Det judiska motståndet

Judiska partisaner i Vilnius getto. Foto: Wikimedia commons

Det är ingen framträdande figur i dagens debatt om Mellanösternkonflikten, men staten Israels existens är som bekant förknippad med att sex miljoner judar mördades under Förintelsen. Efteråt stod det klart att judarna som folkgrupp behövde ett hemland, ett hörn på jorden som alltid skulle ta emot dem när andra länder stängde sina gränser. Än idag står Israel öppet för alla judar som vill ha medborgarskap.

Skapandet av en stark armé var helt centralt i den nya staten. De arabiska grannländerna var fientligt sinnade och allra viktigast i kontraktet med medborgarna var, och är än idag, löftet att judar inte ännu en gång ska kunna utsättas för folkmord.

Under det tidiga skedet i staten Israels­ historia fanns en stark, sionistiskt färgad bild av de europeiska judarna som gettovarelser vilka, korrumperade av många seklers förtryck, krökte rygg utan att försvara sig. Motbilden till detta var den nya, sunda israelen, en rakryggad, stark kibbutzmedlem som försvarade sitt land och sitt folk med vapen i hand.

Barnpsykologen Bruno Bettelheim, som satt i tyska koncentrationsläger innan han lyckades rädda sig till USA, beskrev judarna i Europa som alltför medgörliga. Det var deras accepterande av allt värre övergrepp som hade möjliggjort nazisternas industriella massmord. Judarna gjorde ju aldrig motstånd. En hård och oförsonlig dom över dem som blev offer, kan tyckas. Bland andra Hannah Arendt invände mot det synsättet. Hon påpekade att nästan ingen gjorde motstånd i lägren – passiviteten var med andra ord inte specifikt judisk.

Isin nya bok Inte som lamm till slakt försöker ekonomen och författaren Kenneth Hermele ge upprättelse åt dem som mördades, genom att nyansera och komplettera bilden av vad som egentligen skedde under Förintelsen. Syftet med boken var från början att förklara varför judarna inte försvarade sig. Men rätt snart efter att Hermele hade inlett sin research dök mängder av dokumentation upp som istället handlade om motstånd.

Det mest berömda, och dramatiska, är förstås upproret i Warzawas getto 1943, som skildras i Leon Uris klassiska roman Mila 18 (1961). Under 28 dagar lyckades en grupp om 600 judiska kvinnor och män hålla stånd mot 2 000 tyska soldater plus deras ukrainska hantlangare. Detta trots att judarna var kraftigt försvagade av svält och umbäranden, samt saknade vapen, ammunition och stridskunskap.

Kenneth Hermele konstaterar att den typen av väpnat, våldsamt motstånd inte var det vanliga, men ändå skedde på fler ställen än i Warszawa. Dels i andra stora och små getton, dels genom att judar anslöt sig till icke-judiska motståndsrörelser. Även i de olika typerna av läger fanns försök till revolter mot tyskarna.

Huvudpoängen i hans bok är emellertid att det judiska motståndet mot tyskarna kunde se ut på många andra sätt. Att behålla sin mänskliga värdighet och vardag med skolundervisning för barn och kulturevenemang i ghettot under ohyggligt svåra förhållanden är exempel på motstånd, enligt Hermele. Att skapa ett stort arkiv med dokumentation av nazisternas övergrepp och gömma undan det till efter kriget var en form av motstånd. Likaså att smussla undan unika böcker och manuskript ur mängderna judaica-litteratur som nazisterna samlade. Att fly utomlands, trotsa utegångsförbud, smuggla ut barn ur gettot, ja, rentav att köpslå med nazister för att rädda judiska liv – alla dessa ageranden var någon form av motståndshandlingar, framhåller Hermele.

Hans synsätt är sympatiskt. Betänker man de enorma risker som var förknippade även med oansenliga regelbrott för en jude, så är det också lätt att hålla med om att alla dessa aktiviteter var ett slags motstånd.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

En del i boken handlar om hoppets betydelse för att judarna med tiden anpassade sig till alltmer förfärande omständigheter. Få visste exempelvis de första åren att gettona bara var en mellanstation. De hoppades att det inte kunde bli värre.

Inte som lamm till slakt är en intressant och välskriven genomgång av hur nazismens miljontals judiska offer reagerade på sin situation. Samtidigt är det lätt att fortsätta att grubbla. Hur kunde ett antal – förvisso beväpnade men numerärt ändå underlägsna – tyska soldater hålla hundratals människor i schack medan dessa drevs mot gaskamrarna eller grävde sina egna massgravar i någon skog? Helt avgörande måste ha varit hoppet – och viljan till liv. Att människorna i varje sekund vägde risken att dö mot chansen att överleva. 

Nina Solomin

Kulturchef i magasinet Fokus. Tillträder som chefredaktör i Axess den 1 september.

Mer från Nina Solomin

Läs vidare