som vanligt fungerar det enkla bäst. Rulla in experten. Ställ frågor. Lyssna. Skriv upp vad vederbörande säger. Publicera. Lägg krutet på att formulera frågor som gör att den intervjuade kan få ur sig det han kan och tror.

Paradoxalt nog verkar de delar av medier som gör detta bäst vara de som har betalt för att vara upptagna av sina egna åsikter: ledarsidorna.

Svenska Dagbladets ledarsida har levererat flera av de intervjuer som traditionella redaktioner borde ha gjort. Att det Krister Bringéus och Tomas Bertelman har att säga om kriget, Ryssland och svensk säkerhetspolitik är av intresse behöver man inte vara expert för att inse. Kanske har de avstått vid förfrågningar, men Tove Lifvendahl får dem att prata och det är utomordentligt upplysande.

Kontrasten till ett motsvarande redaktionellt reportage med Sven Hirdman i DN är slående. Hirdman intervjuas i sitt hem, och får mest frågor om Sven Hirdman. Ett ämne han förvisso sannolikt behärskar mer ingående än Ryssland. Men det är med förlov sagt inte särskilt intressant. Det är en sorts meta-intervju. Ridån faller när han får frågan om han står fast vid en debattartikel från 2018: ”Jag gjorde den bedömningen och den stämmer helt och hållet, bortsett från att Ryssland har invaderat Ukraina.” En inte obetydlig detalj, skulle en lekman möjligen invända.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Intervjuerna på SvD:s ledarsida kontrasterar mot ”Hemma hos”-approachen i DN. Vi får veta att Krister Bringéus håller på IFK Kivik, men i övrigt är det frågor och svar. Det är enkel och självklar journalistik.

En än mer extrem variant av detta såg vi när Dagens Industris politiske chefredaktör PM Nilsson intervjuar Carl Bildt. Nilsson följer sitt format slaviskt. Artikeln består bara av hans frågor och Bildts svar som citat. Också det är en mycket bra artikel.

Som lekman är det alltid svårt att förstå hur medier egentligen fungerar. Varför blir det som det blir? Vilka beslut fattades och varför? Vem sa ”Åk hem till Hirdman och kolla vad han har för tavlor på väggarna”?

Men i det här fallet borde läxan vara att man gör det för komplicerat. Det är som om journalistikens självbild och yrkesstolthet kräver att det ska vara ”ett narrativ”, ”agendasättande” eller något annat som skymmer det faktum att den man pratar med har något fundamentalt viktigt att berätta.

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare