Eller biografi förresten, Lycklig den som kan glömma. Ett liv i 1900-talets Europa, är en fyrahundra sidor lång myllrande krönika över det dramatiska 1900-talets första hälft, skriven ut­ifrån ett levnadsöde. Den förmedlar samma stämningar som växt sig starka i vår nutid: krigshotet, judehatet, den politiska polariseringen.

Farfar Georg befann sig mitt i de hi­storiska skeendena. Han deltog som tysk soldat i första världskriget vid östfronten och flydde senare undan Förintelsen med en hårsmån, då han, hustrun Lena Gedin och två söner (den ena Per Gedin, som blev förläggare och författare) kom till Sverige 1938.

”Något annat farfadern gillade var att dra vitsar, vilket Gedin har förvaltat på ett fint sätt i boken.”

Även om den gåtfulle Georg står i centrum för boken tillåter sig författaren utvikningar i alla möjliga riktningar, ibland med förhållandevis svaga kopplingar till huvudpersonen. Det kan röra sig om en intressant granne eller någon annan avlägsen bekant i periferin av Georgs värld. Dessa stickspår skulle ha kunnat resultera i en alltför spretig bok. Men så blir det inte. Charmen med Lycklig den som kan glömma är tvärtom just dess mosaikartade form. Författaren lägger ett pussel över en utplånad värld.

Som läsare får vi följa hans research­arbete, ibland kommenterar han på en metanivå hur han föreställer sig att saker kan ha gått till eller ha känts. Emellanåt blir namnen och släktkopplingarna hit och dit lite väl många för att man ska kunna hålla reda på allt, men det spelar egentligen mindre roll för innehållet.

Georg Israel föddes 1891 i Ostpreussen, nuvarande Ryssland. Tidigt flyttade familjen till en stad i nuvarande Polen och senare till Berlin. I likhet med många judar vid denna tid levde de ortodoxt. De försörjde sig på en pälsbutik. Georg växte upp i en värld av judiskt föreningsliv med sportklubb och scouter. Som ung man engagerade han sig i den sionistiska organisationen Herzl-Bund som hade bildats 1911.

Vid början av förra seklet florerade flera ideologier om att rädda världen. En av dessa var sionismen, som mer specifikt ville rädda judarna från antisemitismen i Europa. Den progressive Georg lockades först av sionismen, men sedan också av socialismen. Redan 1925, i trettioårsåldern, betraktade han båda dessa ideologier­ som tillhörande det förflutna, ”ett gammalt trångt hus”. Själv gled han vänsterut och kallade sig även kommunist.

Vid början av första världskriget, när Georg var lite över tjugo år, växte främlingsfientliga stämningar i Tyskland. Han bodde då i föräldrahemmet i Berlin och arbetade på kontor. I sina minnesanteckningar skrev han om hur ryska och polska judar som hade varit på semester försökte ta sig hem: ”Pöbeln i Berlin kastade sig då över dessa stackars männi­skor och misshandlade dem. Jag var mycket upprörd och försökte på alla sätt och vis hjälpa dem under min fritid. På min firma var alla plötsligt nationalister och alla utlänningar (särskilt judar) ifrågasattes.” Själv fick han sparken på grund av sin härkomst.

Georg Israel stred som sagt i första världskriget. En svart anekdot som han återberättade i Sverige är hur han hade suttit ner och läst en bok i en skyttegrav, me­dan hans kamrat stod upp och sköt på fienden. När soldaten Georg tittade upp nästa gång saknade kamraten huvud. Den drastiska sensmoralen riktad till barnbarnet Andreas Gedin var: Man ska läsa böcker.

Något annat farfadern gillade var att dra vitsar, vilket Gedin har förvaltat på ett fint sätt i boken.

Det är inte svårt att förstå Andreas Gedins nyfikenhet på Georg. Själv född 1958 i ett av världens bästa länder, kanske det bästa, hade han genom sin farfar en länk till 1900-talets allra mörkaste skeenden. Förutom att Georg blev traumatiserad av upplevelserna i skyttegravarna, så hade han även släktingar och vänner som mördades av nazisterna. Inget av detta talade han om. Tystnaden var ett sätt att försöka glömma.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Lycklig den som kan glömma är ett slags detektivarbete. Jag tycker nog att Andreas­ Gedin med sitt sökande i arkiv och mångfasetterade källor lyckas återerövra den värld som hans farfar valde att släppa, i ett försök att välja lyckan.

—

LYCKLIG DEN SOM KAN GLÖMMA
ETT LIV I 1900-TALETS EUROPA
ANDREAS GEDIN
Historiska media