Världen är osäker: inte endast riskabel, utan osäker. Det är inte bara det att vi inte vet vilka resultat som kommer att förverkligas i framtiden: vi förmår inte ens ange närmare vilka dessa möjliga resultat är. Om vi kunde förutsäga eller föregripa uppfi nnandet av hjulet, skulle vi redan ha uppfunnit det. Marknadsekonomier förutsäger inte framtiden, de utforskar den.

Detta drag är det kanske viktigaste elementet i marknadsekonomins framgång. Hayek ger fortfarande den mest vältaliga framställningen av begreppet om marknaden som en upptäcktsprocess. Hayeks resonemang bekräftades genom östblockets misslyckanden under efterkrigstiden. Planekonomierna misslyckades inte bara med utvecklingen av konsumentprodukter, utan med genererandet av nya aff ärsmetoder. Deras teknologiska prestationer var en besvikelse inom nästan alla industrigrenar som inte var relaterade till militär hårdvara.

Var och en som tillbringat någon tid inom en stor byråkrati förstår varför. Centraliserade system experimenterar för lite. Kommittéer finner skäl till att nya föreslag sannolikt kommer att misslyckas – och för det mesta har de rätt, eftersom de flesta experiment faktiskt misslyckas. Marknadsekonomier livnärs av en ständig tillgång till orimlig optimism som emellanåt träffar rätt. När entreprenörers experiment verkligen lyckas, ser marknadsekonomins processer till att de snabbt imiteras. Det är ett slående drag hos marknadsekonomin att till och med de innovationer som blir kommersiellt framgångsrika, sällan är kommersiellt framgångsrika för innovatören.

Om marknadsekonomier är bättre än plansamhällen på att generera och sprida nya idéer, så är de också bättre på att göra sig av med misslyckade idéer. Uppriktighet välkomnas sällan inom stora organisationer. I auktoritära regimer kan sådant vara ödesdigert. I mindre drakoniska kontexter är oönskade budskap bara ödesdigra för karriärer. Och när jag här talar om stora byråkratier, talar jag precis lika mycket om stora privata som stora off entliga byråkratier. Omstörtande innovationer kommer oftast in på marknaden genom nykomlingar – från Google, EasyJet, Amazon. De som sitter vid den ekonomiska makten har goda skäl att vara misstänksamma mot nyheter och värna om sina etablerade marknader och verksamheter.

Marknadsekonomins hälsa hänger därför på att näringslivet ständigt fylls på med nykomlingar. Om man hade planerat för utvecklingen av datorindustrin på 1970-talet, skulle man ha frågat Bill Gates och Paul Allen om råd? Om man hade planerat fl ygets framtid på 1980-talet, skulle man ha satt sig i en kommitté med Stelios Haji-Ioannou? Om man som planerare eller reklambyrå hade planerat detaljhandelns framtid på 1990-talet, skulle man ha kommit på idén att konsultera Jeff Bezos? Givetvis inte: vare sig man varit medlem av politbyrån eller ständig sekreterare på ett regeringsdepartement, skulle man ha talat med män i kostymer precis som en själv.

Om jag i en enda mening skulle sammanfatta varför vissa länder är fattiga och andra rika, så vore det att fattiga länders politiska och ekonomiska liv domineras av räntesökande medan rika länders politiska och ekonomiska liv inte gör det. Räntesökande är den process genom vilken ambitiösa människor fi nner det lönsammare att göda sig av de rikedomar som andra skapat än att skapa sina egna rikedomar. Räntesökande tar sig många olika former, och har så gjort genom historien – slott vid Rhen, Rosornas krig; tio procent på vapenförsäljning eller sju procent på nyemissioner; att ge sig själv kontroll över tidigare statliga tillgångar, stjäla intäkterna från försäljning av det egna landets råvaror; att söka skydd från utländsk konkurrens, blockera nykomlingars tillgång till marknaden; skaffa sig sinekurer eller överbetalda positioner genom att ställa sig in hos tjänstemän eller företagsanställda.

Räntesökandets mekanismer sträcker sig från bruket av väpnad makt till seger i demokratiska val; de metoder som används inbegriper lobbying på Capitol Hill och på Bryssels restauranger. Vägen till ränta ledde förr i världen till det kungliga hovet, men leder numer oftare genom företagens styrelserum.

Den privata koncentrationen av ekonomisk makt har en stark tendens att vara självförstärkande. I USA under 1900-talets början fanns det en välgrundad rädsla för att de nya megarika – Rockefellers, Carnegies, Vanderbilts – skulle använda sin rikedom till att öka sitt politiska infl ytande och därmed öka sin ekonomiska makt ytterligare, genom att undergräva både marknadsekonomin och den demokratiska processen. Denna oro var ursprunget till antitrustlagstiftningen, en poäng som idag ofta glöms bort. Den process som oroade amerikaner på den tiden är det problem vi idag ser i Ryssland – och på andra håll i världen.

