Hur kommer det sig att allt fler tycker att samhällsutvecklingen i Sverige går åt fel håll? Att det endast skulle vara en anledning som ligger till grund för den vikande optimismen är tveksamt. Eftersom samhällsutvecklingen ofta, men långt ifrån alltid, är intimt förknippad med den ekonomiska utvecklingen ger inställningen till det ekonomiska läget en fingervisning om hur stor roll ekonomin möjligtvis spelar i den pessimistiska trenden.

Enligt en undersökning av Pew Research Center har inställningen inte förändrats nämnvärt, utan varierat inom ett relativt högt spann på senare tid. Undersökningen pekar på att cirka 80 procent av tillfrågade svenskar 2016–2019 tycker att den ekonomiska utvecklingen i landet är god. Under tiden har den globala utvecklingen skördat framgångar utan historiskt motstycke. Decenniet som vi nu lämnat har varit det bästa decenniet i mänsklighetens historia. Hela 28 procent av allt välstånd som någonsin skapats alstrades under de senaste tio åren.

Som författaren Johan Norberg konstaterar i sin bok (Progress. Ten Reasons to Look Forward to the Future) har 2010-talet präglats av att 158 000 personer i världen lämnat extrem fattigdom – varje dag. Samtidigt har medellivslängden i världen ökat från 69,5 år till 72,6 år. Listan kan göras lång. Att en hel del långvariga, positiva trender har fortsatt visar på att väldigt mycket går åt rätt håll. Men trots att all fakta tyder på att världen generellt sett blivit en bättre plats har andelen som anser att samhällsutvecklingen går åt rätt håll minskat betydligt.

Richard Thaler, professor i nationalekonomi och tidigare mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, är en av de mest meriterade forskarna inom beteendeekonomi. För drygt 30 år sedan myntade han begreppet the endowment effect. Genom olika experiment kunde Thaler, tillsammans med kolleger, påvisa att människan tenderar att tillskriva objekt hon äger ett betydligt större värde än vad objektet i själva verket är värt. Med andra ord gillar vi verkligen inte att bli av med det vi anser oss ha tillgång till.

Det kan ses i ljuset av att allt fler upplever att samhällsutvecklingen går åt fel håll. När rubriker duggar tätt om hur polistätheten minskar, domstolsväsendet är ansträngt och att var tredje pojke som lämnar grundskolan i ett utsatt område saknar gymnasiebehörighet stannar de kvar längre i minnet än många andra positiva nyheter. Det kan vara en förklaring till att många upplever att det man tagit för givet i ett högskatteland, statens mest grundläggande uppgifter, inte levererar. En så kallad endowment effect.

Att optimismens reträtt skulle fortsätta är inte givet. Tilltron till politikens mest grundläggande uppgift, att identifiera samhällsproblem och skapa reformer som förbättrar vardagen för individer, är förvisso inte rekordhög. Men att den globala uppvärmningen måste stävjas snabbare, att den sociala rörligheten måste stärkas och att statens kärnuppgifter måste tryggas, är alla exempel på frågor där trycket på att våra folkvalda ska visa handlingskraft har ökat. Om politiken lyckas fokusera på större strukturreformer som gör verklig skillnad i människors vardag de kommande åren skulle det vara ett första steg till ett mer optimistiskt Sverige.

I en tid som präglas av en ökande pessimism hade svensk inrikespolitik även mått bättre av ett större inslag av visioner och politiskt ledarskap. Efter varje valnederlag är förmodligen ”bristen på en tydlig berättelse” den mest vanliga bortförklaringen till de uteblivna valframgångarna. Bortförklaringen må vara en klyscha, men det råder inte ett överflöd på partier som stakar ut en långsiktig riktning för landet. Det är något som det behövs mer av för att inspirera och väcka framtidstro.

Inför riksdagsvalet hösten 2018 introducerade SVT ett nytt programkoncept – ”Tal till nationen”. Syftet med programmet, som inspirerats av presidenten i USA:s traditionsenliga tal om tillståndet i nationen, State of the Union, var att partiledarna skulle se bortom kortsiktigheten och måla sin vision för Sverige om ett decennium.

Den bakomliggande idén välkomnades, även om ett par tal lämnade en del i övrigt att önska. Kristdemokraternas Ebba Busch Thors tal var ett sådant exempel. Vården och frågan om tillgänglighet i vården var, och är fortfarande, en högprioriterad fråga för svenska väljare. Men det innebär inte att det skulle vara rätt forum. En vision som handlar om att vården ska fungera i Sverige år 2028 är nog något som samtliga partiledare kan ställa sig bakom. Istället vore ett tal om Kristdemokraternas långsiktiga mål och unika ambitioner en välkomnad oas för samhällsintresserade medborgare i, vad som annars brukar karaktärisera en valrörelse, en öken av käbbliga debatter.

När nyhetsflödet domineras av det negativa kan det vara svårt att ta in att mycket i Sverige även går åt rätt håll. Generellt sett stiger skolresultaten, tilliten befinner sig på fortsatt väldigt höga nivåer och för andra året i rad anses Sverige vara det land med bäst anseende i världen.

Men då och då höjs röster som påtalar att en mer utbredd pessimism i sig inte behöver vara något negativt. Genom att fler intar en pessimistisk livsåskådning kan det, tvärtom vad många tror, leda till en mer nykter syn på samhällsproblem. Det skulle säkert kunna stämma, om optimism på något sätt kunde likställas med naivitet. Att vara optimist innebär i själva verket att ha en sund inställning till att teknikutveckling, framsteg och människans inneboende vilja att skapa, förändra och förbättra skapar alla möjliga förutsättningar för fortsatt välstånd, tillväxt och lösningar på de ödesfrågor vi står inför.

Optimism utan verklighetsförankring är önsketänkande. Däremot är optimism kombinerat med verklighetsförankring såväl hoppfullt som realistiskt.