Det förflutna upprepar sig

Emmanuel Macron. Foto: TT

Det finns likheter mellan hur östra Europa beskrivs idag och hur det skildrades på 1700-talet.

Under de senaste åren har västeuropeiska bedömare uttryckt oro över utvecklingen i Ungern och Polen. En ny spricka mellan Väst- och Östeuropa har tagit form, vilket märktes till exempel i samband med valet till Europaparlamentet förra året. Inte minst uppfattas Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Frankrikes president Emmanuel Macron som representanter för ett östligt, bakåtblickande respektive ett västligt, progressivt Europa.

Den kände Ungerskfödde journalisten och författaren Paul Lendvai publicerade 2019 en artikel med titeln ”The transformer. Orbán’s evolution and Hungary’s demise” i tidskriften Foreign Affairs. Han menar där att inte sedan murens fall 1989 har framtidsutsikterna för upplysningens liberala värderingar sett så dystra ut och syftade på bland annat maktbalansen och mediernas oberoende. Han är långt ifrån ensam om den bedömningen.

Konflikten mellan öst och väst är förknippad med kalla kriget men kan föras längre tillbaka i historien. Under 1700-talet mötte ett västligt Europa, påverkat av upplysningsfilosofin, och ett östligt, ”orientaliskt” Europa för första gången. Det beskrevs av filosofer som François de Voltaire, Denis Diderot och Jean-Jacques Rousseau. Voltaire var den första som uttalade sig om ett östligt Europa, ett begrepp som han uppfann i sin kända biografi över Karl XII 1731. Dittills hade världsdelen delats in en nordlig och en sydlig del. Diderot reste till Ryssland för att besöka Katarina II i Sankt Petersburg år 1773 och skrev tre reflekterande texter om besöket. Diderot hade inga förhoppningar om att kunna påverka Katarina II i en riktning mot ett avskaffande av autokratin och livegendomen, och skrev alltmer kritiskt om styret i sina två sista texter om besöket. Han menade att de västeuropeiskt inspirerade reformer Peter den store tidigare hade genomfört var ytliga. Rousseau skrev om Polen och dess styre i sin text Considérations sur le gouvernement de Pologne (1778), utan att själv ha rest längre österut än Schweiz.

I 1800-talets Ungern antogs en rad viktiga lagar och reformer, som var påverkade av upplysningsfilosofin. Icke-adliga personer tilläts att förvärva land och kunde väljas till offentliga utnämningar. Livegna kunde från och med nu, om de hade medel därtill, köpa feodala egendomar. Under reformperioden på 1830- och 40-talen uppstod en splittring mellan de liberalt sinnade som önskade fortsatta reformer och de radikala, revolutionära grupperingar som främst önskade att landet skulle bryta sig loss från Österrike.

Denna konflikt skildras i författaren och politikern József Eötvös roman A falu jegyzöje (som kan översättas med Bynotarien). Den gavs ut 1845, tre år före upproret, eller frihetskriget som det också kallas, mot Habsburgs styre 1848. Romanen är skriven i den realistiska stil som växte fram i den franska litteraturen. Eötvös tillhörde den liberala sidan och romanens huvudperson, Tengelyi, företräder liknande idéer.

Ungern var vid denna tid företrädesvis agrart, och städerna var snarare agrara centrum än industriella. Liberala tänkare var missnöjda med den traditionella ordningen, där markägare, till största delen adeln, behandlade bönderna på ett oacceptabelt sätt. Adeln ville inte ge upp det bakåtsträvande grevskapssystemet, som var helt oförenligt med ett modernt demokratiskt samhälle. Ett centralt tema i Eötvös roman är den ungerska adelns upptagenhet av sina östliga rötter, man ansåg sig ha ett äldre ursprung än många andra. Det mytiska folkslaget skyterna gjordes till förfäder i denna ursprungsberättelse. Det finns likheter mellan adelns föreställningar och den revolutionära grupperingens, med undantaget att den senare lade in nationalistiska övertoner i sitt frihetsbudskap gentemot Österrike.

Den polske sociologen Mikolaj Rakusa-Suszczewski har ägnat sin forskning åt begreppet radikalism. En av hans poänger är att radikalismen uppstod med moderniteten, det vill säga med upplysningen. Han har beskrivit några huvudlinjer. Det finns en modern radikalism, fast i sin tro på en ”bättre värld” och en postmodern, som karaktäriseras av skepticism. Dessutom finns en konservativ och romantisk radikalism som vill se en restaurering av grundläggande fundament som uppfattas ha gått förlorade. Man hoppas på en pånyttfödelse av kulturella värden som har lämnats vid någon tidpunkt i historien, en övergiven mytisk ”guldålder”.

Le Monde den 30 juli 2018 finns en artikel skriven av Blaise Gauquelin med den långa titeln ”Viktor Orban se pose en recours contre Emmanuel Macron en vue des européennes. Le premier ministre hongrois ne ’veut pas d’une Union européenne dirigée par la France’ ” (”Viktor Orbán för talan mot Emmanuel Macron i européernas sak. Den ungerske premiärministern ’vill inte ha ett EU som styrs av Frankrike’ ”). Artikeln redogör för Orbáns fempunktsprogram: ”Unionens beskyddande av den kristna kulturen genom att vägra den multikulturella ideologin”, ”beskyddande av den traditionella familjemodellen och barnen som har rätt till en far och en mor”, ”beskyddande av de strategiska ekonomiska sektorerna”, ”beskyddande av de nationella gränserna åtföljt av en vägran av immigration” och slutligen ”jämlikhet mellan alla nationer inom EU”.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Orbán vill, skriver Gauquelin ”stjälpa den liberala eliten”. En bit in i artikeln heter det: ”Den ungerska premiärministern, suveränen, som utanför det egna landets gränser är mest känd för sina auktoritära böjelser och sina fientliga förslag vad gäller asylsökande från Afrika och Mellanöstern, beskriver sig själv som ledaren av en ny generation ledare i öst […] som är villiga att forma den framtida europeiska konstitutionen. Han har för avsikt att ’bryta med eliten från 1968’, som annars skulle inleda en implementering av en ’europeisk socialism’.”

Beskrivningen av orbán som ”suverän” och ”auktoritär” påminner om till exempel Diderots beskrivning av Katarina den stora. Ett år Gauquelins artikel segrade Orbán i valet till Europaparlamentet i Ungern. Den 26 maj 2019 skrev Le Monde: ”De europeiska valen 2019: suveränen Viktor Orbán triumferar i Ungern.” Dessa beskrivningar fångar på ett subtilt sätt snart 300 år av europeisk politisk debatt.

Undersöker vi Orbáns yttranden och fempunktsprogram lite närmare, kan vi se att de exemplifierar både vad Rakusa-Suszczewksi definierar som ”postmodern radikalism” och ”konservativ och romantisk radikalism”, med dess fokus på frågor kring traditionen och hotet mot den. Man kan se likheter med Eötvös beskrivning i A falu jegyzöje av den ungerska adeln, som idealiserade det förflutna och befarade att det går utför med civilisationen. Frankrike framstår istället som en representant för en ”modern radikalism”, som tror att världen blir bättre.

Anna C Rédei

Docent i kognitiv semiotik vid Lunds universitet.

Mer från Anna C Rédei

Läs vidare