Ett politiskt och ekonomiskt systems förmåga att motstå räntesökande hänger på graden av ekonomisk decentralisering. Individer lär försöka lägga vantarna på de ekonomiska medel som maktkoncentration drar till sig överallt där den förekommer: inom den offentliga sektorn, i privata företag eller i grupper av privata företag.

En marknadsekonomis förmåga att inskränka räntesökande, och dess förmåga att kanalisera förvärvsbegäret till kanaler som skapar rikedom snarare än att utvinna den, hänger på åtgärder för att såväl förhindra koncentrationen av ekonomisk makt som att begränsa formerna för tillgång till sådan maktkoncentration. Detta är inskränkningar i statens ekonomiska makt; inskränkningar i koncentrationen av den ekonomiska makten inom stora företag; ständig vaksamhet över gränserna mellan staten och näringslivet; och en blandning av extern övervakning och intern återhållsamhet som hindrar enskilda som besitter ekonomisk makt från att använda denna makt för att styra ekonomiska medel till sig själva.

Handel på marknader ger värdefull prisinformation. Av detta följer att ju fler marknader desto bättre, och ju mer handel som förekommer på dem desto bättre. I den politiska synen på fi nansmarknader är det ofta ett tillräckligt argument för nyttan av en verksamhet att denna verksamhet ökar likviditeten: ökad handel är önskvärd helt enkelt för att det stimulerar ökad handel.

Men möjligheten att handel kan vara ömsesidigt gynnsam innebär inte att all handel verkligen är gynnsam. Det finns många olika förklaringar till att handelsutbyten äger rum, och många olika typer av handel. Vinster på handel är i det typiska fallet en produkt av skillnader i förmågor eller preferenser. Rembrandt är en skicklig målare medan jag är en kunnig ekonom. Rembrandt ger mig en målning i utbyte mot ekonomisk rådgivning. (Om ni tycker att detta är en dålig affär för Rembrandt, känner ni förmodligen inte till hur odugligt Rembrandt skötte sina ekonomiska angelägenheter.) Eller jag beundrar Rembrandt, medan du föredrar Picasso: om min samling rymmer verk av Picasso, och dina verk av Rembrandt, kan utbyten mellan våra samlingar vara till fördel för oss båda.

Varje bokhållare lär omedelbart påpeka en komplikation. Även om utbytet utökar båda samlingarna, förblir förteckningen över de målningar vi har tillsammans identisk, och en värdering skulle inte notera någon värdeökning. Utbytet ligger i vår uppfattning om värdet, snarare än i marknadsvärdet. Det uppfattade värdet av en målning, eller av något annat föremål, är normalt inte mindre än dess marknadsvärde – om det vore mindre skulle vi sälja föremålet. Men det kan vara större. Detta händer ofta. Vi säger ”jag gjorde en bra affär” eller att dessa aktier säljs för mindre än jag anser att de är värda.

När föremål är särpräglade – som målningar och bostäder – eller när det råder osäkerhet – som i fråga om aktiers värde – kan det finnas stora skillnader i individers uppfattningar om värde. Handelsutbyten kan vara resultatet av olika uppfattningar om förtjänsterna av idiosynkratiska föremål – vi instämmer båda i att en målning är ett fint exempel på Rembrandts konst, men jag tycker om den och du gör det inte. Men närvaron av osäkerhet introducerar en helt annan möjlighet till synbart gynnsamma utbyten. Det är i hög grad omtvistat vilka av de många verken inom Rembrandts skola som faktiskt målades av mästaren själv. Jag anser att målningen sannolikt är en äkta Rembrandt, men du är inte lika säker.

I båda fallen framstår handeln när jag köper denna Rembrandt av dig som en bra affär för båda parter. Men det andra fallet, som är resultatet av osäkerhet, skiljer sig i grunden från det första, som är resultatet av en personlig idiosynkrasi. Osäkerhet i fråga om framtiden, även om den genomsyrar allt, kan upplösas och övergå i visshet, eftersom framtiden till slut är här. Målningen är antingen en äkta Rembrandt eller inte; låntagare betalar till sist vad de är skyldiga eller inte.

Exemplet fokuserar på ytterlighetsfall. Osäkerhet och idiosynkrasier är en del av livet, och ofta sammankopplade. Vi är mer benägna att tro att en målning är en äkta Rembrandt om det är en målning vi tycker om. De flesta ekonomiska transaktioner i ett komplext modernt samhälle rymmer inslag av både osäkerhet och idiosynkrasi. Typfallen för handel i ekonomiska kurs-böcker, där homogena päron byts mot homogena äpplen, förekommer sällan. Vi köper inte äpplen utan Granny Smith-äpplen av klass 1 på Ica. Eller inte.

Man kunde vänta sig att misstag i värdering överlag skulle ta ut varandra. Ibland överskattar vi, ibland underskattar vi. Men på marknader tar inte värderingsmisstag ut varandra. Det beror inte bara på den universella mänskliga tendensen till överdriven tilltro till våra egna omdömen, utan också på att det är mycket enklare att sälja förfalskade Rembrandts till någon som tror att de är äkta än att sälja äkta Rembrandts till någon som misstänker att de är falska.

Därför är det mycket mer sannolikt att värdepapper innehas av personer som överskattar deras värde än av människor som underskattar samma värde. Överallt där det råder osäkerhet, återspeglar marknadspriserna optimismen hos dem som har en mer än genomsnittligt positiv syn på framtiden. John Kenneth Galbraith utvecklade det välkända begreppet om bezzle, ”vindeln” – hur pass mycket bättre ställd världen är när en bedragare har stulit pengar men de människor som han stulit dem från ännu inte har upptäckt stölden. Bernie Madoffs bedrift var att skapa historiens största vindel: de 50 miljarder dollar som han påstod sig förvalta för sina investerares räkning framstod som lika verkliga som varje annan fi nansiell tillgång fram till det ögonblick han överlämnade sig till FBI.

Begreppet vindel – det illusoriska värde som skapas av divergerande och åtminstone delvis felaktiga uppfattningar om värde – är mycket mer omfattande än Galbraiths framställning ger vid handen. Övervärdering kräver inte bedrägeri: den ligger i marknadens natur. Vid varje given tidpunkt finns det en reservoar av övervärdering, den vindel som genererats genom bedrägeri och misstag. Reservoaren töms hela tiden genom händelseutvecklingen – upptäckten att förmenta Rembrandts i själva verket är förfalskningar – och fylls ständigt på av nya ovissheter, av vilka vissa hör till världen själv, medan vissa skapas av aktörer som försöker dra oss vid näsan med komplexa produkter. Vi vet inte hur stor del av den rikedom som till synes skapades de senaste två decennierna som hade denna illusoriska karaktär. Av kraschen 2008-2009 är det uppenbart att en betydande del hade det.

Det har alltid funnits två sätt att se på de vinster som genereras genom komplex värdepapperisering. Enligt det ena – skillnader i preferenser – innebar processen att instrument kunde skräddarsys utifrån varje individuell innehavares exakta riskaptit. Enligt det andra synsättet – som betonade skillnader i övertygelse – var den främsta drivkraften bakom handeln att vissa handlare var beredda att betala mer för instrument vars värde de inte till fullo förstod än vad dessa instrument faktiskt var värda.

Upplösningen lämnar föga tvivel om att det var det senare synsättet, baserat på olika övertygelser, och inte det förra, baserat på olika preferenser, som i allmänhet var det riktiga. Handeln var resultatet inte av skillnader i riskaptit, utan av skillnader i uppfattning. Processen att utveckla komplexa instrument skapade en reserv av illusoriskt värde. En stor del av avkastningen av detta illusoriska värde distribuerades till de anställda på företag för finansiella tjänster. Det illusoriska värdet eliminerades när den låga kvaliteten på de grundläggande lån som backade upp värdepapperen upptäcktes. Utfallet var resultatet av marknadsineff ektivitet, inte marknadseff ektivitet.

Vad innebär då detta för hypotesen om den effektiva marknaden, i antingen vid eller snäv mening? Vi har kommit långt från finansteorin på 1970-talet, en tid när Michael Jensen kunde skriva att ”det finns ingen annan sats inom ekonomin som stöds av mer solid empirisk evidens än hypotesen om den effektiva marknaden”. Mer relevant idag är Warren Buff ett: ”Utifrån den riktiga observationen att marknaden ofta var eff ektiv, drog de (akademikerna – och många professionella investerare och företagschefer) den felaktiga slutsatsen att den alltid är eff ektiv. Skillnaden mellan den ena och andra satsen är natt och dag.”

Buffetts konstaterande väcker viktiga frågor, inte bara om hur finansmarknaderna fungerar, utan också om arten av förklaringar inom den ekonomiska vetenskapen. Hypotesen om den effektiva marknaden – i antingen vid eller snäv mening – har inte vederlagts. Det förblir sant att marknadsekonomier presterade bättre än plansamhällen. Det är också sant att priserna på värdepapper återspeglar allmänt tillgänglig information. Det som inte är sant är att något av dessa påståenden är universellt giltigt – att marknadsresultat med nödvändighet är eff ektiva redan i kraft av att vara marknadsresultat, att priserna på värdepapper alltid är den bästa möjliga uppskattningen av det grundläggande värdet av de tillgångar det handlas med. Misstaget – ett intellektuellt misstag bland politiskt intresserade ekonomer, ett bekvämt förbiseende bland politiska ideologer – är att generella tendenser översätts till teser som ges status av etablerade vetenskapliga lagar.

Testet på en ekonomisk teori är inte om den är sann, utan om den är användbar. Det är ett misstag att tro att hypotesen om den eff ektiva marknaden är sann, men likaså ett misstag att tro att den är falsk. Marknadens eff ektivitet är ett lärorikt begrepp så länge vi inte gör misstaget att behandla den alltför vördnadsfullt.